FUNDERINGAR INFÖR ETT NYTT ÅR

 

Hur kan det redan vara nyårsafton?

Det är ju bara någon vecka sedan vi startade upp 2023 och nu ska vi ta itu med 2024.

Jag kommer inte att sakna 2023.

Det har varit, förlåt uttrycket, ett skitår.

Det mesta är eländes elände och man börjar allt mer undvika nyhetssändningarna.

De gör en både förfärad och missmodig.

Och emellanåt också riktigt arg.
Den stora världen tycks ledas av allt fler galenpannor.

Min egna lilla värld leds av mig, en skröplig, trött och gammal gumma som bloggar mycket oregelbundet. Åren tar ut sin rätt.

När födelsedagstårtans alla ljuslågor började likna värsta storbranden och krävde närvaro av brandkåren för att det skulle kännas tryggt vid firandet tog jag ett beslut.

Jag slutade fylla år.

Tyvärr verkar den viktiga informationen inte ha nått vare sig knopp eller övrig kropp.

Alltså fortsätter förfallet.

Vissa dagar känner jag mig som något katten släpat in men sedan ratat.

Alldeles för många dagar är jag faktiskt ganska mosig.

Och så fruktansvärt trött.

Egentligen är det fantastiskt att kunna vara så trött utan att falla ihop i en hög på golvet.

"Den som ändå legat i sängen, sa hon som satt på sängkanten."

Det är få TV-program som jag orkar se till slutet.

I regel somnar jag i fåtöljen mellan 20:30 och 21:00.

Och vaknar vid 23-tiden. Då är jag endera fortfarande lika trött eller också klarvaken.

Både Nalle och jag kan somna vid datorn.
---

På tal om TV-tittande så är det ett stort problem även om jag håller mig vaken.

Min grå starr har försämrats så mycket att jag knappt kan se på TV.

Höger öga visar bara en tät dimridå. Och alla ljuskällor ser ut som en samling vackra tomtebloss. Glasögon hjälper inte.

Ungefär så här ter sig omgivningen.

Lampljus är speciellt vackert.

---

Släkt, vänner och bekanta berättar hurtigt om hur lätt, fort och smidigt deras gråstarroperationer gick men jag fasar verkligen för den.

Och jag har hört om starroperationer som gått snett.

Det är ett ingrepp och sådana kan misslyckas.

Även om det inte sker särskilt ofta.

Om jag ska fortsätta att gnälla så har jag snart tappat de flesta av mina sinnen.

Som sagt är synen mycket suddig och uschlig.

Och p.g.a. min hjärtmedicin så har jag tappat det mesta av smak och lukt.

Inte heller säkert att ett piller-byte skulle hjälpa.

Dock är det jättetrist att inte känna smaker.

Min hörsel är ju också bedrövlig efter att jag drabbades av plötslig dövhet på höger öra i juni 2010. På åtta timmar förlorade jag hörseln helt på det örat.

Åldern bidrar ju också till att syn, hörsel, smak och lukt helt normalt avtar.

Men jag kan konstatera att tre andra sinnen frodas.

Barnasinnet, ursinnet och vansinnet verkar fungera riktigt bra.

Under mina "vissna" dagar och stunder har jag börjat tänka så här:

"Jag har det så bra.

Jag kunde ju må så här dåligt ... och bo i krigshärjade Ukraina."

Även Evert Taubes ord från "Så länge skutan kan gå" är tänkvärda:
"Ja vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn,

höra böljornas brus och kunna sjunga ..."

Dessa tankar och funderingar ger plötsligt ett mycket nyttigt perspektiv på tillvaron.

Ibland behöver man skaka om sig själv. Kanske allra mest sina tankar.

Det här blev inget vidare glatt och uppiggande blogginlägg.

Men så här är jag alltid på nyårsaftnar.

Just de dagarna är till för eftertanke, reflexioner. 

Så tycker i alla fall jag.

Önskar alla snälla och trevliga människor en skön nyårshelg.

Och ett tryggare, fridsammare och bättre 2024.

MIDSOMMARBLOGG MED LITE AV VARJE

Under midsommarhelgen, tre passande magneter på mitt kylskåp.

Det är Midsommarafton och den 24 juni.

Om precis ett halvt år är det julafton.

