måndag 16 oktober 2017

NÄMEN, VAD NU DÅ?

Måndagsmorgonen började som de flesta andra dagar denna sommar och höst med helgrå himmel, kraftigt regn och vinande blåst.
Ungefär mitt på dagen försvann plötsligt regnet och strax var det strålande solsken.
Väderomslaget var fullbordat på si-så-där en kvart.
2017-10-16 kl 13:32, bilden tagen från min balkong.
Vad har hänt??? Solen lyser från molnfri himmel!
Fantastiskt!
Det blåser dock än. Omkring 12 m/s men i byarna upp till 18 m/s.
Det går massor av vita gäss på vågorna.
Till och med muggarna blir "blåsta".
Skönt att i alla fall få ett bevis på att solen fortfarande existerar. Det känns bra.
Så här ska hösten "se ut".

lördag 14 oktober 2017

RAPPORT FRÅN "SJUKHEMMET"

Ja, så var det dags igen för en sjukrapport. Snart består visst mina inlägg bara av sådana.

Vandringen efter bättringsvägen fick ett abrupt slut i måndags. På eftermiddagen.
Hostan började äntligen bli något bättre ... men säg den lycka som varar beständigt.
Helt plötsligt började jag få riktigt ont i halsen på höger sida. Jag försökte kurera "ontet" med alla huskurer och tips jag känner till — men förgäves. Svälj-smärtan bara tilltog.
Jag ryste varje gång jag måste svälja.

(Det konstiga är att när förkylningen/hostan började för ungefär fem veckor sedan så kände jag inte alls av halsen. Kraxandet startade utan någon som helst förvarning.)
Nåväl, när tisdagen grydde hade jag så ont att jag ringde vårdcentralen (VC).
Det här var inte vanligt halsont från en förkylning.
Det här var halsont från h..vetet.

Sjuksköterskan på VC:
— Det går en väldigt jobbig förkylning nu med besvärlig, långvarig hosta. Och även halsont.
 Avvakta någon dag men hör genast av dig om du börjar få feber eller halsen blir ännu värre.

Jag trodde inte det skulle kunna bli värre. Det var redan värre. Men det blev värre.
Jag plågade mig igenom onsdagen. Med en röst som Hesa Fredriks syster.
Invändigt var halsen som ett värkande inferno när jag svalde.
Utvändigt såg den ut som jag hade drabbats av barndomens påssjuka på nytt.
Höger sida var alldeles svullen och hård.
Det värkte upp mot örat. Det gjorde ont när jag rörde käken. Det gjorde ont när jag pratade.
Jag tvingades leva på flytande föda.
(Det hade varit väldigt skönt att få den intravenöst.)

På torsdag morgon hade jag feber, 38°.
Inte särskilt hög men ändå en indikation på att det här måste jag nog ta på allvar.
Utvecklingen gick ju åt alldeles fel håll.
Efter att jag, under förmiddagen, äntligen hade fått ett par timmars sömn (i "sjuk-fåtöljen", förstås!) ringde jag VC ... och den automatiska svararen sa:
"Passar det att du blir uppringd på detta nummer (xxxxx) klockan 16:05? För att bekräfta, tryck ett."

Vad, 16:05? Nej, det passade verkligen inte!
Jag lade på luren och ringde efter en sjuktaxi som körde mig den korta biten till vårdcentralen.
Jag hade ju ingen läkartid men jag tänkte att en sköterska måste i alla fall titta på mig.
Man kan inte bara skicka hem mig, o-kollad.
Efter en stunds väntan blev jag både topsad i halsen och blodprovsstucken.
Sköterskan tog proverna och lämnade rummet. Ny väntan.
När hon återvände sa hon:
— Det blev inga trevliga resultat av proverna vi tog. Du har halsfluss (streptokocker) och din sänka är väldigt hög. Den ligger på 129.
— Och var ska den ligga normalt? frågade jag.
— Mellan noll och fem, blev svaret.
— Oj! sa jag. Det var en rejäl förhöjning. Där satte jag nog personligt rekord. Hittills.
— Ja, vi får hoppas det inte blir högre, sa sköterskan med ett svagt leende.

