ÖPPEN FRYSDÖRR — SEKUNDER AV LJUVLIG SVALKA

Om jag fick önska något just nu så skulle det vara lite svalare väder.

Högtrycket som lagt sig över norra Sverige är inte bara behagligt. 

Det är alldeles för höga temperaturer.

Naturligtvis ska sommaren bjuda på sol och värme men 25-35 grader är att överdriva.

Det vore mycket bättre om vädergudarna ställde in termostaten på sisådär 20-23 sköna grader under längre tid.

Vår korta norrbottniska sommar kunde gärna få sträcka ut sig till omkring fyra månader.

Med lagom regniga dagar lite då och då.

Så borde det vara.

Under dessa kvalmigt varma dagar njuter man varje gång man öppnar dörren till frysen.

Tyvärr blir det korta stunder av svalka eftersom man ju snabbt bör plocka ut det frysta man behöver.

Annars förirrar sig de heta graderna in bland de 18-minusgradiga matvarorna.

Vilket bör undvikas.

Det gäller att ha frysen fylld med glass och kylen med kalla drycker och isbitar

Under värmeböljor ska man dricka mycket vätska.

Gärna vanligt vatten. Säger de som förstår sig på.

Härligt!

Kall vattenmelon!

Mums för överhettade norrbottningar!

Och andra.

Förresten, en sak till!

Mikron är en utmärkt apparat då plusgraderna är många.

När det är möjligt, så bra att slippa värma den vanliga ugnen (och plattorna) i hettan.

Från kyl och frys till mikron.

Ofta blir det bara kalla måltider.

Min matlagning under heta dagar.

Haha, ibland även under kyliga ... 

😊

HUNDVÄDER OCH HELG

 

Men det är mulet, regnigt och disigt. Innesittarväder. Riktigt hundväder.

Min (antagligen, tyvärr) sista vovve avskydde vatten.

Om det regnade på morgonen när hon skulle gå ut och kissa efter nattens sömn så vände hon bara snabbt på farstubron och gick in igen. Fortsatte regnandet så kunde det ta flera timmar innan hon bestämde sig för att trotsa vattenaversionen och bidra till det våta.

Och blöt utomhusvistelse gick alltid i raketfart.

Vid uppehållsväder däremot tog "toalettbesöken" betydligt längre tid.

Då var det jätteviktigt att sniffa runt och fundera över den lämpligaste platsen.

Åh, vad jag saknar henne!

Hon var en härlig hund. En underbar kompis. I vått och torrt.

Okej då, åtminstone i torrt.

"Hunden kan inte simma förrän vattnet når den till öronen."

(Ukrainskt ordspråk)

I morgon är det Alla Helgons Dag.

Redan nu tänder jag ett ljus för mina nära och kära som inte finns längre.

Saknaden är stor.

Ljuset får också lysa för Ukraina och dess folk.

Och alla andra som har det svårt i dessa dagar.

Det är många.

VÅR-PAUS OCH VACCIN-KAOS

 Idag kom våren av sig. Snöflingorna verkade alldeles förvirrade under fallet mot marken.

— Ska vi neråt eller uppåt, höger eller vänster?

Men alla var tydligen eniga om att var och en skulle yra runt så mycket som möjligt.

Deras vimsande lämnade blöta spår efter sig på vartenda fönster, i alla väderstreck.

Så här såg fredagens utsikt ut.

I förstoring upptäckte jag att vattendropparna bildade spännande, oregelbundna mönster.

Klicka bilderna för att förstora. Svårt att tänka sig att det är vattendroppar.

De ser nästan ut som flagor av något okänt material.

Haha, bara det inte är förklädda virus! 

I dessa dagar talas det mycket om de olika vaccinen mot covid-19. Och eventuella biverkningar.

Förra veckan fick jag en "vaccinationsinbjudan" med posten.

Men jag har inte nappat på den. Än. Jag har ingen brådska.

