onsdag 30 mars 2011

EN TITT I MITT KÖK

För några dagar sedan så skrev Skaffaren i sin trevliga blogg att "vi är alla olika". Han hade läst i inredningstidningarna att nu skulle det vita och slätstrukna ut och det färgsprakande och personliga in.

Förra veckan tog jag några bilder för att göra ett blogginlägg om mitt kök. Där är det verkligen inte vitt, har aldrig har varit vitt och kommer aldrig att bli vitt. I 25 år har kökets väggar varit svarta. Och det finns mera svart - bordet t ex och även stolarna. Jag stortrivs i mitt kök! Jag vill inte ha det annorlunda.

Svarta väggar. Lite vitt här och där. Arvegods, loppisfynd, presenter, nyköpt - en färgglad och (o)salig blandning av allehanda prylar.

Massor av burkar! Och naturligtvis svart-vita gardiner. (Från Lagerhaus)

Även golvet är svart-vitt, likaså kaklet vid spis, disk- och arbetsbänk (utanför bild). Den svart-vita taklampan ovanför bordet är från IKEA och köpt i mitten på 1960-talet. Från IKEA är också den lilla pallen till höger. (Jag har målat den sur på ena sidan och glad på andra. Hi, hi, det är praktiskt, då syns det på vilket humör jag är redan när någon kliver över kökströskeln...)

Många muggar är det...

Det hänger saker nästan överallt, både gamla och nya.

Draperiet mellan kök och hall är dubbelt, men inte ihopsytt; ett svart-vitt tyg mot köket och ett annat mot hallen. Och här uppe i norr går man aldrig säker för snöras!

God torsdag, sista marsdagen!

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

FÖRARGAT:

Morr! Nu tappar jag snart tålamodet med Blogspot! Bloggprogrammet gör mellanrum, ibland lååånga, ibland inga alls mellan texterna. Jag kan inte själv bestämma hur jag vill ha det. Nu har det varit så här i flera dagar och jag vet att jag inte är ensam om trasslet. Vet någon dataklok person vad man kan göra? Eller var man kan vända sig?

måndag 28 mars 2011

NU KASTAR JAG OKET! (Tror jag.)

Min kära mamma kunde vara lite bestämd när det gällde hur hennes tre barn skulle uppföra sig. Hon blev inte glad när mina bröder eller jag svor. (Pappa fick föregå med gott exempel inför telningarna och plocka bort eventuella kraftuttryck ur vokabulären.)

Jag fick också en tillrättavisning om jag råkade säga "åh, Gud", "Herre Gud" eller något liknande.

Söta mor, ca 3 år.

(När mamma fick se detta foto hade hon sagt: "Men sanna mej, är det inte jag och kappsäcken.")

-----------------------------------

I de första tonåren gav mamma mig två förmaningar när det gällde tal och skrift: "När du talar om dig själv och andra i samma mening, så tänk på att alltid nämna dig själv sist. T ex: I dag ska Stina och jag fara till stan. Inte: I dag ska jag och Stina..." Denna anvisning satte sig djupt i mig och jag tror faktiskt aldrig att jag har "sagt fel" sedan dess. Jag tänker inte ens på det, det kommer naturligt. Med det rådet har jag inga problem.

Men den andra uppmaningen som kära mor gav mig och som smetade sig fast i mitt unga inre, den har jag snart tänkt strunta i. Jag jobbar hårt med detta problem. Så här löd det andra rådet: "När du skriver, börja aldrig den första meningen med ordet `jag´. Det ser trevligare ut om man inte genast skriver om sig själv."

Så var det nog förr. Det ansågs inte riktigt artigt att inleda skrivelser med jag. Skriftspråket var mycket strängare då. I dag uppmanas vi att skriva ledigt och ingen skulle bry sig om eller ens tänka på en sådan sak. Utom jag. Jag kan inte förmå mig att börja brev, handlingar, blogginlägg, kommentarer, o s v med det lilla ordet jag.

Javisst, jag vet att jag är larvig och ibland känner jag verkligen för att slänga oket
och öppna bloggen med:

Jag längtar efter våren! Eller: Jag har skrattat så gott i dag. Eller: Jag är så arg!

I stället blir det någonting åt det här hållet: Vad jag längtar efter våren! I dag har jag skrattat så gott. Du skulle bara veta hur arg jag är!

