torsdag 28 januari 2016

ETT SENT GRATTIS

 
 Älskade lilla mamma,
Idag, 28 januari, skulle du ha fyllt år.
Massor av år har passerat sedan bilderna nedan togs och det är också många år sedan du, märkt av sjukdom, lämnade oss i oändlig sorg och saknad.
Tre foton av dig - som treåring, som konfirmand ...
... och som alldeles nyförlovad med pappa.
Käraste mamma, du är i mina tankar varje dag.

tisdag 26 januari 2016

VITT

Idag snöar det över närområdet.
Först var det små flingor som föll tätt.
Sedan blev det stora flingor, så kallade lapphandskar.
De föll också tätt.
(Förlåt, heter det "samehandskar" numera?)
Temperaturen har slutat slå rekord och pendlar nu mellan 3 och 5 minusgrader.
Precis lagom!!!
(Klickbara bilder.)
Nu börjar landskapet bli vitt, vitt, vitt.
Ja, t.o.m. bilarna är vita. Hm ...
De syns knappt i den snöfluffiga omgivningen, vilket förstås inte är så bra.
Nedanför mitt ena vardagsrumsfönster står ett litet träd.
Det ser ensamt och fruset ut.
I balkongens norrfönster (den har fönster även åt söder) lyser ljusslingan fortfarande.
Och har sällskap av stor snöstjärna och liten månskära.
Ljusslingan får hjälpa till att lysa upp mörkret ända till vårdagjämningen.
Då tar ljuset över och behöver inte hjälp längre.
Det är mindre än två månader till dess.
 Tiden har fasligt bråttom.
Må väl.

onsdag 20 januari 2016

DETTA HJÄRTA

I måndags var jag till min optiker för att beställa nya glasögon.
När jag satt och väntade på skjuts hem märkte jag plötsligt hur hjärtat fick fnatt, pulsen blev skyhög och ojämn och jag kände mig vissen. Jag konstaterade snabbt att mitt förmaksflimmer spökade - igen. Och jag som trodde att det kanske hade tagit sitt förnuft till fånga och fortsättningsvis skulle lämna mig ifred. Det är ju faktiskt ganska länge sedan jag hade en riktig flimmerattack.

Bilresan från stan gick direkt till min vårdcentral
som ligger bara några minuters promenad från mitt hem.
Där togs genast EKG och man satte en kanyl i vänster arm. Läkaren gjorde klart för mig att nu var det ambulans som gällde för färden till sjukhusets akutmottagning. Den ena ambulanskillen satte sig bredvid mig i ambulansen och kopplade in EKG där, kollade blodtryck och blodsockernivå och sände värdena i förväg till akuten.
Väl där så kopplades jag omgående till alla apparater och - som vanligt - pep och tutade det för fullt eftersom apparaturen ansåg att min puls hade alldeles för bråttom för att vara hälsosam. En rar sköterska satte en kanyl även i höger arm och tog sedan en massa prover. Läkaren slog sig ner på pallen bredvid min brits, ställde frågor och sa att jag skulle få betablockerare (Seloken) intravenöst. Precis som jag fått vid mina tidigare flimriga attacker.
Jag fick den första sprutan, men pulsen fortsatte sitt race. Jag fick den andra sprutan. Ingen reaktion hos puls-chefen. Jag fick den tredje sprutan.
- Ha! sa pulskontrollen och brydde sig inte ett skvatt!
Timmarna gick.
(Mina sköterskor såg inte alls så här skräckinjagande ut.)

Vid det här laget hade eftermiddagsskiftet gått hem och nattpersonalen tagit vid. En ny läkare "ärvde" således flimmer-Annica. Och sköterskan som också "ärvt" mig var en trevlig kille som så småningom kom med spruta nummer fyra. Och nummer fem. Inget positivt resultat nu heller. Trots mängden betablockerare så fortsatte pulsen okänsligt att pendla mellan 120-140 och vara otäckt oregelbunden.
Och blodtrycket var inte heller något att precis jubla över.
- Det var ett envist flimmer, sa läkaren som ärvt mig.
- Ja, jag kommer att bli en fullfjädrad Seloken-junkie, sa jag.
Läkaren log.
- Vi ska prova med digitalis intravenöst. Det verkar lite annorlunda, sa han och tillade:
- Vi måste behålla dig här till i morgon och om inte flimret börjar ge sig under natten eller framåt morgonen så är vi tvungna att göra en elkonvertering (elchock av hjärtat för att få det till normal sinusrytm). Men vi bestämmer det inte nu utan vi får avvakta och se hur flimret svarar på digitalis. Tills vidare ordnar jag en skönare säng till dig uppe på avdelningen.

