torsdag 22 februari 2018

VECKANS KÄRA KARAMELL

... det måste vara att jag som gammal tant har möjlighet att roa mig med en dator.
Jag är lite småkär i den. Trots att jag unnar mig en eller annan datorfri dag per vecka.
Alla förälskelser mår bra av lite "svalka".

Det är alldeles fantastiskt vad man kan göra med dessa apparater.
Både nyttiga och onyttiga saker.
Ta till exempel det gratis bildredigerarprogammet PhotoScape (PS).
(Det finns en mer innehållsrik variant att köpa om man känner för det.)

Naturligtvis är den här gratisversionen inte lika avancerad som de program som finns att köpa på marknaden men PS har tillräckligt för att hålla mig kreativt sysselsatt i flera timmar.
Jag njuter storligen.

Det finns bl.a. ett tämligen lätt animeringsprogram i PS och det gillar jag skarpt.
Ibland funderar jag över varför jag är så barnsligt förtjust i rörliga bilder här på bloggen.
Måhända är bloggerskan extremt lättroad.

Men visst är det lite extra skoj när bilderna rör på sig.
Och det är extra roligt om man själv kan få liv i dem.
Om det så bara är en enkel, spattig streckgubbe.
Det är en trivsam sysselsättning att klura ut vad man kan använda programmet till.
Jag har ju visat några exempel här på bloggen tidigare och idag kommer tre till.
Jag är ju sedan länge fascinerad av fyrar så det var spännande att se om jag kunde få till en sådan.
Jag är (ganska) nöjd med den. Men det finns, som alltid, förbättringsutrymme.

När jag sitter och leker på det här sättet så brukar jag ofta tänka på vad min mamma och pappa skulle säga om mitt lekfulla datorpysslande. Jag kan nästan höra deras funderingar:

— Vad sysslar vår dotter med? Gamla människan. Har hon inget viktigare och vettigare att göra? Annat var det på våran tid. Och vad är det för en konstig tingest hon har framför sig? Dator? Men de brukar ju vara så stora att de fyller hela rum. 
😊
— Ja, mina kära, det är en dator. Och nej, så här på ålderns höst, med en begränsad framtid, så tänker jag bara göra sådant som jag tycker är roligt. Men det hade varit häftigt om datorerna funnits när jag var ung. Jag är nog lite avundsjuk på dagens ungdom just när det gäller detta.
Ett fyr-faldigt (eller kanske enfaldigt!) leve för min fyr.
En äppelvecklare?
(Två bilder från Pixabay som blev en animation.)
Trevlig torsdag!

onsdag 21 februari 2018

SMARRIG SILL

Till en jul för flera år sedan tipsade matkunniga Maud Onnemark i SVTs "Go´kväll" om några olika sillinläggningar, bl.a. nedanstående recept på currysill med äpple.
Det kom att bli ett av mina favoritrecept.
Jag gör ofta currysillen och tycker fortfarande att den är jättegod.
Den passar lika bra till potatis som till en mörk matbrödssmörgås.
Vill ni prova receptet så högerklicka bara receptbilden och spara den. Lätt att printa ut.
Hoppas det ska smaka!

torsdag 15 februari 2018

STORA HEMMAN FÅR MYCKET SNÖ

Man brukar skämta om att "de som har stora hemman får mycket snö".
Men denna vinter har även de med "små hemman", t.ex. vanliga villaägare, fått ägna så gott som all ledig tid åt att skotta snö.
De med en riktigt minimala tomter omkring sina rad- eller kedjehus har ingen plats alls att lägga nederbörden på så de får leja lastbilar och traktorer för att forsla bort den vita varan. Om det ens går att få tag i lediga maskiner.
Och än dröjer det länge innan flingorna upphör att falla.
Fortfarande har kung Bore halva februari och hela mars och april på sig att vara frikostig med vitfluffet. Och här var snöslungorna slutsålda i butikerna redan för flera veckor sedan.
I min förening har taken på både sopboden och carporten fått skottas av.
Och idag när jag satt och åt lunch märkte jag plötsligt en rörelse utanför köksfönstret.
Observera, mina fönster ligger inte i markplanet utan tre trappor upp, alltså våning fyra.
Det var en småskakig skylift som svepte förbi och stannade. I liftkorgen stod en man med en samling spadar och hackor för att skotta ner snön närmast takkanten.
Risken för snöras måste tas på allvar. Ävenså snötyngden.