Jag vet inte men jag känner mig aningen skeptisk inför just dessa vaccin.

De har stressats fram, de kan ge svåra biverkningar och de ger inte fullt skydd.

Men förståsigpåarna säger förstås att får man covid-19, trots att man tagit sina sprutor, så kan man få en lindrigare variant och att risken att dö är betydligt mindre.

Fördelarna ska alltså överväga nackdelarna. Okej, det är möjligt.

Men sedan verkar det som folk tror att bara de fått sina vaccindoser så är de säkra och kan börja leva normalt igen. Men så är det ju inte. Inget av vaccinen ger 100%-igt skydd. Alla måste vi även fortsättningsvis vara försiktiga och räkna med att har vi otur så kan vi faktiskt bli smittade och bli allvarligt sjuka ändå.

Ja, t.o.m. avlida. Det har ju rapporterats dödsfall i Sverige trots fullgjord vaccination.

Och under fredagen hörde jag smittskyddsläkaren för Norrbotten säga att även utomhus bör vi hålla ca två meters avstånd till varandra. Den här engelska mutationen, som tagit över alltmer, är ju mycket mer smittsam än "original-covid".

Hoppas verkligen att vaccinationerna inte kommer att invagga människor i falsk trygghet.

Det räcker med den nonchalans (och förnekelse) som många redan visar.

Jag kanske målar f-n på väggen men eftersom jag mår nog dåligt som det är, p.g.a. hjärtbesvären, så föredrar jag att ovaccinerad fortsätta att karantäna mig. Precis som jag gjort nu i över ett år.

Just nu känner jag att jag inte orkar kämpa med eventuella biverkningar också.

Jag är så trött och uschlig som det är. Orken är under nollstrecket.

Skulle jag få covid-19 så är det ödet.

Javisst, jag är ett hemmasittar-troll.

De flesta dagar känns som ett maratonlopp.

(Jag har aldrig ens varit i närheten av ett sådant men jag kan ju föreställa mig.)

Vanliga, enkla vardagssysslor går sååå trögt och måste planeras så inte alla hamnar på samma dag. Jag får sprida ut mina "måsten".

Mina fötter har börjat svälla, inte jättemycket men tillräckligt för att ge en obehagskänsla.

Antagligen visade förra provsvaret rätt — jag har en begynnande hjärtsvikt.

Det brukar bli resultatet av konstant förmaksflimmer. Vilket jag nu haft i drygt två år.

Och bara det, i sig, ger trötthet eftersom hjärtat inte pumpar effektivt.

Det blev ingen positiv blogg den här gången men jag är lite låg för tillfället. Naturligtvis bidrar orkeslösheten till att jag känner så. Livet är inte på topp numera.

Men tack och lov är jag inte deppig. Det är jag mycket tacksam för.

Och de dagar jag mår skapligt är riktiga guldkorn. Då strålar jag (nästan) som solen.

Hoppas ni får en bra helg.

(VECKANS) MÅNADENS PÅSE NÖTTER — STRUL

Vad är det som händer? Nu är det dags att skärpa sig, över fyra veckor sedan jag skrev senast. Men det har varit en strulig tid — på många sätt — och den är inte över än. Tyvärr.

Nåväl, här kommer nu ett mycket lååångt inlägg.

Jag har tidigare nämnt att min bostadsrättsförening hade beslutat att byta ut termostaterna på alla element i alla rum, i alla lägenheter. Arbetet påbörjades under försommaren och eftersom hantverkarna även behövde komma åt rör som går genom mitt förråd för att bl.a. byta rörens isolering (gamla isoleringen innehöll asbest) så var man tvungen att tömma och sanera utrymmet.

Tyvärr hade man inte något reservförråd att erbjuda mig nära till (dåligt!) så alla mina ägodelar måste flyttas från föreningens område. Den 5 juni hämtades grejerna (utan min inblandning — coronatider och trångt utrymme!) av en flyttfirma och kördes iväg 6-7 km till ett industriområde för magasinering.