Ungefär 01:20 kom en jättegullig sköterska och hämtade mig och med sig hade hon en riktig sjukhussäng. Då hade jag legat på akuten och dess obekväma britsar i ganska precis åtta timmar.
Åh, vilken härlig känsla att få en bredare säng där inte armarna ramlade ner på sidorna; britsarna är ju så smala.

När vi kom upp på avdelningen, Hjärtintensiven, så blev jag överlycklig över att få ett alldeles eget rum. Jag sa det till sköterskan och hon förklarade att på just hjärtintensiven så hade de bara enbäddsrum, sex stycken. Hela vägen från akuten till avdelningen följde en apparat med som registrerade EKG:et. Det fick inte bli något avbrott.
Rummet var för övrigt överfullt med medicinsk apparatur och övervakningsutrustning.

Sköterskan gav mig en sjukhusrock, sockar, en engångstandborste och en mini-tandkrämstub. Men ingen mat. Eftersom det KUNDE bli elkonvertering på morgonen så fick jag inte äta något.
Den lilla EKG-apparaten var naturligtvis min följeslagare även i toalettrummet.

Och där, medan jag borstade tänderna, såg jag att apparatens puls-upplysningssiffror plötsligt "hickade till" och visade puls på 87-88.
Jag sa det till sköterskan som inte hunnit lämna mig för natten.
Hon hade också sett det på den andra monitorn i rummet.
- Jag tror du är på väg in i normal sinusrytm, sa hon. Om det fortsätter så, då behöver jag inte komma in och ge dig mer digitalis vid tretiden. Och du slipper elkonverteringen. Nu håller vi tummarna!!!

Jag sjönk sedan ner med behag i den sköna slafen, men sömnen ville inte infinna sig. Från sängen kunde jag se skärmen med EKG:ets taggiga kurvor och pulsens hastighet. Den pendlade nu mellan 70 och 80. Ibland var den t.o.m  nere i 66. HURRA! Jag låg bara och njöt av att de där otrevliga typerna som hade boxats i bröstet på mig hade fallit på knock-out. Det kändes ungefär så. Men jag hade inga smärtor, har aldrig haft. Tack och lov! Och peppar, peppar ...
Det känns "bara" som lite kraftigare och "bråkigare" hjärtslag, som om hjärtat boxas med sig självt.

Puls-chefen skötte sig hela natten. Men blodtrycket låg på 195/87 på morgonen.
Men jag fick ju äta frukost! Tro mig, lycka kan vara en kopp te och en smörgås.
Och givetvis en jämn och fin sinuskurva.
Och senare, sällan har en lunch smakat så bra, stekta kycklingfiléer, kokt ris, grönpepparsås och "morotssymfoni".

Två kvinnliga läkare gick ronden och beordrade fler prover, några togs innan jag skrevs ut men några var lite speciella, de måste tas fastande och vilande så det blir senare. Sedan ska blodtrycket mätas under 24 timmar så jag ska gå omkring och också sova med en blodtrycksmätare under ett dygn. Mätaren sköter sig själv, blåser upp och mallar sig med jämna mellanrum. Det är inte särskilt lätt att sussa när det klämmer åt om överarmen, men det fixar sig. Jag har gjort ett sådant där 24-timmars-test för flera år sedan så jag vet hur det går till.

Igår hann det bli sen eftermiddag innan jag var hemma igen. Jag ringde nära och kära och berättade att jag kommit hem, lagade lite mat och stöp sedan i säng. Min egen säng! Underbart!
Jag somnade vid 20-tiden. Och sov till 06:30, med några korta avbrott.

I morgon bitti har jag läkartid på vårdcentralen.
Hur skulle sjukvården klara sig utan mig, den trogna besökaren?
Ha, ha, läkare och sköterskor skulle få en massa tid över till annat och viktigare.

Det här var det allvarligaste flimret jag haft - hittills.
Så här envist och långvarigt har det inte varit tidigare. Jag har blivit inlagd en gång förut, i juli 2014, och det var, märkligt nog, också efter jag besökt staden. Jag ska tydligen undvika stadsbesök.
Och det gör jag ju redan, i möjligaste mån, sedan jag drabbades av plötslig dövhet och den medföljande ljudöverkänsligheten.
Men att stadsresorna ska få sådana här följder det tycker jag definitivt är att överdriva.

Nu håller jag tummarna för att nästa flimmeranfall dröööööööjer.
Jag kommer inte alls att sakna det. Någonsin. Men tyvärr meddelade en av rondläkarna att flimmerattacker ibland har en benägenhet att komma tätare när man blir äldre. Usch, då!

