söndag 23 november 2014

KALVIGT OCH VALPIGT

Förr skulle man visa respekt genom att helga vilodagen och helst inte arbeta på söndagar, åtminstone inte under högmässotid, 11:00 - 12:00.
Om min kära mor inte hade möjlighet att besöka högmässan i kyrkan så lyssnade hon istället alltid på den radiosända.
Guds ord var viktiga vare sig de avlyssnades i en hård kyrkbänk eller i sköna fåtöljen hemma i vardagsrummet.
Idag tänkte jag på lilla mamma när jag under högmässotimmen var tvungen att ta fram dammsugaren och städa upp farligt glittrade glassplitter och sylvassa skärvor från köksgolvet.
Jag skulle ställa in en återanvänd burk i skåpet efter att min inlagda sill var uppäten.
Jag vet inte hur jag bar mig åt men burken krockade med en annan burk (som höll) och... KRASCH!... så var det dammsugardags. Jodå, så klantigt och kalvigt kan man bete sig en söndagsförmiddag. Det var inte alls svårt.
 Det är märkligt vad uppfostran kan sitta i. I vissa sammanhang hör man föräldrarnas välmenande råd och förmaningar i åratal efter att de älskade rösterna tystnade för alltid.
Och trots att kära mor - från sitt vackra, fluffiga moln - naturligtvis nickade bifall till dagens nödvändiga, men "högmässiga" dammsugning så kände jag mig faktiskt lite "syndig".
Men, om inte annat så kan modern i sin himmel glädjas åt att dottern lyssnade på sin mors ord och fortfarande tänker på dem.

Nu över till något helt annat.
I veckan trillade det ner en väldigt trevlig sak genom brevinkastet:
En kalender för 2015 från Synskadades Riksförbund.
Årets ledarhundsvalpar - sötare kalender får man leta efter!
Jag har hört att många fått den - kanske den delas ut till alla hushåll?
Den åtföljdes av ett inbetalningskort om julgåva till Synskadades Riksförbund.
Det tänker jag använda.
 Klicka bilderna så blir texterna läsbara.
Sötnosar!!!
Att vara så här söt är egentligen omöjligt!

Ha en skön kväll.
Nästa söndag är det första advent. Ofattbart!

söndag 16 november 2014

EN SNAQUESALIG BLANDNING

I fredagskväll drog ett ymnigt snöfall in över Norrbottens kustland. Ackompanjerat av kraftig vind.
Under dagen hade det varit höst, på kvällen blev det hastigt vinter.
Idag, söndag, råder fortfarande vinter, men nu klättrar kvicksilvret uppåt och har kämpat sig över nollstrecket så antagligen försvinner det vita fluffet. Igen.
Det är ingen ordning på vädret.
Detta evinnerliga hattande hit och dit är tålamodsprövande.
Endera ska det vara barmark och någon plusgrad. Halkfritt!
Eller också ska det vara snö och några minusgrader. Nästan halkfritt!
Men snö och någon plusgrad... Halka!
En snötyngd gran utanför köksfönstret. Plötsligt är det "julkort" när man tittar ut.
Bilden tagen vid 11-tiden idag.