Där skulle de vara under ungefär en månad.

Så sa man då.

Den tidsplanen sprack med råge.

Vilket jag genast förstod att den skulle göra. Det var ju semestertider i faggorna.

Den 25 september (!) fick jag tillbaka mina grejer!

Alltså var jag utan förråd i 3 månader och 20 dagar. 

Trots att det drog ut på tiden så har jag väntat lugnt och tålmodigt.

Hela underhållsjobbet skulle vara färdigt den 4 september.

Så sa man, efter semestern. Det kom t.o.m. ett papper om det.

Jo, pyttsan! Det blev väl, någorlunda, klart ungefär en månad senare.

 Fredagen den 2 oktober, var VVS-killen hit igen (för vilken gång i ordningen, dock samma trevliga kille varje gång, tack och lov!) och monterade in ett nytt element i köket.

En lördagskväll upptäckte jag nämligen (som tur var!) att det gamla läckte.

Inget stort läckage — jag behövde ingen livboj vid matlagningsbestyren — men ändå, elementet måste bytas. Det skulle ju knappast "självläka". 😀

Trasigt element, i och för sig inte så konstigt, husen byggdes i början av 1960-talet.

Och nu har hela värmesystemet varit tömt på vatten hela sommaren.

Inte bra att det kommer in syre, då bildas ju lätt rost.

(Klickbara bilder.)

I coronatider har det känts allt annat än bra att okända människor ska vandra ut och in i alla rum, även om jag krävt "munskydd på" under alla gånger man varit här. Det rekommenderade smittskyddsläkaren när jag kontaktade honom i somras. Han sa att man även borde bära visir men så blev det inte.

 Nåväl, nu är det, hoppas jag, äntligen slut på besök av hantverkare för lång tid framöver.

Men strulet är inte över för det.

Den senaste tiden har jag känt mig lite extra vinglig, balansen är inte riktigt okej. Vilket gjorde att jag för ett par veckor sedan ramlade omkull i sovrummet och inte höll på att ta mig upp. Det tog mig säkert 15-20 minuter att komma på benen igen.

Jag skulle ta på mig långbyxorna och tänkte kaxigt att jag som vanligt skulle klara det på samma sätt som jag alltid gjort, d.v.s. genom att leka tupp och stå på ett ben i taget.

Det var inte det smartaste jag gjort på senare tid, kan jag meddela. Gamla, yrsliga tanter ska sitta ner när de klär sig. Jag har aldrig tidigare varit med om att kroppen så totalt ignorerat mina order. För jag har ju trillat förr. (Uschlig nacke och dito axlar kan ge väldig yrsel.) Ändå var jag yngre då. Och några kilo lättare. Och inte hade jag konstant förmaksflimmer heller. Och det var även före min hjärtinfarkt.

Och mitt högra öra fungerade också. (Just det, balansorganet!)

Ja, vid mina tidigare vurpor var ALLT bättre.

Gissa om jag var enormt tacksam att jag inte bröt något när jag damp i golvet. Men svanskotan fick sig en rejäl smäll och hela kroppen har känts torktumlad.

Det var i den här vevan mina grejer återbördades till förrådet. Men, det var inte alls läge då att gå i trappor och besöka mina saknade pryttlar. När jag efter en tid väl kom mig ner till dem blev jag dock alldeles förskräckt — mina saker var bara inskyfflade utan minsta ordning och reda. Två dörrar från lägenheten som förvaras därnere har alltid haft kilar under sig, alltså varit lite upphöjda från golvet. Nu står de direkt på betonggolvet. Liksom ALLA kartonger. Pappkartonger ska aldrig stå direkt på betonggolv eftersom kartongen kan dra åt sig fukt.

På de hyllor som finns i förrådet stod/står några plastkassar, en reststump från golvmattan i köket och några bitar frigolit. Dessa ting hade trivs bra på golvet.