Men jag hoppas också innerligt att läkarna kommer på vad som orsakar de mystiska vibrationer jag har i kroppen. Kanske kan de där speciella proverna ge något svar.
Önskar att ni har det bra. Och att ni har lite varmare än vi har här. Det verkar som om temperaturen i norr frusit fast på 25-40 grader. Min termomoj visar just nu -27 ruggigt kyliga grader.
 
Oj, vilket långt inlägg det här blev. Hoppas ni orkar läsa det.

lördag 16 januari 2016

GAMLA FOTOGRAFIER

Det är spännande att titta på gamla foton. Och särskilt när det är släktfoton.
Man får verkligen insikt om att man bara är en liten länk i en (o)ändlig kedja.
Perspektivet blir plötsligt ett helt annat.
(Bilderna klickbara x 2.)
 Min mors familj 1932, det år mina föräldrar gifte sig.
Min mormor, moster, mor och morfar.
Halskedjan som mormor bär är numera i min ägo.
Mormor när hon arbetade som fotograf i USA.
Under etiketten Nära och kära kan man läsa mer om bl.a. mormor.
Svågrar - mormors bror och make, d.v.s. morfar (i mörk mössa).
(Men vad är det brodern lindat kring benen?)
Tre av syskonen som emigrerade till USA från Västerbotten kring sekelskiftet 1800-1900.
Stående mormors bror E och mormor.
Sittande mormors bror O med fru och barn.
Jag tycker mormor och hennes svägerska har så vackra kläder.
Ha en skön lördagskväll önskar en (för länge sedan!) mycket ung

lördag 9 januari 2016

VÅGA VÄGA ELLER VÅGA VÄGRA

Det verkar som det är fler än jag som ätit lite för mycket under de gångna helgerna.
 
Två tavlor som hänger i mitt badrum.
(Klickbara bilder.)
Tydligen kan både katter och grodor också frossa i godsaker.

Och så här har jag det:
Visste ni att vissa badrumsvågar är grymma mobbare?
Jodå, de terroriserar sina stackars ägare.

Nej, nu får det vara slut på tramset för idag.
Trevlig lördag!

torsdag 7 januari 2016

SNÖGUBBSVÄDER ... ISANDE KALLT!

Vinterkylan har slagit till i hela Sverige och allra kallast är det här i norr.
Termometern utanför mitt köksfönster 2016-01-07, kl 00:51
Med den här temperaturen är det bara snögubbar som hoppar runt av glädje;
för tillfället kan de ju känna sig helt säkra på att inte smälta bort.
Färgglada exempel på passande klädsel för utevistelse.

Längre norrut, i inlandet är det drygt 40 minus.
Man kan bara hoppas att elström och värmekällor fortsätter att fungera!
 Här vid Norrbottenskusten är det bara några centimeter snö, alltså dåligt med markisoleringen, så om kylan fortsätter kommer tjälen att gå djupt.
Överhängande risk att australiensarna får kallt om fötterna!
Värm varandra!

UPPDATERING:
Från sent i natt och hela dagen idag, torsdag, visar termometern stadigt -30 grader.
Bildbevis!
30 x BURR!!!
Ute är allt så stilla, som om naturen håller andan.
Och på vissa platser i Norrbotten är det -42, drygt.
Människorna - och djuren -  håller också andan.

tisdag 5 januari 2016

MAN FÖRÄNDRAR PÅ DET SÄTT MAN KAN

"Nämen, har den Snaquesaliga bytt header nu igen!? Vad sysslar hon med???"
Jag tror jag kan höra era tankar.
På senare tid har jag bytt header ofta, bl.a. flera gånger vid helger och årstider. 
Men oftast gör jag det bara för att det är kul. Jag gillar att sätta ihop bilder och få till något nytt.
Ni har säkert också noterat min barnsliga förtjusning i clip art, helst animerad.
Jag önskar jag kunde göra egna animeringar men så duktig är jag inte.
Jag borde gå kurs.

Igår var det drygt 18 grader kallt här och dessutom blåsigt. Och kylan ska fortsätta.Vid sådan temperatur sticker jag inte ens ut nästippen utanför dörren utan håller mig inomhus och då passar det bra att pyssla med något, det får gärna vara onyttigt. Förresten är det fortfarande mellandagar och då får man vara lat. Jag ska försöka bättra mig nästa vecka. Hm ...