Jag funderar verkligen över vart första halvåret 2022 tog vägen.

Poff, så var det borta.

Det har onekligen hänt en massa hemskheter under det gångna halvåret.

Och tyvärr kommer hemskheterna att fortsätta in i årets andra halva.

Maktgalna och nojiga Puttes vanvettiga krig är inte slut, med allt vad det innebär.

Var och varannan dag hotar han med "nödvändiga åtgärder" och kärnvapen.

Världen är otrygg.

Skjutningarna och våldet här i Sverige kommer inte heller att upphöra.

Har det kommit för att stanna, ta över helt?

Även många äldre utsätts för bedrägerier och våld.

Poliser vill inte vara poliser längre och söker andra jobb.

Man förstår dem.

Jobbet måste kännas både farligt och hopplöst som det är nu.

Covid-19 saktar ner en aning men återkommer med nya, smittsammare varianter.

Inflationen når rekordhöjder.

Allt vi behöver för att leva blir dyrare för varje dag.

Mat-, el- och allmän varubrist väntar.

Sjukvården går på knäna.

Äldrevården likaså.

Skolan är också i kris.

Miljön mår rent ut sagt skitdåligt.

Inom politiken är det lekstuga på sandlådenivå.

Och inte torde det bli så mycket bättre efter valet.

Men de politiska vildarna som vill bestämma i riksdagen försvinner förhoppningsvis.

Snart fungerar ingenting.

Nedförsbacken blir brantare för varje dygn. 

Så här pessimistiskt och eländigt har det inte varit på mycket, mycket länge.

Men nu har vi i alla fall en hel sommar framför oss.

Jodå, den kommer att passera lika snabbt som ett jagande JAS-plan.

Men några soliga och trevliga minnen ska den väl ändå hinna lämna bakom sig.

Vi får försöka undvika det trista och jobbiga och istället fokusera på det roliga och lätta.

Under de kommande veckorna njuter vi av vår korta, svenska sommar.

Underbart är kort.

Och tro det eller ej, men det finns faktiskt små, lustiga saker att roas av emellanåt.

Ofta kan vi bidra med dem alldeles själva.

T.ex. när jag läste nedanstående annons så här:

Linse-tui.

Vad i alla världen är det? tänkte jag. Linse-tui?

Det tog flera sekunder innan hjärnan kopplade rätt: Lins-etui.

Jag fick fnitteranfall flera gånger den dagen tack vare "linse-tui".

Det kan bli hur galet som helst när man läser och/eller betonar fel.

Ja. ni vet väl vad en "plåtter-mos" är?

En annan dag skrattade jag gott åt en annons hos ICA Maxi.

En-kronas-rabatten på den här mikrougnen lockade nog inte särskilt många köpare.

Det är inte första gången som Maxi har otur med "rabattandet".

Det har även hänt att extrapriset varit högre än det ordinarie priset.

Men det är kul att Maxi medverkar till att öka skrattandet i landet.

Och så här i de stora vårdkrisernas tid så slutar jag med ett litet, "sjukt" tips:

— Hur vet man om ett sjukhus är bra eller dåligt?

— Man tar fram mobilen och kollar hur bra mottagningen är.

😄

Förresten, på tal om sjukhus:

På söndag ser jag med vemod tillbaka på tolv år som "en-hörad".

(Det rosa ordet är en länk till första texten jag skrev om eländet.)

Tolv år har alltså gått sedan jag drabbades av plötslig dövhet på höger öra.

EN DAG ATT GLÖMMA

 

Den här dagen för elva år sedan skulle jag helst vilja glömma.

Tyvärr går inte det. Jag påminns om den varje dag eftersom jag sedan dess är "en-hörad".

Jag talar alltså om midsommardagen den 26 juni 2010.

Dagen då jag på bara några timmar helt förlorade hörseln på höger öra.

Fenomenet kallas plötslig dövhet.

Jag har skrivit om det flera gånger här på bloggen.

Så denna dag får det räcka med dessa rader.

Den som vill läsa mer kan klicka på nedanstående länk.

Då kommer man direkt till etiketten Örat.

https://antasnaque.blogspot.com/search/label/%C3%96rat

Hoppas ni har en fin helg!

Mums!

ETT EN-(H)ÖRAT DECENNIUM

Klickbara bilder.