Lilla mor i din himmel, förlåt mig om jag någon dag börjar med - jag! Ingenting förfärligt kommer att hända, jag lovar. Jag kan nästan tänka mig att även du skulle rucka på den där regeln nu. Om du hade möjlighet...

Kanske låter detta som om min uppväxt var väldigt sträng. Ingenting kan vara mera fel. Min moder kunde visserligen ha skinn på näsan, men hon var en mycket humoristisk, medkännande och högt älskad person. Jag fick ofta höra hur fantastisk hon var. Pappa nästan dyrkade marken hon gick på.
T.o.m. mina kamrater kunde säga, nästan lite avundsjukt: "Vilken snäll och härlig mamma du har!" Bättre betyg än så kan man väl knappast få.

Hur som helst, nu ska jag lägga mig i hårdträning: Jag, jag, jag, jag... Om jag lyckas med övningarna så kommer ni att se det här på bloggen.

torsdag 24 mars 2011

GAMMALT - DÅ OCH NU

Redan i mycket unga år tyckte jag om att pyssla med inredning. Jag sydde dukar, kuddar och gardiner, sparade pengar för kunna köpa någon prydnadssak jag fastnat för och möblerade om (så ofta att pappa föreslog att vi skulle sätta hjul på alla möbler). Jag spanade i antikaffärer och på auktioner och kollade in utförsäljningar av olika slag. Och jag var väldigt rädd om alla saker jag fick.
-
Mitt inredningsintresse har aldrig avtagit, tvärtom. Jag slukar magasin, böcker och TV-program och njuter av att finna nya, fiffiga idéer och lösningar när det gäller inredning. Och jag blir lycklig när jag hittar gamla interiörfoton. Det är så roligt att se hur människor hade det förr. Och speciellt när det är bilder på närståendes hem.
-
Här kommer några svart-vita foton från mina föräldrars första hem. Jag är smått salig över dessa bilder.
-
Mammas och pappas första kök. Kryddburkarna (modell "Maja" från Gefle) ovanför bänken, fick mina föräldrar i lysningspresent av min farmors syjunta.
-
Nu står de (flesta) på ett skåp i mitt matrum - mjölbyttan är sedan länge i mjölbyttehimlen.
-
I köket fanns det förstås en skänk att ha porslin i och på den stod hushållsvågen av märket Favorit.
-
Den används i mitt kök sedan massor med år.
(Den var ganska nött och i ett anfall av (tillfällig?) sinnesförvirring fick jag för mig att den skulle "piffas upp" med kopparfärg. Så dum får man bara vara när man är 19 år...)
-
"Salen/kontoret"/matrummet hos mor och far. På skrivbordet t v står en bordslampa. Och på buffén t h ser man en bricka lutad mot väggen.
-
Här är lampan i mitt vardagsrum. Men med en annan skärm.
-
Brickan står fortfarande på en skänk, numera i mitt matrum.
-
En bild från förr på golvlampan som pappa gjorde foten till. Jag gillar skärmen, den är läcker...
-
... men den finns inte längre. Värmen från glödlamporna gjorde ju att skärmtyget blev fult och skört, men jag önskar att stommen hade funnits kvar. På 1980-talet sydde jag en ny skärm, men pappas lampfot i hamrad koppar är fortfarande jättefin och pryder sin plats i vardagsrummets ena hörn.
-
Detta kort är antagligen inte taget hos mor och far utan i mina morföräldrars hem. Min mamma sitter och syr i skenet från lampan som så småningom kom att hamna hos henne och pappa. T h skymtar en kudde som mamma broderat.
-
Här är en närbild på foten. Undrar om den inte var en vas från början.
-
Den broderade kudden som skymtade på svart-vita bilden ovan. Eftersom kuddar ofta nöts och far illa så används inte broderiet som kudde numera; det ligger försiktigt rullat i ett skåp och väntar på att bli en tavla inom glas och ram. Det ska skyddas.
-
Det här var en liten berättelse om inredning och om hur saker fortsätter att leva vidare genom generationerna. Återvinning av bästa sort.
-----
På min andra blogg så hittar du i dag en liten fråga.
-
Tänk, nu bjuder dygnet på mer ljus än mörker!

lördag 19 mars 2011

BEUNDRANDE BLICKAR!