Jag fick antibiotika, som jag egentligen inte alls gillar (vi vet ju alla vad den kan ställa till med) men personligen mest p.g.a. att jag två gånger fått allvarliga allergireaktioner av just dessa medikamenter.
Jag vill klara mig utan dem, så länge det bara går.
Men tyvärr, den här gången hade jag inget annat val än att hämta ut medicinen. Och sedan måste jag hålla tummarna för att jag fått piller som min kropp kommer att acceptera.

Dessutom fick jag också en tredagars intensiv kortison-kur (fem tabletter/dag) att ta. Jag frågade om den verkligen var nödvändig när jag fått antibiotika men doktorn tyckte det eftersom jag var så svullen. Men, men, den kuren har jag på eget bevåg tänkt skjuta på. Jag vill först se hur antibiotikan verkar. Det är ju onödigt att tillföra kroppen mer gift än absolut nödvändigt.
Och, om man börjar med två nya mediciner samtidigt och sedan får biverkningar så vet man ju inte vilket av läkemedlen som orsakat dem.
Så, efter fyra veckors hemskt hostande (som fortfarande pågår, måttligt) så får jag också halsfluss för första gången i mitt liv. En erfarenhet jag så gärna hade avstått ifrån.
Under den här tiden har jag fått ändra tid tre gånger både till den årliga tandläkarkollen och till arbets-EKG:et jag ska göra för hjärtat. Och en gång till en höftröntgen.

Ja, ni hör, det är bara skräp med mig. Hälsomässigt sett är jag en fullständig katastrof.
Jag borde ha reklamerats för länge sedan.

I mina mest pessimistiska stunder hade jag inte ens kunnat ana att det här eländet skulle sitta i
si-så-där sju veckor. Eller mer. Det återstår ju att se när de "akuta" krassligheterna är över.

Mitt immunförsvar är väl nu lika med plus-minus-noll så när årets vinterinfluensa kommer så har jag väl varken hunnit hämta mig så pass att jag kunnat ta influensavaccinet (vilket man inte får ta om man är sjuk) eller fått fart på immunförsvaret.
Lyckan är fullständig.
😉
Vid det här laget inser jag att ni är lika less på att läsa om alla mina krämpor
som jag är less på att drabbas av dem.
Gissa om jag förstår er!

lördag 7 oktober 2017

UNDERBART ÄR KORT

... är SOLEN!

Efter väldigt många dagar med regn, dimma och grågrått väder i största allmänhet så tittade solen plötsligt fram i eftermiddags. Äntligen fick vi se en solnedgång. Det är länge sedan det hände.
När jag råkade titta ut genom vardagsrummets östra fönster vid 17-tiden var det nästan så jag hade behövt solglasögon. Tala om starkt ljus på intensiva färger.
Bilden lyser men kan ändå inte återge ljuset och färgerna till fullo.
(Klickbar bild.)
Solen på väg ner. Så vackert! 
Men underbart är kort.
Bara någon minut senare låg träden i skugga.

Önskar alla en fin och vacker hösthelg!

torsdag 5 oktober 2017

VÅTT, GOTT, BLÅTT

Vad gör man när himlen är helgrå, regnet strilar utan uppehåll, världen är galen och hostan inte vill ge sig trots att den är inne på fjärde veckan?
(Klickbara bilder.)
Jo, man plockar blåbär — ur frysen! — och bakar en blåbärskaka.
När den är färdiggräddad tar man en rejäl bit och njuter den till en kopp med hett, gott te.
För en stund kan man glömma både det blöta gråtrista vädret och tok-världen.
Och t.o.m. kraxandet lugnar sig ... i en HEL KVART!
Härligt!
Jag älskar blåbärskaka!
Och tänk vad man plötsligt blir lik en chow-chow!
Ja, åtminstone om man räcker ut tungan.

