lördag 30 juni 2012

FYRBENTA SKÖNHETER

Djur är bland det bästa som finns och hundar är jag speciellt svag för.
Valp-charmtrollet Lukas på bilden här under var under lång tid en älskad medlem i en nära släktings familj. Nu är tyvärr den lille charmören i hundhimlen sedan flera år, men han har fått en värdig efterföljare i rassläktingen Rune. 
Lukas, 5 veckor
(av rasen Petit Basset Griffon Vendéen)
Foto: ELW

Rune
Foto: ELW
---
Så över till några betydligt större fyrbenta charmtroll.
Häromdagen fick jag ett mejl med nedanstående länk:
Jag har alltid tyckt att hästar är väldigt vackra djur, men jag har aldrig varit "hästtokig", har aldrig ridit eller tillbringat tid i ett stall.
Efter att jag sett denna video så är jag nog lite smått hästtokig, lite smått förälskad. Och det är faktiskt första gången jag hört ordet Frieserhäst.
Frieserhästarna är en varmblodsras som ursprungligen kommer från Friesland i Nederländerna där den utvecklats i över 2000 år. På Wikipedia kan man läsa mer om dessa svarta skönheter som har lång, tjock och vågig man och svans och även gulligt hovskägg på benen.
Titta på videon, man blir förtrollad.

God helg!

tisdag 26 juni 2012

"ÖRONMÄRKT"

Idag är det precis två år sedan jag fick diagnosen plötslig dövhet (sudden deafness) på höger öra. Midsommardagen, 26 juni 2010, lade det bara av. På ungefär åtta timmar gick jag från helt hörande till halvt döv. Örat var helt dött, det uppfattade inte ens ljudstyrka på 100 dB (decibel). Tala om en chockartad upplevelse.

Efter ca en månad började jag förnimma små, skrälliga, konstiga, förvrängda ljud med det dumma örat.
 – Det är ett positivt tecken, sa min öronläkare uppmuntrande. Det blir väldigt intressant att se vad som händer.

Ett nytt audiogram gjordes då (och flera därefter) och alla visar att hörseln förbättrats något, jag kan höra lite vid 50-60 dB. Men allt låter skrälligt, metalliskt och smärtsamt. Ord och samtal hörde jag inte då. Och det gör jag inte nu heller.

Det har således inte hänt något mer. Hörselbortfallet är för evigt. Och den oförklarliga skadan i cochlea (öronsnäckan) har lämnat mig extremt ljudkänslig. Och även gett mig tinnitus. Den är visserligen inte av värsta sorten, jag står ut med den, men när jag utsätts för fler och starkare ljud än de som hemmets lugna vrå ger, då blir tinnitus högre och skallen känns som den ska sprängas. Det blir en konstig tryckkänsla i halva huvudet och som tillsammans med det jobbiga högre öronbruset stannar kvar i flera timmar.   

Det senaste audiogrammet.

Den lodräta skalan (-10 till 140) visar dB, alltså ljudstyrka.
Den vågräta skalan (125 till 8000) visar Hz (hertz), d.v.s. frekvens, från lågt mullrande bas till högt skärande diskant.

De mörkblå linjerna visar mitt vänstra, friska öra och de röda det högra, skadade.
De kortare, nedre linjerna markerar när jag börjar tycka att ljud är smärtsamma. Jag är ljudkänslig på båda öronen, men spannet är mycket större mellan det jag hör med det friska örat och smärtgränsen, än spannet mellan det jag kan uppfatta med "dum-örat" och smärtgränsen. Allt jag hör kan liknas vid att skaka en plåthink fylld med krossat grus. Ett skrällande, rasslande, skärande, genomträngande, hemskt ljud.

– Inte undra på att du har det jobbigt med ljud, sa audionomen, du har just ingen marginal mellan det du hör med högerörat och det som blir plågsamt. Det skiljer bara runt 10-15 dB. Han skakade beklagande på huvudet och fortsatte:
– Och eftersom det blir värre med hörselskydd, p.g.a. rundgång och eko så är det inte så mycket jag kan erbjuda dig. Tyvärr. Du skulle verkligen behöva hjälp av något slag.
– Jaha, sa jag, så det är alltså bara att gilla läget? Eller snarare... o-gilla läget.
– Ja, så kan man nog säga, sa han. Men om du märker minsta lilla förändring så hör du av dig.

Jag hade hoppats på att det kanske fanns någon hjälp att få, något som skulle kunna lindra min ljudkänslighet, men det verkar som jag får leva med den. Den har förändrat mitt liv. Det har krympt. Tillvaron är inte alldeles enkel och självklar längre, den har fått gränser som jag inte alls hade räknat med.