Min moster (född 1917) var sjuksköterska och arbetade en tid i Stockholm under 1940-talet. När jag nyligen tittade igenom gamla foton så fick jag syn på denna lilla bildserie.
Fredagen den 25 februari 1944 kommer moster gående efter Götgatan i huvudstaden.
En stilig kvinna som får ett cykelbud att beundrande vända sig om - och bara STIRRA.
(Klicka bilden för att förstora.)
-
Kolla blickarna!
Åh, vad jag gillar denna lilla serie bilder som aldrig klippts isär.
-
Moster är borta nu och kanske även springpojken på cykeln, men här på bloggen lever de vidare.
(Och, jodå, någon hade varit klok nog att anteckna tid och plats på baksidan av korten. Antagligen morfar.)
-
Ha en fin lördagskväll.

TAXI, VAR GOD VÄNTA

Fredag eftermiddag. Kylskåpet T-O-M-T!
För någon dag sedan brast kylskåpsråttorna ut i våldsam gråt för att sedan gå en kvalfull hungersdöd till mötes.
För att inte själv drabbas av samma oblida öde var jag tvungen att handla mat i dag. På med kläderna för en kort och rask promenad till affären.
-
Jag har inte fyllt på matlagret på flera dagar, utan i stället försökt få lite rotation i hemmets frys och skafferi, men färskvarorna tog slut i förrgår. Vilken tur att det finns frysta bär och grönsaker.
-
Väl inne i affären grips jag av en underlig längtan efter än det ena, än det andra. Till slut är min shoppingvagn full. Och resultatet blir fem stora och tunga kassar. Och jag som promenerar... jag skulle ju bara köpa ett par liter mjölk och lite frukt och grönt. Jo, jo.
-
Jag ringer efter en taxi.
"Taxi. Just nu är det många som ringer, men vi tar snart emot ditt samtal."
Jag väntar.
"Du står fortfarande i kö. Vi tar snart emot ditt samtal."
Jag väntar.
"Du står fortfarande i kö. Vi tar snart emot ditt samtal."
Jag väntar.
-
Det går mååånga minuter.
Men... så plötsligt, en trevlig (manlig!) stämma hörs och jag kan beställa min transport. Jag talar listigt om att jag handlat mat och att den - så snart som möjligt - behöver få komma in i kylskåpet.
Med min överfulla vagn styr jag ut genom affärens självöppnande dörrar, tittar mig omkring och, tänka sig, där kommer taxin!
Jaaa!
-
Det var en lång väntan i taxis telefonkö, men ingen väntan alls på själva taxin. Jag hann knappt slå av mobiltelefonen så stod den där.
Bra service.
--------------------
Den gula, handmålade taxibilen på bilderna är ett loppisfynd (5 kronor). Den saknar nog ett lock, men fungerar fint ändå som godis- eller sockerskål. Praktiskt med hjul, man rullar bara iväg den till gottegrisar på andra sidan bordet. Under den sitter en liten lapp: Applause Inc. Woodland Hills, CA, Morgan Creative 1989, Made in Korea.
Jag tycker den är riktigt söt.
-
God lördag!

torsdag 17 mars 2011

THE ULTIMATE RIVERDANCE

Det förra blogginlägget handlade mest om elände, så i dag måste det bli något roligare. När de flesta nyheter är dåliga nyheter, då behöver vi få skratta åt något alldeles tokigt och oförargligt.

I dag fick jag, via mejl, denna lilla videosnutt från en släkting i USA. Den fick mig att skratta så tårarna rann. Snäll, rolig, galen humor. Precis i min (enkla) smak. För en liten, liten stund var jordbävningar, jättevågor, kraschade kärnkraftverk, sjukdomar, död och andra hemskheter helt glömda.

video

Jag hoppas det är någon fler än jag som tycker att det här är kul.

