Det är länge sedan den snaquesaliga skrev något.
Här kommer förklaringen.
Idag, 23 november, är det exakt två månader sedan jag missade nedersta steget i den översta av de tre stentrappor jag har till min lägenhet. Tyvärr föll jag så olyckligt att jag bröt höger fotled på två ställen och dessutom blev det en halv centimeters förskjutning av leden.
(Otroligt nog fick jag annars inte ens ett blåmärke av fallet.)
Ambulans tillkallades eftersom foten var obrukbar och smärtan intensiv.
På akuten blev jag snabbt undersökt, röntgad och inskriven på en ortopedavdelning.
(Så lycklig att jag fick ha två-salen helt för mig själv!)
Första dygnet var jag storkonsument av smärtlindring, bl.a. morfin. Jag var nog lite lummig.
Men usch, vad jag hade ont!
Jag skojade med vårdpersonalen och sa:
"Jag har aldrig druckit sprit, aldrig rökt, dricker inte ens kaffe, men så här på ålderns höst verkar jag bli en fullfjädrad morfinist."
Efter bara några timmar ville läkarna justera förskjutningen i leden genom att försöka dra den rätt innan man satte på ett tillfälligt första gips.
Den smärtan, trots morfin, fick tårarna att rinna på patienten. Och tyst var hon inte heller ...
Det var ren tortyr. Men det var ju för mitt och fotens bästa. Och jag överlevde.
Dagen efter kom "justeringsläkaren" in.
"Dig känner jag igen", sa jag. "Det var du som misshandlade mig igår."
"Tyvärr var det nödvändig misshandel", sa han och skrattade.
Den 23 september var en måndag, en fin höstdag.
Inte förrän på fredagen den 27 hade svullnaden minskat så pass att ortopederna kunde operera.
Jag ryggmärksbedövades och det var en både intressant och skrämmande upplevelse att förlora all känsel nedanför midjan. Jag låg och tänkte på Tomas Fogdö och andra som skadat sina ryggar.
Vilket förfärande trauma det måste vara.
Och trots att jag varit vaken hela operationen så gick vägen tillbaka till avdelningen via "uppvaket".
Där skulle man övervakas tills kroppens nederdel började återfå känsel och rörelser, t.ex. vicka på tårna, spänna skinkorna (haha).
Under operationen satte man, på fotens utsida, in en metallplatta med fem skruvar.
På insidan av fotleden satte man in en enda längre skruv.
(Förhoppningsvis är de rostfria!)
Allt verkade vara lyckat.
Men på söndagens förmiddag kom en av läkarna och sa att jag genast skulle skjutsas upp till röntgen för att göra en datortomografi, man ville ha 3D-bilder av den ensamma skruven. De var rädda att den eventuellt kunde vara för nära leden. Och om det var så skulle jag opereras igen.
Det kändes jättejobbigt. Men oundvikligt om det var så.
Hellre nu genast än om en månad eller så.
Skruven satt inte bra till.
På måndagen, 30 september, kom en av ortopederna in och sa:
"Röntgenläkarna och vi ortopeder är inte riktigt ense. De tycker att skruvens position är okej men vi håller inte riktigt med. Vi vill vara säkra och väljer därför att operera en andra gång."
Och eftersom jag inte fått äta någon frukost i väntan på besked så blev det grönt ljus för ny operation vid lunchtid.
Den här gången sövdes jag. Ombyte förnöjer!
Nytt besök på "uppvaket".
Skruven som hamnat på villovägar ville inte ändra riktning så den togs ut, nytt säkert spår borrades och så skruvades den in igen.
Elva dygn låg jag på sjukhuset.
Blev utskriven den 4 oktober och åkte bårbil hem med en glänsande röd rullator "i bagaget".
Trapporna har klarats med en "trappklättrare", en fiffig batteridriven uppfinning där man sitter i en rullstol som monteras fast på klättraren som steg för steg tar patienten upp eller ner.
Hemma i trapphuset väntade bl.a. hemtjänst, arbetsterapeut, sjukgymnast.
Hjälpmedel installerades; toastol vid sängen (för den första tiden, jag klarade inte nivåskillnaden från hallen till badrummet), bräda för badkaret, armstöd på toalettstolen (jättebra grej!), m.m.
Man lyfte även bort badrumsdörren, rullade ihop mattor och plockade undan annat som kunde vara i vägen för rullatorn och dess förare.
Från början satte man in hemtjänst sex gånger/dag men det minskade jag efter någon dag till fyra. Och sedan till en gång dagligen och så en gång per vecka.
Mycket snart tänker jag ändra till ett besök varannan, var tredje vecka. Eller inga alls.
För en eremit som jag var det en smärre chock att ha besök av alla dessa människor varje dag.
Oftast var det nya ansikten som ringde på och sedan öppnade med nyckeln hemtjänsten fått låna.
Jag har haft flera gips och det sista togs bort den 11 november.
Men vad jag ser och känner så har man missat två suturer som ju också borde plockas bort.
De andra avlägsnades redan den 16 oktober.
Det har varit en jobbig tid.
Två månader, vi har gått från höst till vinter.
Bara för någon dag sedan kom ungefär en decimeter snö.
Lagom till första advent. Precis som det ska vara.
Nu håller jag på att lära mig gå igen, på det vanliga sättet.
Efter alla dessa veckor av snedbelastning så mår ryggen inte bra.
Den protesterar vilt och låser sig vid nästan varje rörelse.
När man lever ensam finns ju ingen som kan springa ärenden åt en.
Har man glömt att ta med sig något så blir det ytterligare en rullatorpromenad genom hemmet.
Men ... jag har märkt att jag blivit alldeles fenomenal på logistik.
Och att åtminstone ligga EN tanke före hela tiden.
Jag placerade en korg på rullatorn där jag alltid hade med mig de nödvändigaste pryttlarna.
Jodå, det är nödvändigt att träna den skadade foten men ibland orkar jag bara inte göra femtioelva turer runt lägenheten.
Min högra fot och underben sväller oroväckande mycket, ömmar rejält och är irriterat just där gipset suttit. Just nu är det faktiskt mer besvärligt än själva skadan och operationssåren. Jag försöker på alla sätt jag kan att minska svullnad, smärta och rodnad men det är envist. Men jag är envis, jag också.
Svullnaden skyller jag delvis på mitt tilltufsade hjärta och det konstanta förmaksflimret.
Hjärtat orkar inte helt hålla undan vätskan.
Och jag har ju varit så mycket i stillhet, och så länge.
Jag har ju fått order att ligga så mycket som möjligt och med foten/benet i högläge.
Helst högre än hjärtat.
Jag tar det lugnt, linkar och lunkar försiktigt på Bättringsvägen och hoppas att orken och måendet ska bli bättre. De är inte på topp. Allting känns fortfarande ganska tufft.
Tills vidare har jag fått pausa den här träningen.
-
Tänka sig att det är första advent nästa helg.
Hoppas att sista novemberhelgen blir lugn och skön för alla.
.gif)
.gif)