Så är det återigen 26 juni, min "icke-firar-dag".

Idag är det alltså tio år sedan jag drabbades av plötslig dövhet (PD) och på ca åtta timmar gick från fullt hörande till halvt döv. Jag kunde inte uppfatta 100 dB (decibel) när mitt högra öra testades.

Hörseln på det örat var inte mätbar.

Detta hände på midsommardagen, 26 juni 2010.

Det var en chockerande upplevelse. Minst sagt.

Och eftersom jag sedan dess hela tiden lever med ett icke fungerande högeröra så finns ingen chans att glömma bort detta datum.

Under de tio år som passerat har jag flera gånger, utförligt (och tjatigt!), skrivit om mitt eländiga och "svekfulla" dum-öra. Och om livet som ett-(h)öring.

De tidigare inläggen finns under etiketten "Örat" om någon har lust att läsa mer.

Här finns det första:

https://antasnaque.blogspot.com/2010/06/horseln-borta.html

Det är mycket opraktiskt och ofta även svårt att bara ha ett fungerande hörselorgan.
Till exempel har jag problem med att härleda vilket håll ljud kommer ifrån. Och eftersom jag är mycket musikintresserad så är det en oändlig saknad när jag nu inte längre kan njuta av favoritmusiken fullt ut. Det är så sorgligt.

Varje år, världen över, drabbas ett antal personer i alla åldrar av PD. De flesta får aldrig någon förklaring till varför det ena örat (eller, mer ovanligt, båda) helt plötsligt bara lägger av

Och ofta sker det snabbt.

Efter många undersökningar och tester kunde man konstatera att min skada satt i snäckan (cochlea) men man kunde inte förklara orsaken till min PD.

Det fanns ingenting som förebådade hörselförlusten.

Möjligen (delvis min egen diagnos) kan det ha varit en cirkulationsstörning i innerörat. Jag har ju sedan lång tid tillbaka besvär med nacke och axlar som bl.a. yttrar sig i spända muskler, och, med det, dålig blodgenomströmning.

Ibland vill jag bara stänga ute alla ljud.

Inte nog med att jag förlorade hörseln på ett öra, jag blev dessutom oerhört ljudkänslig.

Det kan verka som en paradox — halvt döv, men ljudkänslig!
Tyvärr är det ytterligare ett handikapp. Ett stressande sådant.
Vi omges ju nästan ständigt av ljud.

Och det är inte alltid vi kan välja bland dem eller med vilken volym de ska träffa våra trumhinnor.
Vissa gånger är ljudkänsligheten nästan värre än hörselförlusten.
Och jag tycks inte vänja mig vid den. Den minskar inte.

 Sch! 

Detta fordon (från en Disneyparad) ger mig skrämselhicka!
Hugaligen!

Om man googlar på plötslig dövhet får man ca 11 500 träffar.

Googlar man på den engelska benämningen, sudden deafness, blir det 2 670 000 träffar!

Ha det gott! Trots värmen!

ICKE-FIRAR-DAGEN

Tjugosjätte juni. Idag är det min icke-firar-dag.

Det har gått nio år sedan jag drabbades av plötslig dövhet på höger öra.

Nio år som en-hörad. Jag hatar det.

Varje dag saknar jag funktionen, alltså det öronen är till för — att höra med.
(Klickbara bilder.)

Jag har skrivit många blogginlägg om mitt strejkande öra.

Alla finns under etiketten "Örat" om någon vill läsa mer om ämnet.

Det första audiogrammet som togs efter 26 juni 2010.

Det med rött inringade området är resultatet från hörseltestet från mitt högra öra.

Där var hörseln inte mätbar.

När jag väl reagerade (jag hoppade nästan ur stolen) så var det av tryckvågen vid 100 dB,

inte av själva ljudet.

Jag var totalt döv på högerörat. Och allt detta chockartade hände på midsommardagen 2010, inom loppet av bara 8-9 timmar.

Jag minns det som igår, hur kaotiskt allt kändes och var.

Naturligtvis har hörselförlusten numera blivit lite "vardag"

men sorgen och saknaden finns där, varje dag.

Jag önskar så att jag kunde lyssna på musik — i stereo.

Tyvärr inte bara "vid klagomål" ...

Mina läsare ska ha det riktigt gott!