Den för tillfället tomma klädställningen tronar högst uppe på en skyskrapa med kartonger och tre resväskor. Sparken har flyttfolket trasslat in och lutat mot de nyisolerade rören. Sparken stod förr till höger om rören, lutad med medarna upp mot väggen och tog därmed minimal plats.

Det värsta nu är att jag inte själv orkar ta tag i detta. Men något måste ju göras. Så där kan det inte vara. Jag undrar verkligen vad det är för amatörmässiga klantskallar som flytt- och magasineringsfirman anställt. De borde få sparken! Nej, nej, inte DEN sparken, inte mitt vinterfordon!

Och det är inte jag som har lejt amatörerna, det är brf-styrelsen som skött de kontakterna.

Kanske därav resultatet ...

Ja, det har varit en jobbig tid och för allt detta tjafs har jag fått ett hyresavdrag för oktober på 40 svenska kronor. (Engångsbelopp, står det på hyresavin.) När jag ringde upp föreningens ordförande sa hon att jag skulle få 4 gånger 40 kronor men om jag förstod henne rätt så blir det tydligen 40 kr första månaden i varje kvartal. Alltså inte hela den enorma summan 160 kr på en gång.

Till saken hör att denna bostadsrättsförening har mycket bra ekonomi.

Och det tror väl jag det, när man inte gör rätt för sig gentemot medlemmarna.

Beloppet 40 kr har man visst kommit fram till för att det är vad lägenhetens förråd beräknas ”kosta” per månad. Enligt uppgift så hyrs de extraförråd som finns ut för 40 kr/mån. (De är säkert rör-fria!)

Men det är en väldig skillnad på att bara hyra ett förråd — och att inte kunna använda sitt eget på nära FYRA MÅNADER för att bostadsrättsföreningen behöver det för diverse underhållsarbeten. Jag ska således sponsra brf:en och inte ha ett öre för det krångel och omak jag haft. Alltså, man häpnar. Jag har talat med HSB:s kontor här i stan, men där kan man inte göra så mycket eftersom varje brf-styrelse beslutar för just sin förening. Men HSB-personen jag talade med tyckte jag hade vettiga synpunkter och även att det var märkligt att inte hela den futtiga ersättningen betalades ut direkt.

Jag fick rådet att eventuellt koppla in hyresnämnden, och andra har tyckt att morgontidningarna här kunde tipsas, men det känns jobbigt. Jag vill bara ha slut på strulet och få lugn och ro. Jag struntar fullständigt i pengarna, de kan behålla dem, men jag tycker det är så fruktansvärt oförskämt hur föreningen behandlar sina lägenhetsägare/hyresgäster. I alla fall vissa av dem?

Jag föreslog att föreningen, som en god gest, kunde betala arbetskostnaden för byte av min trötta kökskran (jag skulle betala själva kranen), när rörmokaren ändå var här för att byta kökselementet, men det passade inte.

— Nej, kranbyten får man stå för själv, upplyste fru ordförande snorkigt. Och fortsatte:

— Nu kommer vi inte längre.

Syns det att det osar om mina ord? Jag förstår det. Det är länge sedan jag kände mig så här ilsken!

Och det beror på att jag aldrig tidigare har blivit så orättvist behandlad.

Alla säger till mig: Stå på dig! Ge dig inte!

Men det verkar bara vara bortkastad energi.

Oförstånd är svårt att bemöta.

Allt det här tramset har gjort att blogginspirationen legat på noll. Tillsammans med pandemi, ohälsa och annat har det varit en skräpvår, en skräpsommar och en riktig skräphöst.

Ja, helt enkelt ett SKRÄPÅR! Jag borde ha hoppat över 2020. 

Som sagt, länge sedan jag skrev men nu blev det ett väldigt långt epos istället. Alldeles för långt! Om någon orkat läsa ända hit så sänder jag en symbolisk tapperhetsmedalj. I största storleken.