Ta nu lagom mycket av ärtsoppan och plättarna. Och punschen!

tisdag 15 mars 2011

LIVET LÅNGT BORTA - OCH NÄRA INPÅ

Återigen kablas fruktansvärda bilder ut över världen. I fredags, den 11 mars, drabbades Japan av den hittills kraftigaste jordbävningen någonsin. Den i sin tur orsakade en förödande tsunami som svepte med sig människor, byggnader, träd, bilar, båtar och allt annat som kom i dess väg. Inte nog med det - och kanske det värsta av allt - den skadade också flera kärnkraftverk.
-
Skyddsvallarna gav inget skydd.
-
-
Spillror, ett totalt kaos.
-
En kvinna söker efter sin mors hus.
-
-
En överlevande som förlorat allt.
Ofattbara tragedier som fullständigt slår sönder tillvaron.
-
Hur orkar människor gå vidare?
-
Som en krigszon.
-
Den totala förödelsen är inte nog för alla dessa stackars människor, nu måste de också leva med oron för kärnkraftsutsläpp.
Hur kan man tillåta att bygga kärnkraftverk i ett land som ständigt skakas av jordskalv? Obegripligt. Och ansvarslöst.
-------
Även i våra egna, små, nära inpå-liv kan det hända skrämmande saker. En morgon i slutet av februari blev en närstående person akut sjuk. Snabbt till sjukhus och där ställdes genast diagnosen: Hjärtinfarkt. En kranskärlsundersökning bestämdes och beställdes, men den blev försenad en vecka p g a att den närstående även drabbades av vinterkräksjuka och fick ligga på isolerad sal med andra kräksjuka patienter.
-
Till slut blev det då dags att få kranskärlen kollade. Någon ballongsprängning kunde inte komma på tal, eftersom förträngningen satt galet till, enligt läkarna. Det blir i stället en hel arsenal av nya (och gamla) mediciner. Inte fullt ett dygn efter utförd undersökning fick patienten åka hem. Men mindre än tolv timmar senare, mitt i natten, blev det väldigt tungt och svårt att andas. Ambulans till sjukhuset, igen. Stor vätskeansamling i kroppen. Två dygn senare var den närstående åter hemma - trött, "utan knorr (på svansen) och med dålig kompression" (den närståendes eget uttryck), men ändå i betydligt bättre form.
-
Hjärtinfarkt.
-
Nu är det bara att vänta och se hur fort återhämtningen sker. Men hemmet, anhöriga och alla vänner finns kvar och kärnkraftssutsläpp och strålning behöver den närstående inte tänka på och oroa sig för. (Peppar, peppar.)
Mitt i det lilla, omskakade nära inpå-livet, så känner man ändå att man lever i den bästa av världar. Inga naturkatastrofer, inga krig - och med bra sjukvård när man behöver den.
-
Njut dagen.

tisdag 8 mars 2011

SEMMELFIKA MED STARKA KVINNOR

Denna tisdag firar vi rejält - det är den internationella kvinnodagen och den riktiga semmeldagen.
Varje fredag bjuder ju en känd person fyra gäster (levande eller döda) på fiktiv middag i TV-programmet Go´kväll. I dagens blogginlägg bjuder jag några kvinnor till påhittat semmel-teparty.

MUMS!
-
Dukat med ryska tekoppar, engelsk teservis och svenskt "guldfat".
-
Hembakta semmelbullar...
- ... ska snart bli så här frestande.
-
Mina kvinnliga gäster blir fler än fyra, snarare fem gånger fyra: Jag skulle vilja bjuda in min mor, mormor, mormorsmor, moster, farmor, faster, svägerskor, brorsdöttrar och deras döttrar, min bästa väninna och hennes mor. Flera av dem finns inte längre, men tänk att få träffa dem, samtidigt! Att få sammanföra fem-sex generationers starka kvinnor som alla har en massa att berätta om just sin generation och situation. Vilka intressanta samtal det skulle bli! Hur livet var i mitten på 1800-talet och fram till hur det är nu, år 2011. Om livet på landet och livet i stan. Olika kvinnoöden under mer än 150 år. Åh, så spännande!
-
Min mormorsmor skulle varken tro sina ögon eller öron. Ja, inte mormor heller. T o m min kära mor skulle känna sig helt främmande inför datorer, mobiltelefoner och många andra nymodigheter. De skulle allihop chockas av dagens löner - och priser! Och varuutbudet! Och den standard vi har. Våra bikinis, korta kjolar, långbyxor. P-piller. Att vi kvinnor kan utbilda oss till vad vi känner för, vi kan bli astronauter, poliser, gruvarbetare, präster, chaufförer. Att vi kan gifta oss med vem vi vill - och även att vi, rent ekonomiskt, har möjligheten att skilja oss.
-
Pappaledighet, dagis, bilar, snöskotrar, rymdfärder, Internet, pizza, tacos, sushi - vad är det? undrar mormorsmor förbryllad. Vad talar ni om?
-
Vi nutidsmänniskor skulle ha svårt att klara oss i dåtiden, dåtidsmänniskorna skulle vara helt vilse i nutiden.
Tanken svindlar!