Jag var på stadsbesök i fredags. Det är länge sedan sist och inköpslistan var lång.
Bl.a. behövdes nya batterier till badrumsvågen.
Saknar ni också ibland de mekaniska grunkor vi använde oss av förr?
Med jämna mellanrum drog man upp sina väckar-, armbands- och väggklockor och de tickade på, tryggt och säkert.
Ville man kolla om man ätit för mycket och lagt på sig något kilo så ställde man sig bara på vågen och den fungerade alltid.
Telefonen var kopplad till jacket i väggen och fick sin energi därifrån.
Nu är det mesta digitalt och drivs av elström (praktiskt, finns för det mesta tillgängligt) eller batterier (mindre praktisk eftersom man sällan råkar ha just de batterierna hemma).
En sömnig morgon inser man att väckarklockan är tyst och livlös. Och man har försovit sig.
Man ställer sig på vågen och ska se om man håller matchvikten.
Men vågskrället är också helt utan liv.
Vid lunchen upptäcker man att armbandsuret visar samma tid som på morgonen.
Lätt irriterad trycker man på den trådlösa hemtelefonens knappar för att ringa ett samtal.
Ingenting händer. Den reagerar inte.
- Tur att jag har mobilen! säger man tröstande till sig själv.
 Ha, ha... ja, ni förstår.
Nej, nu tillbaka till min stadsresa.
Först ledde ett infall mig in genom dörrarna till en lampbutik.
Där kryllade det av elektriska juldekorationer i alla regnbågens färger. Men i "kryllet" fanns naturligtvis också vanliga och ovanliga armaturer för golv, bord och vägg. Och för alla årstider.
När mina ögon fått nog av lysande stjärnor, tomtar, renar, snögubbar, änglar och isbjörnar så blev andra ljuspunkter intressanta.
Och där stod den, lampan med stort L.
Nej, inte den häftiga som just nu finns på min andra blogg, Pyssel och Pinaler.
Det här var en annan snygging.
Ett fyrkantigt rör i koppar med en massa hål i och genom hålen glittrande förföriskt LED-ljus.
Jag föll. Pladask. 
 
Lampan!
(Ventura Design, Gnosjö)

Mitt sunda förnuft försökte tala allvar med mitt ha-begär:
- Nej, inte en enda lampa till! Skärp dig!
- Ja, men... nu när det är så mörkt...
- Du har redan fler lampor än du har plats för.
- Ja, men... en julklapp till mig sjä...
- Inga men! Du köper den inte!

Jag köpte den inte. Inte just då...
Jag vandrade ut på stan och kunde så småningom pricka av det mesta på min måste-köpa-lista.
Men när jag var färdig med den så hade jag lite tid över...
Och, tänka sig, på något märkligt sätt så stod jag plötsligt i lampbutiken igen.
Jag funderar faktiskt än på hur det gick till.
 Och ännu märkligare var att det att det sunda förnuftet höll tyst - hade väl insett det lönlösa i att opponera sig.

Så... nu har jag en mycket snygg och speciell - men helt onödig - lampa att hitta en plats för.
När LED-lamporna slocknar i den så går de inte att byta. Men de ska hålla 35 000 timmar. Vilket betyder att lampan troligen också kommer att lysa upp tillvaron för någon i mitt testamente.

35 000 delat med 24 - det blir ca 1458 (dygn).
Det gör 24 tim/dygn i nästan 4 år, om jag räknat rätt.
Men jag kanske har den tänd några timmar per dag.
Och knappast alls under den ljusa sommartiden.
 
Hoppas ni har en skön söndag!

torsdag 13 november 2014

LIVETS MINIMIRAKEL

 Rätt vad det är kan jag plötsligt genomströmmas av oförklarliga lyckorus.
Och ja, eftersom jag är totalt sprit-, rök-, knark- och kaffefri så rusar det utan hjälp av sådana substanser.
(Hm... månntro det kan vara kranvattnet... eller betablockeraren?)
Jag tror att de flesta människor då och då upplever dessa vardagliga minimirakel.
Ni vet den där känslan av eufori som fyller kroppen - och man vet egentligen inte varför man just då känner en sådan lycka inombords.
 Majoriteten av oss, åtminstone här i fridfulla välfärdslandet Sverige, har så mycket att vara glada och tacksamma över men det är inte just det jag tänker på nu.
Nej, jag menar den där varma, ljuvliga, oväntade, mystiska känslan som dyker upp utan någon särskild anledning. Den är som en lyckostråle genom hela kroppen.
Kanske är det bara en våg av ren och skär livslust.
Men vad det än är så är det fint. 