IGÅR VAR DET ICKE-FIRAR-DAGEN

Igår, den 26 juni, var det min icke-firar-dag.

Tjugosjätte juni.

Detta datum år 2010 förlorade jag hörseln helt på höger öra.

Och det var hemskt att det gick så snabbt; efter bara åtta timmar var jag "en(h)örad".

Höger hörselorgan hade utan förvarning lagt av. Jag hörde inte ens 100 dB när hörseln testades.

Diagnosen löd: Plötslig dövhet.

Jag har skrivit flera inlägg om denna hörselförlust under etiketten "örat" om någon vill läsa.

För åtta år sedan var den 26 juni midsommardagen.

Den absolut värsta midsommardag jag upplevt.

Min skada sitter i snäckan (cochlea).

Mina smilband dras verkligen inte uppåt i sådana här situationer.

Att kupa handen bakom höger öra gör ingen nytta. Jag hör inte något ändå.

Ibland sätter jag handen bakom vänster öra istället för att hjälpa det i dess viktiga uppgift.

Det händer oftast när jag inte har vänsterörats hörapparat i närheten.

(Till det skadade örat hjälper ingen hörapparat, tyvärr.)

Nej, något firande den 26 juni kommer aldrig att bli aktuellt.

God torsdag där ute i juni-slutet.

ICKE-FIRAR-DATUM

År 2010 var dagens datum, 26 juni, midsommardagen.

Ett datum jag aldrig kommer att glömma. Men ett datum jag aldrig kommer att fira.

 Då hände något mycket traumatiskt i mitt liv — på ungefär åtta timmar förlorade jag hörseln helt på höger öra. Jag hade drabbats av vad som kallas plötslig dövhet.

Idag är det alltså sju år sedan jag blev "en-hörad".

Jag har skrivit (gnällt!) om detta många gånger här på bloggen.

Känner någon för att läsa mer så finns allt under etiketterna "Örat" och "Sjukt och friskt".

Här nedan är en bild på det första audiogram som togs efter att jag drabbats.

Det är från den 28 juni 2010.

Den första vardagen efter dövhets-chocken.

Den röda texten har jag lagt in för att förklara lite vad audiogrammet visar.

Klicka bilderna för större text.

Hörseln på mitt arma högeröra var icke mätbar.
Jag hörde inga ljud alls. Det enda örat reagerade på var tryckvågen när audionomen höjde ljudstyrkan på de olika frekvenserna. Jag minns hur jag bokstavligen hoppade högt i stolen.

Det var fruktansvärt obehagligt, gjorde faktiskt fysiskt ont. Men var förstås nödvändigt för att kontrollera hur allvarligt min hörsel var skadad.

En liten, liten pyttedel av hörseln har kommit tillbaka men inte så att jag verkligen kan höra med det örat. Och det lilla jag hör är tyvärr bara skärande gällt och förvrängt. Min hörselskada och medföljande ljudkänslighet har till stor del både förändrat och försämrat mitt liv. 

Man har kommit fram till att skadan sitter i cochlea, snäckan, alltså längst in i örat.

Och att en hörapparat inte skulle hjälpa utan endast förstärka ljudkänsligheten.

Så, jag kan bara hoppas, innerligt, att mitt kära vänstra öra kommer att fungera ända fram till döden.

Dagens väder är för övrigt helt i samklang med icke-firar-dagen: Ösregn.

Jag tar det som en sympatigest från den jämngrå, gråtande himlen.

SNÖ, ELDAR OCH ÖRON

Det är Valborgsmässoafton.

Men det hindrar inte den norrbottniska snön från att falla tätt i bamsestora flingor.

Mina ögon ser detta när de blickar ut genom fönstret.

Jag minns knappt när vi senast hade så mycket snö kvar en Valborgsmäss. 

Det blir till att vistas nära majbrasan i kväll om man inte ska frysa "häcken" av sig. Ja, detta gäller för alla tappra själar som tänker fira vårens ankomst med korvgrillning och muntra toner om att vintern rasat ut. Här verkar den snarare rasa in.

Själv ska jag hålla mig inomhus och försöka kurera den inflammation i vänster ytteröra som stört mig den senaste veckan. Det har varit svullet, ont och kliat något alldeles infernaliskt. Det kliar fortfarande hej vilt och jag skulle vilja greppa en stålborste och vrida om den i hörselorganet.

