Långfredag. I min barndom var det en mycket lång dag, fylld av allvar och stillhet. Mamma var klädd i svart klänning och pappas klädsel var också mörk. Det var en familjedag - man besökte aldrig någon utanför den närmaste släkten.
-
Affärer och biografer var stängda. Allt som på minsta vis kunde kopplas samman med glädje och nöje var opassande. Någon TV fanns inte och på radions enda kanal var programmen mycket seriösa. Om det alls spelades någon musik så var den lugn och helst sakral. På långfredag var det klart olämpligt att ha roligt.
-
Långfredag, tillsammans med juldagen, var årets längsta dagar. Och båda var familjedagar. Men med den skillnaden att på juldagen hade man julklappar att ägna sig åt - böcker, leksaker, skidor, skridskor, sparkar. Det var glädje i luften, färgglada kläder på alla familjemedlemmar, roliga radioprogram med "Nu är det jul igen" och "Hej tomtegubbar".
Tillbaka till påsken: Så kom påskafton och man andades ut - det var tillåtet att busa och skratta igen. Allt var åter som vanligt. Men när jag nu, efter massor av år, ser tillbaka så var det nog inte så dumt att ha en dag av stillhet och eftertanke. Jag tog absolut ingen skada av barndomens tystlåtna och allvarsamma långfredagar. I vår stressade tid skulle vi kanske behöva några prat- och umgängeslösa dagar om året. En "retreat".
Denna bild har jag fått via nätet från någon. Den är både fyndig och rolig. Och det passar bra på långfredag anno 2010.
-
OBS! Nu för tiden är inga dagar långa. Tvärtom! Kan det ha med åldern att göra ...?
Vi verkar vara djupt inspirerade av långfredagen. Liknanade bloggar både från Yvonne, Anta och undertecknad. Och säkert har många andra bloggat om samma sak. Vi tycks vara eniga om att långfredagen var mycket seriösare i vår barndom som inföll för länge, länge sedan.
SvaraRaderaDet är mycket som har förändrats sedan vi var barn, inte minst långfredagarna. Sedan kan man ju ha åsikter om vissa förändringar är till det bättre eller sämre. Kan det vara 50-50?
SvaraRadera