Så här såg det ut utanför mitt köksfönster.
Vad jag beundrar människor som jobbar på höga höjder!
Det finns ingenting som skulle få mig upp i en sådan där svajig skylift.
Jag avskyr höjder och får nästan svindel om jag står på en tröskel.
Jaja, jag skrev `nästan´.
Och i morgon är det fredag igen.
Måndag, fredag, måndag, fredag. Så känns det. 
Usch, dagarna och veckorna borde lugna ner sig.
Oj, det är nog inte tinnitus jag har, det är bruset från tidens förbirusande jag ständigt hör i öronen.

God afton.

söndag 11 februari 2018

SKRIK, FLAMS OCH TRAMS I VECKANS NÖTPÅSE

Dagens blogginlägg blir kritiskt.
Eller negativt och gnälligt om ni föredrar den beskrivningen.
Jag tänker tycka till om tre TV-program. Och alla tre råkar faktiskt sändas i SVT1.

Det verkar vara en trend att underhållning numera helst ska vara så tramsig som möjlig.
Och så ska programledarna helst också skrika så högt det bara går.
Tyvärr verkar trenden bre ut sig allt mer. Överallt.
Skrikhalsen David Lindgren i Melodifestivalen.
Är det nödvändigt att vråla ut varje artistnamn?
Tramspellen David Lindgren.
Klädskojeriet var roligt med Lill Lindfors.
Men bara larvigt med David Lindgren.
Och varför har man med den här fjompputten?
Ta bort allt trams! Korta istället programtiden.
En timme räcker.
Hela "Melloköret" har blivit alldeles för segt och utdraget.
Det har gjort att låtkvaliteten sjunkit katastrofalt.
P.g.a. alla deltävlingar blir de flesta låtar bara en slags utfyllnad mellan de eventuella pärlorna.
Så över till "PÅ SPÅRET".
Som dock fortfarande är ett av de mest sevärda TV-programmen överhuvudtaget.
Men ...
... vad ÄR det med gaphalsen Kristian Luuk?
Varför skriker han i vartenda program han leder?
Och till sist även några kritiska ord om "SÅ SKA DET LÅTA".
 Flamsiga Sarah Dawn Finer.
Jag gillar verkligen henne och hennes röst men som programledare i "Så ska det låta" anser jag att hon flamsar och slamsar för mycket.
I mitt tycke har hela programmet blivit sämre med åren.
Nya, mindre intressanta inslag har tillkommit och det har programmet förlorat på.
Sedan beror ju mycket också på vilka artister som medverkar.
Slutgnällt för den här gången.
Är jag månne bara en trist och grinig person?

tisdag 6 februari 2018

EN FIN ÖVERRASKNING

Egentligen hade jag nog aldrig trott att jag skulle börja beställa varor över Internet.
Man kan känna sig lite tveksam för man har ju hört både det ena och det andra om näthandeln.
Man bör alltid vara försiktig och i första hand hålla sig till välkända företag.
Mindre kända eller helt okända bör man kolla upp så bra det går. Googla företaget i fråga, läsa kommentarer och omdömen.

Handlar man med kort så är det jättebra att ha ett särskilt konto för just nätshoppandet.
I samband med köp så för man bara över den aktuella summan till det kontot. Annars är det tomt.
Jag måste säga att jag bara har stött på seriösa säljare över nätet. (Åtminstone än så länge.)
De har varit ärliga och trevliga. De lever ju på det. Men även vi köpare ska vara ärliga.

Det är lätt och praktiskt att e-shoppa och utbudet är enormt.
När mina lokala butiker inte har just det jag är ute efter, då kan det bli e-handel.
Annars försöker jag gynna de lokala affärsidkarna.
 Min vackra, blå lykta. Den nya, oskadade.
(Som alltid, klickbara bilder.)

Som jag berättat tidigare så har jag alltid tyckt om lampor i Tiffany-stil. 
Till slut bestämde jag mig för att köpa en ... men det blev två. Och senare en till.
Till slut blev det alltså tre lampor. Och en lykta.
Lamporna har jag visat tidigare här på bloggen.

De första två lamporna och även den tredje anlände med Postnord utan mankemang, hela och fina.
Men med lyktan hade Postnord inte samma "tur".
När jag tog upp den ur paketet syntes det att mycket hade gått fel under färden hit.
"Bakdörren" och en av sidorna hade lossnat, den andra sidan satt snett och en glasbit var sprucken.
Man kan undra hur hård behandling det paketet hade utsatts för.
Det såg inte speciellt skadat ut på utsidan men det måste ha kastats omkring ganska våldsamt
eftersom inte ens det rejäla och stötupptagande emballaget hade klarat att skydda lyktan.

Medskickad i paketet, som gåva, fanns en fin orange glasfjäril (på magnet) som jag blev så glad för.
Den hade dock klarat resan från Småland till Norrbotten utan skador.
Den fina magnet-fjärilen.