Men det enda jag får använda är ju armbågen. Haha!

I fredags var jag tvungen att uppsöka vårdcentralen och läkaren skrev ut recept på en pyttetub (ungefär stor som mitt lillfinger) med en mix av kortison och inflammationshämmande. Innehållet ska droppas i örat tre gånger dagligen, tre droppar varje gång.

Detta droppande är inte den allra lättaste manöver jag gjort i mina da´r men den måste ju göras.
Jag lägger huvudet på sned, precis som en inställsam och tiggande vovve och försöker KÄNNA när de tre dropparna når sitt mål.

Dessutom gör dessa 3 x 3 droppar att det slår lock för örat och eftersom det är det enda öra jag hör med så blir omgivningen skrämmande tystlåten.

Mitt högra öra är ju sedan sommaren 2010 drabbat av plötslig dövhet. Och obrukbart.

Därför är jag ju extra rädd om det vänstra.

Nej, nej, låt bli det där örat! KLIA INTE!!!
(Snälla, kan ingen ge mig en flaskborste! Med hård borst!)

Ha nu en mysig Valborgsmässokväll!

INGET DATUM ATT FIRA

Idag hoppar jag INTE runt av glädje.

Den 26 juni är ett datum som för mig är sammankopplat med chock, sorg och saknad.

För sex år sedan, alltså 2010, var det midsommardagen.

Det blev en dag jag aldrig kommer att glömma.

Jag trodde det skulle bli en helt vanlig midsommardag men istället blev den fylld av oro och obesvarade frågor.

Det blev den dag jag förlorade halva min hörsel inom loppet av ungefär nio timmar

p.g.a. plötslig dövhet. 

Jag vaknade fullt hörande men innan kvällen var hörseln totalt borta på högerörat.

Vid test hörde jag inte ens 100 dB. Hörseln var inte mätbar.

Jag har skrivit flera inlägg om detta och om någon känner för det så finns de att läsa under Örat i etikettsamlingen i högerspalten. Och även under Sjukt och friskt.

Jag saknar mitt fungerande öra så förtvivlat mycket.

Nu har jag accepterat att jag är och kommer att förbli "enhörad".

Vad annat kan jag göra?

Men gissa om jag ber till högre makter att jag ska få behålla hörseln på vänsterörat!

Genom alla hörseltester som gjorts har man konstaterat, av de få hörselrester jag har kvar, att min oförklarliga och oväntade skada sitter längst in i snäckan (cochlea).

Plötslig dövhet slår till just plötsligt och oftast utan någon som helst förvarning.

Har ni förresten tänkt på så många ordspråk och uttryck som är förknippade med vår kropp?

När jag nu är inne på örontemat så HÖR bara:

Man kan ...

... slå dövörat till.

(Det gör jag dagligen när högerörat är inblandat.)

... stå på öronen.

... vifta med öronen.

... lägga örat mot marken.

... vara på örat.

... tala för döva öron.

(Det gör alltid mina nära och kära när högerörat är inblandat.)

... hålla öronen öppna.

... öronmärka något.

... vara idel öra.

... ge någon sitt öra.

Gamle Shakespeare lär ha sagt: Låna mig ditt öra!

(Men han sa det förstås in English.)

Sedan kan vi ju uttryck som:

Väggarna har öron.

Små grytor har också öron.

Vara torr bakom öronen.

Mycket ska man höra innan öronen trillar av.

Öron är bra att ha för att inte hatten ska ramla ner över ögonen.

Och någon insiktsfull person har sagt följande lysande mening:

Det finns en anledning till att vi har begåvats med två öron men bara en mun.

Det borde fler tänka på.

T.ex. jag, den Snaquesaliga.

Så nu avslutar jag bloggen. För idag.

Lyssna på och njut av sommarens ljud; vindsus, vågskvalp, fågelkvitter, voff, mjau och mu.

Just det, en sak till från den snaquesaliga:

Jag hoppas ni inte missade gårdagens sommarkonsert med Wienfilharmonikerna från slottet Schönbrunn i Wien. Sändes i SVT2 igår kväll och i repris idag. Kolla om det blir fler repriser.

Det programmet ... där kan man tala om både öron- och ögongodis!

T.o.m. om man bara har ett fungerande hörselorgan.