Ha en skön kväll!

tisdag 3 oktober 2017

DE ONDA OCH DE GODA

Ruskvädret speglar egentligen mycket väl hur många känner sig just nu.

Återigen har det totala vanvettet visat sitt vidriga ansikte.
Denna gång i neonglittrande spelstaden Las Vegas i USA.
En 64-årig man har med automatvapen besinningslöst mejat ner massor av människor som lyssnade på en countrymusikkonsert. Han dödade 58 personer (hittills) och skadade över 500. Dödstalet kan säkert bli högre med så många svårt skadade.

Alla hemskheter fyller snart nyhetssändningarnas hela programtid.
Varje dag är det likadant, vi hör om dödsskjutningar, knivdåd, misshandel, anlagda hus- och bilbränder och hot av olika slag.
Vad gör det med oss människor?
Tänk om det till slut blir så att vi inte orkar lyssna, inte orkar bry oss.
Det finns en risk för det.

Men låt oss innerligen hoppas att vi aldrig bli så avtrubbade av våldet och terrorn i världen att vi slutar reagera.
Må vi fortsätta att känna avsky, vämjelse, förtvivlan inför alla dessa vansinnesdåd.
Trots allt så finns det mycket gott i vår värld.

Tyvärr händer också olyckor som bidrar till sorg och förstämning.
Jag måste bara skriva några ord om den folkkära journalisten och folkvettsexperten Magdalena Ribbing som avled i fredags (29 september) efter ett fall i hemmet.
Hon var en härlig människa, kunnig, intelligent, vänlig, humoristisk. En sann humanist. 
Jag gillade henne verkligen. Och jag kommer att sakna henne och hennes klokskap så mycket.
Hon var en av de verkligt goda människorna.
Magdalena Ribbing, du gick bort alldeles för tidigt. Vi hade behövt dig i många år till.
Vila i frid.

måndag 25 september 2017

NYMÅLAT

Precis innan jag blev överfallen av den uschliga förkylningen så hann jag måla skylten jag lovat mina trevliga grannar. Och jag fick faktiskt godkänt, tänka sig!
Min mest kritiska kritiker är alltid jag själv.
Ha en fin höstvecka!

torsdag 21 september 2017

LYX-GNÄLL I EN STORMIG VÄRLD

Här kommer ett litet livstecken från en — fortfarande — hostande och snorande bloggerska.
Den senaste tiden har jag varit allt annat än "snaquesalig".
 Men nu kan jag nog så smått ana ett svagt ljus i förkylningsmörkret och börja en försiktig vandring efter bättringsvägen.
Och till min stora glädje kan jag faktiskt t.o.m. "säng-sova" någon stund då och då.
Tidigare har det varit "fåtölj-sömn" som gällt.
Eller ingen sömn alls.
Varje gång jag blir förkyld får jag den mest djävulusiska hosta man kan tänka sig.
Mina luftrör är inte — och har aldrig varit! — av god kvalitet.

"Snaquesalighet" och hosta är verkligen ingen bra kombination.
Under flera dagar blev det nödvändigt att göra snack-neddragningar.
Till stor lycka för närstående. Haha!
Som de flesta läsare vet så är jag ju mycket förtjust i engelska konstnären Jacquie Lawsons e-kort och detta tyckte jag var passande att titta på. Gulligt!

— Krya-på-sig! säger jag till mig själv.
Och givetvis till alla andra som är krassliga.
Hoppas att vi snart viftar på svansen igen och kan gå ut och njuta av den vackra/ljumma, alternativt regniga/kalla, hösten.
(Stryk det som inte passar.)
I en värld som allt mer drabbas av fruktansvärda naturkatastrofer, galna ledare, krig, terror, våld, otrygghet och oro så är ju mitt gnäll blott och bart ett lyx-gnäll.
Det är jag fullt medveten om.
Men ... jag hatar ändå att hosta!