Redan i mycket unga år tyckte jag om att pyssla med inredning. Jag sydde dukar, kuddar och gardiner, sparade pengar för kunna köpa någon prydnadssak jag fastnat för och möblerade om (så ofta att pappa föreslog att vi skulle sätta hjul på alla möbler). Jag spanade i antikaffärer och på auktioner och kollade in utförsäljningar av olika slag. Och jag var väldigt rädd om alla saker jag fick.
-
Mitt inredningsintresse har aldrig avtagit, tvärtom. Jag slukar magasin, böcker och TV-program och njuter av att finna nya, fiffiga idéer och lösningar när det gäller inredning. Och jag blir lycklig när jag hittar gamla interiörfoton. Det är så roligt att se hur människor hade det förr. Och speciellt när det är bilder på närståendes hem.
-
Här kommer några svart-vita foton från mina föräldrars första hem. Jag är smått salig över dessa bilder.
-
Mammas och pappas första kök. Kryddburkarna (modell "Maja" från Gefle) ovanför bänken, fick mina föräldrar i lysningspresent av min farmors syjunta.
-
Nu står de (flesta) på ett skåp i mitt matrum - mjölbyttan är sedan länge i mjölbyttehimlen.
-
I köket fanns det förstås en skänk att ha porslin i och på den stod hushållsvågen av märket Favorit.
-
Den används i mitt kök sedan massor med år.
(Den var ganska nött och i ett anfall av (tillfällig?) sinnesförvirring fick jag för mig att den skulle "piffas upp" med kopparfärg. Så dum får man bara vara när man är 19 år...)
-
"Salen/kontoret"/matrummet hos mor och far. På skrivbordet t v står en bordslampa. Och på buffén t h ser man en bricka lutad mot väggen.
-
Här är lampan i mitt vardagsrum. Men med en annan skärm.
-
Brickan står fortfarande på en skänk, numera i mitt matrum.
En bild från förr på golvlampan som pappa gjorde foten till. Jag gillar skärmen, den är läcker...
... men den finns inte längre. Värmen från glödlamporna gjorde ju att skärmtyget blev fult och skört, men jag önskar att stommen hade funnits kvar. På 1980-talet sydde jag en ny skärm, men pappas lampfot i hamrad koppar är fortfarande jättefin och pryder sin plats i vardagsrummets ena hörn.
Detta kort är antagligen inte taget hos mor och far utan i mina morföräldrars hem. Min mamma sitter och syr i skenet från lampan som så småningom kom att hamna hos henne och pappa. T h skymtar en kudde som mamma broderat.
Här är en närbild på foten. Undrar om den inte var en vas från början.
-
Den broderade kudden som skymtade på svart-vita bilden ovan. Eftersom kuddar ofta nöts och far illa så används inte broderiet som kudde numera; det ligger försiktigt rullat i ett skåp och väntar på att bli en tavla inom glas och ram. Det ska skyddas.
Nu står de (flesta) på ett skåp i mitt matrum - mjölbyttan är sedan länge i mjölbyttehimlen. -
I köket fanns det förstås en skänk att ha porslin i och på den stod hushållsvågen av märket Favorit.-
Den används i mitt kök sedan massor med år.(Den var ganska nött och i ett anfall av (tillfällig?) sinnesförvirring fick jag för mig att den skulle "piffas upp" med kopparfärg. Så dum får man bara vara när man är 19 år...)
-
"Salen/kontoret"/matrummet hos mor och far. På skrivbordet t v står en bordslampa. Och på buffén t h ser man en bricka lutad mot väggen.-
Här är lampan i mitt vardagsrum. Men med en annan skärm.-
Brickan står fortfarande på en skänk, numera i mitt matrum.
-
En bild från förr på golvlampan som pappa gjorde foten till. Jag gillar skärmen, den är läcker...
-
... men den finns inte längre. Värmen från glödlamporna gjorde ju att skärmtyget blev fult och skört, men jag önskar att stommen hade funnits kvar. På 1980-talet sydde jag en ny skärm, men pappas lampfot i hamrad koppar är fortfarande jättefin och pryder sin plats i vardagsrummets ena hörn.
-
Detta kort är antagligen inte taget hos mor och far utan i mina morföräldrars hem. Min mamma sitter och syr i skenet från lampan som så småningom kom att hamna hos henne och pappa. T h skymtar en kudde som mamma broderat.
-
Här är en närbild på foten. Undrar om den inte var en vas från början.-
Den broderade kudden som skymtade på svart-vita bilden ovan. Eftersom kuddar ofta nöts och far illa så används inte broderiet som kudde numera; det ligger försiktigt rullat i ett skåp och väntar på att bli en tavla inom glas och ram. Det ska skyddas.
-
Det här var en liten berättelse om inredning och om hur saker fortsätter att leva vidare genom generationerna. Återvinning av bästa sort.
-----
På min andra blogg så hittar du i dag en liten fråga.
-
Tänk, nu bjuder dygnet på mer ljus än mörker!
Vilken skatt, detta med bilder är guld värt. Jättekul att minnas.
SvaraRaderaFantastiska svart-vita bilder som är lika fina genom åren. Så roligt för dig att ha en del av de saker som finns på bilderna. Du och din familj har tagit väl hand om era saker.
SvaraRaderaJag förstår att du älskar de här gamla bilderna och att flera av sakerna har fått nytt hem hos dig. Tack för att jag fick kika in i din mors och fars första hem!
SvaraRaderaFantastiskt att bilderna finns kvar OCH sakerna!!!
SvaraRaderaRandiga Tråden, Gunnel, Mira och LeiaMia:
SvaraRaderaJa, det är fantastiskt med gamla foton. Genom ett litet nyckelhål får man möjligheten att betrakta tider långt innan man själv föddes.
När jag tittar på bilder från förr, så känner jag ännu större respekt för tidigare generationer och deras ofta hårda livsbetingelser. Mitt eget snäva perspektiv ruckas lite och det kan vara nyttigt.
Men hur blir det med våra egna foton, de som vi tar i dag? Hur mycket vi än säkerhetskopierar och har oss, så är det kanske ändå de gamla, rejäla svart-vita bilderna som kommer att klara sig bäst.
Mira, du som arbetar med bilder, vad tror du?
Första talesättet var bra tycker jag!
SvaraRaderaMufflo: Hurra, jag hittade din kommentar! Här var du!
SvaraRaderaHur intressant som helst!
SvaraRaderaViola T: Det är spännande med gammalt!
SvaraRadera