HÄNDIG KVINNA KLARAR SIG SJÄLV

I detta varma väder vill det till att alla avlopp fungerar i hemmet eftersom svetten rinner i strida strömmar. Och det utan att man utför något arbete. Ja, förutom att andas förstås.

För närvarande är det tillräckligt att bara andas och leva för att framkalla svettdropparnas Niagara.

För några dagar sedan upptäckte jag att vattnet från badkaret inte rann undan som det skulle.

Alltså stock i golvbrunnen.

Massor av hårstrån som förr var fast bosatta på huvudet har bytt bosättningsort.

Och naturligtvis måste de ha träff just nu i värsta sommarhettan när duschbehovet är som allra störst.

Det var bara att plocka fram nödvändiga hjälpmedel, flytta en liten byrå, dra sittbadkaret åt sidan och ta itu med problemet.

I ett 30-gradigt varmt badrum, minimalt klädd (nödvändigt!) och med svetten rinnandes var jag verkligen ingen vacker syn.

Det är jag inte annars heller men ändå — jag har haft bättre stunder utseendemässigt. Helt ärligt.

Och även humörmässigt. Också där fanns det mycket övrigt att önska.

 Så här fräsch och ärtig var minsann inte jag när jag kämpade med att få tillbaka den uschligt envisa plastluckan över golvbrunnens vattenlås.

(Konstruktören till det borde självmant ställa sig i skamvrån.) 

Just det momentet tog längsta tiden.

Hm, undrar om inte mitt ordval då fick innetemperaturen att stiga ytterligare.

Den här gången räckte det inte med en vanlig avloppsrensare.

Den får jag däremot ta till när jag snart ska rensa tvättfatets avlopp.

(Önskar högst +10° den dagen.)

Men nu kan jag i alla fall åter använda badkaret utan att det blir översvämning på golvet.

Toppen!

Nu dröjer det ett bra tag innan det är dags för nästa rensning.

Hoppas det är svalare väder då.

VÅTT OCH GRÅTT

Midsommaraftonen 2018 blev en mycket blöt historia här i norr.

Och då menar jag vädermässigt.

Hur blöt den blev alkoholmässigt har jag ingen aning om.

Men en inte alltför vild gissning är att ganska många promille har runnit genom strupar överallt i landet. Det brukar vara så under midsommarfirandet.

Jag, helnykteristen, har aldrig förstått det där med att det måste vara sprit med så fort det är fest.

En blöt fest, det är för mig att regnet öser ner. Otur med vädret, helt enkelt.

Jodå, varsågod, ni som tycker att jag verkar vara en väldans tråkig typ, det får ni så gärna tycka.

Plask!

Grått. Jämngrått. Inga nyanser alls.

Regnigt? Stövlar på!

Må nu alla ha det bra och må förträffligt även under resten av helgen.

Hoppas den nyktra tanten i norr.

FULLKOMLIG LYCKA

Det finns många anledningar till total lyckokänsla.

Igår fick jag uppleva en variant.

När jag efter fyra dagar utan vatten, avlopp och fungerande toalett äntligen fick höra vattnet brusa genom rören igen, då blev jag fullkomligt euforisk.

Från i måndagsmorse och till i torsdagseftermiddag har jag — och alla andra i "mitt" hus —(bostadsrättsföreningen består av fyra byggnader) varken fått använda vatten eller avlopp.

Orsak: relining av föreningens avloppsrör i markplan och källare.

(Allt annat är bytt sedan tidigare.)

Relining betyder att man först rengör rören mekaniskt, sedan torkar dem (varmluft) och sist sprutar 

in en glasförstärkt plast som fäster på rörens insida.

Efter varje delmoment fotograferas och dokumenteras rören.

Det har varit med viss vånda jag tänkt på denna "rör-uppfräschning".

Jag kan uppriktigt säga att jag INTE sett fram emot vecka 24 i år.