Nåväl, jag ringde genast till det företag jag köpt lyktan ifrån, Lights by Lidia. Jag mejlade också flera foton på skadorna och beskrev dem utförligt.
Företagaren Lidia blev naturligtvis väldigt ledsen över att jag fått en skadad vara. Och hon skulle genast ta kontakt med Postnord.
Sedan gav hon mig tre alternativ:
1. Att hon skickade mig en ny lykta, med ett aningen annat mönster, men ändå väldigt lik den första.
2. Att jag fick välja en annan produkt ur hennes sortiment.
3. Att få tillbaka pengarna.
Vi var förstås också överens om att den trasiga lyktan skulle returneras.

Att få pengarna tillbaka var inte ett alternativ för mig. Jag ville ha lyktan.
Lidia mejlade mig bilder på den nya lyktan för att jag skulle få se hur den såg ut.
Och jag meddelade snabbt att "den vill jag ha".

Precis i samma veva blev jag våldsamt attackerad av höstens förkylning och en halsfluss. I över två månader var jag en hostig, snorig och urvissen figur som knappt orkade någonting. Allra minst att omsorgsfullt packa en trasig lykta och febrig gå till Posten/Konsum med den.
Med ojämna mellanrum mejlade jag Lidia och berättade hur mitt hälsoläge var.
Men så, till sist, mot slutet av november, hade jag ju hämtat mig så pass att jag vågade mig ut i den råkalla höst-/vinterluften.
Både för att skicka och hämta paket.

Returportot för den trasiga lyktan skulle förstås lampföretaget betala. Jag mejlade bild på kvittot för utlägget men skrev samtidigt att jag hade en idé:
Istället för pengarna (det var 167.00 SEK) skulle jag gärna hellre ta en glasfjäril eller glastrollslända om det var okej. Kanske i blått?
Svaret kom omedelbart: "Jättebra idé! Jag sänder dig en överraskning."
Det gick inte många dagar så kom ett paket som jag fick hämta på Konsum-posten.
Att öppna det blev rena julafton.

Bland allt emballage och utfyllnadspapper hittade jag en vacker, blå glasfjäril. Så fin! Jag var nöjd, men för säkerhets skull krafsade jag runt bland allt papper innan jag skulle slänga det.
När jag plockat upp och vecklat ut allt papper så låg även en härligt blå glastrollslända, en grön glasgran och en väggkalender på köksbordet.

Jag var alldeles överväldigad, jag hade varit nöjd med en av de handgjorda glasprydnaderna.
Jag mejlade Lidia meddetsamma och tackade för allt fint jag fått.
"Vad roligt att jag kunde överraska dig!" svarade hon.
Vackert hantverk att titta på varje månad under 2018.

I ett mejl frågade jag Lidia om jag fick skriva om henne här på min blogg. Det fick jag!
Hon är värd att få lite reklam för hon gör så vackra saker i glas.
Och så är hon väldigt bra på överraskningar!

Lidias www-adress hittar du längst ner på väggkalenderns förstasida.

Det var allt för idag!

fredag 2 februari 2018

FEBRUARIS FÖRSTA FREDAG

Och vart försvann den här veckan då? Svisch var den borta och tog med sig januari av bara farten.
Plötsligt hade vi en ny månad.
Välkommen februari, du kommer med lite mer ljus, längre dagar.

Men ... när jag välkomnar det tilltagande ljuset känner jag mig lite falsk.
Jag kan faktiskt sakna mörkret vi hade i december.
Det är med ett visst vemod jag säger farväl till det.
Jag gillar när himlen under vintern svartnar redan vid tvåtiden på eftermiddagen.
Så´n är jag.

Ibland kan jag känna att jag skulle behöva gå i mörkerterapi under det ljusa sommarhalvåret.
Om det åtminstone kunde vara mörkt på nätterna när man ska sova, men nej då.
Den norrbottniska högsommarnatten är solig och ljus.
Och även om det är mulet och regnar så blir det bara lite halvskumt inne.
Men okej, jag skulle inte vilja ha mörka eftermiddagar under sommaren.
Fullt så knäpp är jag inte.

Såg förresten att det är lite diskussioner om att strunta i sommartiden.
Igår hade man på Expressens hemsida en omröstning i ämnet.
Naturligtvis röstade jag för att slopa sommartids-tramset.
Som synes var det verkligen inte bara jag som ville det.
(Klicka bilden för större text.)
Men kom nu bara inte dragandes med att vi ska ha sommartid året runt.
 Nej, låt oss gå tillbaka till det som gällde förr (före 1980) d.v.s. normaltid (vintertid) jämt.
När solen står som högst på himlen ska båda klockvisarna stå på tolv. Punkt, slut.

Ha en skön helg!