-
Ett tack till tidigare generationers starka kvinnor är på sin plats. Utan dem hade vi kvinnor inte haft det så bra och varit så jämställda med männen som vi faktiskt är i dag.
Och, om vi ska vara riktigt rättvisa, och det ska vi ju, så är det några män som också har hjälpt till. Tack även till dem.
-
Nu firar vi!

HOPPSAN!

Viss reklam får mig att skratta. Den här videosnutten är ett exempel.

video

Så kan det gå när man använder kraftfulla doningar.

söndag 6 mars 2011

UR STF:s BILDSKÖRD 1954

Så här en stilla söndagseftermiddag i mars 2011 kan det väl passa att titta på några bilder från Svenska Turistföreningens fotobok Årets bilder 1954-55 .
-
Små skavanker - boken har ju varit med ett tag.
-
Drygt ett halvsekel gammal.
-
Gungstolen och kaminen --- Ordnat för fotografering
-
"Andersson heter jag..."
-
Ett öga på ungen
-
Färjan siktad --- Mitt i storstadsdjungeln
-
Familjen "Vinter" --- Bak och fram i Gamla Stan
-
Det är något speciellt med gamla bilder som berättar om livet förr, om människors vardag och helg, arbete och fritid, om deras familjer, bostäder, kläder, matvanor. Mycket har hänt sedan dessa foton togs. Och mycket (kanske) är sig ganska likt.

fredag 4 mars 2011

SEXGALNINGAR

Bloggtitlar som anspelar på sex lär locka läsare, så i dag blir det väl rekord i antalet besökare hos Snaquesaligt.
-
REGISTRERADE SEXGALNINGAR
En helt vanlig bok som man kan finna i de flesta hem. Inte? Nåväl...
-
Så vänder vi på bladet...
-
... och vad hittar vi väl där?
Jo, en SPEGEL!
Hi, hi! Nu blev ni allt lurade!
-
Ha en god fredagskväll! Blir det kanske På spåret och Skavlan?

torsdag 3 mars 2011

TÄVLINGAR MED UTGÅNGET BÄST-FÖRE-DATUM

DET HAR HÄNT - IGEN!
Norrmejeriers tävling har gått ut långt innan mjölkpaketet fylls med den färska mjölken.
(Klicka för läsbara bilder.)
-
Första gången: Tävling där svaret ska lämnas senast 2010-12-12, men paketet fylldes med mjölk 2011-01-17 och hade Bäst-före-datum 2011-01-24. Hm...
-
Andra gången: Tävlingssvar ska vara Norrmejerier tillhanda senast 2011-02-27, men mjölkpaketets Förpackningsdag är 2011-03-01. Och Bäst före är 2011-03-08. Hm... igen! Mycket märkligt.
-
Gamla kartonger? Eller vill Norrmejerier inte ha in några tävlingsbidrag? Eller har mejeriet inte haft råd att köpa priserna - träningsutrustningen och mixern?
-
Första gången detta märkliga hände sände jag (den 2011-02-04) ett mejl till Norrmejerier med följande lydelse:
-
Hej Norrmejerier!

Efter att ha testat mina "mjölkkunskaper" på ett mjölkpaket med Bäst-före-datum 2011-01-24 så tänkte jag lämna mitt tävlingssvar på http://www.2glasomdagen.nu/ men så såg jag att svaret skulle lämnas senast 2010-12-12. Det gjorde mig förstås en aning (läs: väldigt) brydd.
Det skulle vara intressant att få veta förklaringen till denna lustiga tidsvurpa. Här kan man tala om tidsoptimism.

Vänliga hälsningar från en road konsument av era produkter!
(Mitt namn)
(Min adress)
-----
Något svar har jag aldrig fått. Orsaken till det förstår jag nu...