När killarna ringde på dörren på måndagens morgon för att stänga av vattnet så sa jag:

— Idag är ni de mest ovälkomna personer som ringt på min dörr, någonsin. Men på torsdag är ni istället de mest välkomna.

De förstod genast vad jag menade.

Förra veckan inhandlade jag ett antal portioner fryst färdigmat, två 5-liters vattendunkar i plast, oparfymerade tvättservetter, engångstallrikar och engångsmuggar.

Jag kände inte för att stå och blaska med smutsigt porslin i plastbunken jag placerat i diskhon.

PET-flaskor hade jag redan sparat för att ha dricksvatten i, de förvarades i kylskåpet.

Dunkarna har jag haft på balkongen. Där har jag också haft en plasthink för "avloppsvatten".

Man måste ju både tvätta sig och borsta tänderna.
Vidare sköljde jag av frukt, salladsblad, tomater, m.m. så det bara var att äta dem sedan.

I min gästtoalett rymdes en alldeles förträfflig liten kemisk toalett (Campa Potti) som reliningsföretaget lånade ut. Den fungerade perfekt.

Jag fick låna den eftersom jag är lite krasslig och bor tre trappor upp utan hiss.

För pigga och krya hyresgäster ställdes det upp bajamajor på gården.

Men det mesta folket flydde nog till sommarstugor, släktingar och vänner.

Första natten flydde faktiskt även jag.

Men sedan har jag varit hemma och det har gått riktigt bra, trots allt. Visst var det bökigt men jag oroade mig alldeles för mycket. Man borde inte ta ut allt jobbigt i förväg. Då får man ju uppleva det två gånger. Och ofta blir det inte ens så besvärligt som man trodde att det skulle bli.
Dock är det hemskt att vi blir så hjälplösa när våra vanor och vår bekvämlighet sätts på prov.
Samhället har gjort sig fruktansvärt sårbart. 

Detta äventyr har jag nu tagit som ett mini-genrep för "om krisen eller kriget kommer".

Men tyvärr finns det väl inga "Pottis" att låna då.

Ha en trevlig helg. Själv ska jag bara njuta av det obökiga livet.

NÄR MÅNEN LYSER

Lördag 4 november 2017, kl 17.41

Fullmånen lyser som en jättelampa på den svarta himlen. 

Och lite mer zoomad kl 17.42

ALLITTERATION 

Summa summarum

sexton sardiner

hoppar i havet

när solen skiner.

Summa summarum

sex av dem nyser

länge och ofta

när månen lyser.

 Summa summarum

sex av dem simmar

sakta mot stranden

när stjärnorna glimmar.

Sim sum

sammelisurum

sum.

(Lennart Hellsing)

Aha, så det är det som händer när månen lyser!

PESSIMISTISKT

Man kan bli pessimist för mindre.

De flesta höstdagarna har varit en enda lång radda av grått och vått.

Det är som en smutsdaskig blöt filt är slängd över grannskapet.

För att någon aktivitet överhuvudtaget ska kunna bedrivas inomhus måste lamporna vara tända hela dagen. Det är nästan så man behöver pannlampa för att treva sig fram mellan rummen.

Årets mörkaste tid.

På kvällen ser det ut så här när man tittar ut.

Gatubelysningen klarar inte att lysa upp annat än den egna lampan.

Det kompakta mörkret och den svarta asfalten äter upp allt ljus.

Här och där glimmar det svagt i några fönster.

Jag gillar mörker men någon måtta får det ändå vara.

Det vore ju livgivande och uppiggande om åtminstone dagarna kunde bjuda på lite ljus. 

Dessutom hostar jag fortfarande. Inte mycket men det räcker för att jag ska känna mig småvissen.

Jag vet ju att jag har svårt att tåla den råa och kyliga höstluften efter att jag varit förkyld och kraxat så jag har varit tvungen att hålla mig inomhus. Lääänge.

Men i onsdags fick jag för mig att jag skulle tuffa till mig ... så jag gick ut med soporna.