En närstående berättade igår kväll:
- Vet du, idag när jag lade mig på sängen en stund för att räta ut ryggen så blev jag plötsligt alldeles varm, på ett konstigt sätt. Det började i fötterna och svepte sedan genom hela kroppen ända upp till håret. Det kändes som en våg av obeskrivlig lycka. Jag tror aldrig jag har känt just på det sättet förr. Det var en skön och samtidigt underlig känsla. Men väldigt behaglig.
Naturligtvis finns det ibland verkliga orsaker till lyckokänsla men då är man ju medveten om varför man känner som man känner medan man stuffar runt på köksgolvet.
 Igår blev jag så glad över att i huset mitt emot mitt hade plötsligt två balkonger smyckats med ljusslingor. Många tycker förstås att det är att gå händelserna (jultiden) lite i förväg.
Men se, det tycker inte jag.
(Klickbara  - och suddiga! - bilder.)
Nu när november bäddar in oss i sitt massiva mörker så är det alldeles underbart - och legitimt - med ljuskällor, i vilken form och storlek som helst. Jag blir lika glad varje år när jag ser balkonger och fönster pyntas inför advent. Jag är säkert mer än lovligt fnattig som gläds åt så triviala ting som några ljusslingor, men det bjuder jag på.
Flera gånger under gårdagen, sedan skymningen fallit, så tog jag en extra sväng förbi mina fönster för att njuta av de ljuspyntade balkongerna.
Och snart tänds ljusen i granarna (på rot) på norr- och södersidan om mitt hus. Den norra kan jag titta på närhelst jag kastar en blick genom köksfönstret. Jag längtar faktiskt!
På min egen balkong lyser buxbomsbollen (plastfuskig) lite diskret sedan flera veckor.
Den får glimma tills dagsljuset tar över i mars.
Och under jul och nyår får den konkurrens av fler ljuspunkter. 

Njut nu av torsdagens alla minimirakel!

måndag 10 november 2014

SNAQUESALIGT HAR FYLLT FEM

Förra veckan fyllde min blogg fem år. Och jag glömde alldeles bort att fira.
Men bättre sent firat än inte alls.
Den 2 november 2009 började Snaquesaligt sin resa i bloggosfären.
Det har hunnit bli några inlägg under de här fem åren.
Och jag vill passa på att tacka mina bloggvänner för alla trevliga kommentarer.
Nu satsar jag på nästa fem år.
Hoppas ni hänger med!
 Naturligtvis firar jag med stiligt sober tårta i svart-vitt och med tjusiga kolonner.
Ni känner väl mig!
(Tårtbild lånad från nätet.)
Mys i mörkret!

måndag 3 november 2014

IN I DIMMAN

Idag har dimman legat tjock över nejden.
video
Det här är vad jag såg i eftermiddags när jag tittade ut genom fönstret.
Bilarna ilar hit och dit trots "mjölsäcksvädret". Värre var det för flygplanen som tidvis hade svårigheter att hitta Kallax (Luleå Airport) i tjockan.
På tal om dimmiga platser: 
Om ni sett de två avsnitt som visats ur Maria Langs deckarserie (söndagskvällar på TV4) så förstår ni kanske vad jag menar. På alla inspelningsplatser i serien måste det ha varit otroligt dimmigt, cigarettröken ligger nämligen så tät att den puffar ut från TV-skärmen och tränger in i vartenda svenskt vardagsrum. Alla röker! Hela tiden!
Man sitter där i godan ro i TV-fåtöljen och drabbas plötsligt av allvarliga hostattacker p.g.a. den intensiva rökridån.
Jodå, jag vet att man rökte mycket mera förr, men var det nödvändigt att i serien visa varje bloss som togs i böckerna?
Maria Langs serie är rena rama rökpropagandan.
Men jag ser den som den perfekta ANTIRÖKKAMPANJEN!

Nu har dimman lättat över nejden. I alla fall den riktiga dimman.
Men rökpuffarna från serien fortsätter antagligen i nästa avsnitt.
Host, host!

Må bra i november-"rugget"!