Datorn är en kul pysselkompis - när den uppför sig och gör som man vill. Det händer ju då och då att den trilskas och vid sådana tillfällen vill jag helst bara slänga ut den i kylan.
Bokstavligt talat. Men då skulle den trilskas ännu mer.

(Klicka för större text.)
Ända sedan tidig ungdom har jag gillat heminredning, att piffa till, söka nya användningsområden för gamla saker och att möblera om, men numera är det senare alldeles för jobbigt. Det var inte så besvärlig ommöblering i det lilla tonårsrummet. Inte biljoner saker som skulle flyttas; möbler, prydnadssaker, tavlor. Tavlor ja, det var trä i barndomshemmets villaväggar. Vissa saker kunde man faktiskt hänga upp med bara en knappnål. Det fungerar inte nu. Ja, möjligen går det att fästa en liten papperslapp i tapeten. Men för allt annat behövs betongkrokar, gärna två. Och i vissa fall måste man t.o.m. fram med slagborrmaskin, betongpluggar och hammare, skruvmejsel och passande skruvar.

F´låt, nu kom jag in på ett sidospår. Vad jag egentligen ville säga med dagens inlägg var att nu när jag inte längre kan/orkar/känner för att baxa omkring möbler, flytta tavlor och pynt så möblerar jag om bloggens headers istället. Det är betydligt mindre arbetskrävande. I alla fall fysiskt. Men det är snudd på lika roligt som de mer aktiva årens möbelflyttande.

Förändringar kan vara jobbiga men att byta header då och då, det står jag ut med.
Hoppas ni också gör det.
Headern må vara ny men annars är bloggen sig lik, d.v.s. lika tramsig som vanligt.
Det här är en lagom förändring, precis i min smak.
Man förändrar på det sätt man kan. Och på det enklaste sättet ...
Till exempel så här:
Trevlig trettonhelg!

söndag 3 januari 2016

SPRÅKLIG MIX MED LITEN KNORR

Vad sägs om en lättsam liten språkmix? Okej, vi börjar med Sveriges "andraspråk".

-- Hello, are you there?
-- Yes, who are you, please?
-- Watt.
-- What´s your name?
-- Watt´s my name.
-- Yes, I know, BUT WHAT´S YOUR NAME?
-- My name is John Watt.
-- John what?
-- Yes, that´s right!
-- I´ll call on you this afternoon.
-- All right. You are Jones, I suppose.
-- No, I am Knott.
-- Will you please tell me your name, then.
-- Will Knott.
-- Why not?
-- My name is Knott.
-- Not what?
-- Not Watt! Knott!!
-- What?
(And so on ...)
Och så tre bra tips: 
1.  Laugh! The life you enjoy may be your own.
2.  Smiles are free so give them away.
3.  Laugh if you want to stay healthy.
Hm ... men nedanstående kan väl inte stämma? Eller ...

Swedish born and Swedish bred,
strong in the arm and dull in the head.
Följande historia har jag nog haft här på bloggen förr men den kan man le åt två gånger.

Lilla Sara ska börja skolan. Läraren säger:
-- Säg något, Sara. Bara berätta, så får jag höra ungefär hur stort ordförråd du har.
Sara tittar bort mot sin mamma och frågar:
-- Tror mor att hon önskar några logiskt konstruerade satser
eller bara ett antal irrelevanta reflexioner?
-----
Och så några utdrag ur trafikskadeanmälningar.
Sådana kan tydligen vara riktigt underhållande läsning.

Jag somnade vid ratten och vaknade upp på sjukhuset.
-----
Min fru har stortvätt på torsdagarna och när jag återvände hem fick jag vindrutan och två tänder utslagna.
-----
Min passagerare uppförde sig storartat. Han varken grep tag i mig eller yttrade ett ljud och förebyggde därigenom en ännu större olyckshändelse.
-----
Jag sammanstötte med ett stationärt träd.
-----
Min man mådde illa, så det gällde att få tag i en annan man.
-----
Jag hörde en varningssignal och träffades plötsligt bakifrån. En dam sökte uppenbarligen köra om mig.
-----
Jag återvände hem men tog fel hus och törnade emot ett träd som inte fanns på min tomt.
-----
Mitt enda vittne är den som körde på mig, och hans historia stämmer inte med min.
-----
Lastvagnen stannade och jag stannade. Lastvagnen startade och jag startade, men så stannade lastvagnen utan att jag stannade och då träffades den bakifrån.

Rutorna ovan från Wikipedia.
Klicka för större bilder.

Jaså, ni saknar knorren?
Den sitter förstås på söta nassen så då måste ni ju titta på "bak"sidan.
Vänd på datorskärmen, vetja´!
God söndag!