Nu ska jag skrämmas lite:
Idag är det precis sex månader till julafton!
Och så snabbt som dagarna rusar iväg så ... vips! så kommer tomten smygandes runt knuten.
Igen.
Bild: Jag och AI.
Det är inte klokt vad tiden har bråttom.
Det var ju nyss jul!
Vart har det här senaste halvåret tagit vägen?
Visserligen har det hänt en del, både ute i världen och här i min egen bubbla, men ändå ...
Veckorna bara försvinner, det känns som de endast består av måndagar och fredagar.
Haha, kanske just därför de går så fort.
Jag hoppas i alla fall att mitt kommande halvår ska bli lite trevligare än det som just passerat.
Ja, eller åtminstone lite friskare.
Min hälsa har verkligen inte varit den bästa under det här årets första sex månader.
Redan före jul i fjol började jag känna mig så trött, så orkeslös, så vissen.
Tröttheten var förlamande, jag orkade INGENTING.
Det nya året 2026 tog vid och jag blev bara sämre och sämre. Till slut somnade jag till och med när jag stod och borstade tänderna. Bara tur att jag inte ramlade omkull.
En sen kväll i mitten på mars orkade jag inte längre, jag ringde 1177 för att få råd.
När jag berättat om mina symptom och hur jag kände mig ringde sköterskan efter ambulans.
"Du måste till sjukhuset", sa hon.
Efter provtagning och samtal med läkare på akuten så blev det snabbt beslutat om blodtransfusion eftersom mitt blodvärde låg katastrofalt lågt.
Egentligen inte konstigt med tanke på att jag under lång tid, till och från, bajsat blod.
Jo, jag vet, just det borde ha fått mig att söka vård mycket tidigare.
Men jag drog på det, ville inte ta itu med eländet.
Jag fick tre påsar blod på raken medan jag låg på akuten.
Plus en massa andra påsar med dropp, bland annat vätskedrivande och olika mediciner.
Jag fick också veta att jag hade hjärtsvikt och vätska i lungorna.
Och mina ben var som timmerstockar.
Efter sju år med ett konstant flimrande hjärta orkade inte "pumpen" helt hålla ordning i kroppen.
Naturligtvis blev jag inlagd.
Och läkarna grubblade över det usla blodvärdet, någonstans i kroppen måste det läcka.
Efter någon dag gjordes en gastroskopi. Men den visade ingenting onormalt.
Med vätskedrivande medicin (5-6 kg vätska "försvann" under tiden på sjukhuset) och remiss till en koloskopi blev jag utskriven efter en knapp vecka.
Jag mådde fortfarande inte bra. Kämpade hemmavid varje dag med trötthet och orkeslöshet.
När jag varit hemma ungefär tre veckor, så vaknade jag tidigt en fredagsmorgon och hade så ont i magen, mådde illa och kände mig jättedålig. Hela dagen var en enda plåga.
Jag ville inte fara till akuten igen men sent på kvällen insåg jag att det fanns inget alternativ.
Jag var verkligen dålig.
Ringde 1177, och återigen blev det ambulansfärd till sjukhuset.
Nya provtagningar, nya undersökningar och även en datortomografi väldigt tidigt på lördagsmorgonen.
Läkaren återkommer och berättar att jag har en infarkt (blodpropp) i vänster njure, en urinvägsinflammation, sänkan är hög (160), och blodvärdet har gått ner igen.
Det har dock varit dåligt hela den här tiden.
Den här gången får jag två påsar blod.
Och så talar man med kirurgavdelningen för att få förtur till koloskopin.
Förberedelserna för den var ganska jobbiga men de gick ändå rätt bra.
Och, äntligen, vid koloskopin hittar man orsaken till att mitt blod försvinner.
Fem lättblödande polyper plockas bort.
Polyper kan vara förstadiet till cancer men något sådant hittades inte när de undersöktes.
Det var förstås en lättnad men jag oroade mig faktiskt aldrig för cancer.
Fick "polyp-svaret" precis på dagen en månad efter koloskopin gjordes.
En knapp vecka blev det på sjukhuset även den här andra gången.
Tack och lov mår jag bättre nu än efter första vistelsen.
Det är jag tacksam över men den här gamla tanten är inte, och kommer aldrig mer att bli, riktigt bra.
Mitt hjärta fortsätter ju att flimra hela tiden och det är krämpor lite överallt i den skruttiga kroppen.
Men jag somnar i alla fall inte längre när jag borstar tänderna.
Det finns alltid något att glädjas åt.
Och både läkare och sköterskor var så snälla och sa att utan min humor (hm ...) så skulle jag vara ännu sjukare. Men när det är möjligt så kan ett leende, ett fniss, ett skratt hjälpa, åtminstone en stund.
Nu håller jag tummarna att vi slipper bastuvärmen som plågar stora delar av Europa.
Jag vill inte ha 32 grader i hemmet igen. Det hade jag i fjol. Hemskt!
.gif)
.gif)
.gif)
.gif)
.gif)
.bmp)