Det var ju inte så väldigt äventyrligt men ojsan vad jag hostade resten av dagen.

Halsontet är borta, antibiotikakuren avslutad och visst mår jag bättre än tidigare men den här uschliga hostan klänger sig fast som en envis igel.

Jodå, jag ska tala med doktorn igen.

Men jag blir så less!!!

Sedan undrar man ju vem som ska ta hand om vår galna värld?

Man kan bli pessimist för mindre.

Nåväl, det finns åtminstone en liten ljusstråle i allt det mörka:

Under natten till söndag ställer vi om till normaltid!

Hurra!

VÅTT, GOTT, BLÅTT

Vad gör man när himlen är helgrå, regnet strilar utan uppehåll, världen är galen och hostan inte vill ge sig trots att den är inne på fjärde veckan?

(Klickbara bilder.)

Jo, man plockar blåbär — ur frysen! — och bakar en blåbärskaka.

När den är färdiggräddad tar man en rejäl bit och njuter den till en kopp med hett, gott te.

För en stund kan man glömma både det blöta gråtrista vädret och tok-världen.

Och t.o.m. kraxandet lugnar sig ... i en HEL KVART!

Härligt!

Jag älskar blåbärskaka!

Och tänk vad man plötsligt blir lik en chow-chow!

Ja, åtminstone om man räcker ut tungan.

Ha en skön kväll!

TEMAT FÖR DAGEN: GNÄLL, GNÖL OCH SILLTÅRTA

En passande bild. Paraply och baddräkt. Utifall att ...

Den svenska sommaren 2017 visar sig inte från sin bästa sida. I början på veckan regnade det i bortåt tre dygn och det var minsann inget försiktigt strilande.

Nej, tidvis var det som om himlen öppnat alla kranar.

Någon vattenbrist kan det inte bli fråga om här i alla fall.

Så här såg det ut under måndagseftermiddagen.

Kolla hur det forsar ur carportens stuprör. Och även från sopbodans.

En liten tröst i väder-bedrövelsen kan ju vara god mat.

I söndags tillagade jag något jag aldrig lagat förr, silltårta.

Den blev mycket delikat.

Mums filibabba!

Jag glömde att ta ett foto på hela tårtan men det blev i alla fall en bild på en bit av den.

Min första silltårta men absolut inte den sista.

Det har varit många datorfria dagar den senaste tiden. Mest beror det på att mina problem med nacke och axlar förvärras när jag sitter vid datorn. Jag mår helt enkelt inte bra av det. Tyvärr är det likadant när jag läser, målar, syr, pysslar, o.s.v.

Jag försöker att inte göra så långa pass och även att ta många pauser men det hjälper inte. Musklerna blir stela och spända, jag får yrsel och känner mig faktiskt allmänt mosig.
Mina nackbesvär började redan på 1970-talet och de har ju inte blivit bättre med tiden och åldern.

När jag nu ändå är inne på gnäll- och gnöltemat (haha!) så kan jag även meddela världen att jag börjat få uschligt ont och besvärligt i vänster höft.
Om jag står längre än fem minuter så låser den sig och jag måste, försiktigt, överflytta kroppsvikten till höger ben och höft. Denna manöver tar ju en stund eftersom det är rätt många kilon som ska omplaceras. Fy bubblan, det är ett aber att vara o-smal, o-ung och dessutom o-frisk.
Svårt att både sitta och stå. Snart är det väl endast horisontalläge som gäller.

Nej, det är bara skrot med den här tanten.
Det finns snart ingen kroppsdel som fungerar som den ska.
Egentligen skulle jag passa bäst på soptippen. Men antagligen är man alldeles för miljöfarlig p.g.a. av de Zepofan-tabletter man äter. Alltså inte det minsta återvinningsbar. Och fortsätter det myckna regnandet så börjar man väl rosta också.

Ha nu en frisk och hälsosam helg med skönt sommarväder.