Det här eländiga hörselorganet hindrar mig från att göra en massa saker som jag kunde och/eller tyckte om att göra förr. Då var det bl.a. enkelt att:

Gå på konserter / lyssna på musik från stereoanläggning och mp3-spelare / uppfatta vad folk sa när det var andra ljud i bakgrunden / promenera där det var trafik / växla "telefonöra" / vistas i helt vanliga ljudmiljöer / sova på både höger och vänster sida och ändå höra telefonsignaler och dörrklocka / lägesbestämma ljud / duscha utan att det strilande vattnet dånade som Niagara / (nästan) problemfritt använda dammsugare och elvisp / ha besök av fler än två pratglada personer / se filmer och TV-program utan text / resa med flyg, tåg och buss trots väldigt många och höga ljud.

Vad skulle jag nu göra om jag t.ex. hamnade bredvid ett skrikande barn? Det vore otroligt jobbigt. Det verkar säkert konstigt. Ingen som inte har erfarenhet av det här kan förstå hur trist och besvärligt det är.
Att förlora halva hörseln är ju en besvärlig sak i sig, men att vara så här extremt känslig för ljud är nästan ännu värre.
Oj, vad jag saknar TVÅ "vettiga" och fungerande öron!
Så småningom, med tilltagande ålder, börjar de flesta av oss att höra sämre. Hur blir det då? Kanske bäst att lära sig teckenspråket.

Det är inte så ofta jag skriver om detta, men nu kändes det som det var dags igen att låta lite vemod och besvikelse pysa ut. Två år har gått. Från början hade jag hoppet att hörseln möjligen kunde komma tillbaka; för några drabbade gör den faktiskt det. Och om inte helt, så i alla fall något mer än så här. Om den gjort det kanske min ljudkänslighet skulle ha lindrats något. Men efter två år är hoppet ute. Visst, ibland sker det under, men knappast i mitt fall, har jag fått veta.

Jag tycker ändå att jag tagit den här nya situationen ganska bra. Jag sitter inte och deppar ihop här hemma under fullständig tystnad. Radion och TV:n är på precis lika mycket som förr, dock inte stereon. Jag försöker acceptera mitt nya liv. Då och då kan jag bli riktigt arg och för en stund tycka väldigt synd om mig själv. Det kan kännas riktigt bra. Ibland behöver vi kanske känna sympati även för oss själva och tillåta oss att vara lite ynkliga.

Restauranger och dansställen har aldrig lockat mig. Uteliv och festande har jag aldrig längtat efter. Inte heller att umgås med massor av folk. Jag trivs fortfarande bäst med att pyssla omkring hemma, kanske läsa en god bok, se ett intressant TV-program eller träffa nära och kära för mat, fika, en mysig pratstund, loppisbesök, promenad. Det finns alltid något trevligt att göra.
Det där att jag är – och alltid har varit – en riktig hemmakatt, ja, det passar ju faktiskt väldigt bra numera. Jag klättrar inte på väggarna eller biter på naglarna i frustration. Tack och lov!
Nu har jag äntligen gnällt färdigt. För denna gång...
---
De tidigare inläggen om min hörselskada finns att läsa under etiketterna Örat och Sjukt och friskt.
Och nu är det dags att sommaren kommer på riktigt med sol, (lagom) värme och en uppfriskande nattlig regnskur då och då!

torsdag 21 juni 2012

SOLIG MIDSOMMARHELG

GLAD MIDSOMMAR!
Låt oss hoppas att den blir solig, varm, trevlig – och myggfri!
Men om solen försvinner bakom molnen och regnet bara strilar ner så finns här en stunds mysigt pyssel.

Glöm inte att lägga sju sorters blomster under kudden.

Må väl!

lördag 16 juni 2012

LJUSA NÄTTER I NORR

Så här ljusa är nätterna i juni vid Norrbottens kustland. På bilden har solen nyss gått ner och går snart upp igen. Den är borta ungefär en timme. Om man vill se det gula klotet dygnet runt måste man befinna sig norr om Polcirkeln.

Bilden är tagen i natt klockan 01:03 (sommartid), "rätt tid" är ju då egentligen 00:03, alltså då det är som mörkast.

Just nu har vi den ljusaste tiden på året, men – jag är ledsen att säga det – inom en vecka vänder det. Jag har sett olika uppgifter om när sommarsolståndet infaller i år, några säger den 20 juni, andra säger den 21 juni. Hur som helst, nu gäller det att ta vara på årets längsta dagar och kortaste nätter.

Ha en skön och solig söndag!

fredag 15 juni 2012

KLARSYNT PARKPROMENAD

Sedan i eftermiddags ser jag bättre. Det gick bara en vecka innan de ringde från optikern och meddelade att mina nya glasögon var klara för avhämtning.
Efter några småjusteringar av bågen så satt de nya brillorna bra på näsan och bakom öronen.
Oj, med ens fick världen skarpare konturer!

Några få minuters promenad från optikern ligger en liten oas, Hermelinsparken.
Mina (uppdaterade) korpgluggar såg att vattnet plaskade glatt i parkens fontän... 
... för att kvillrande fortsätta ner i den lilla bäcken.
Parkens häggar såg nästan ut som brudslöjor.
(På vissa ställen var det alldeles vitt på marken – såg ut som det snöat.)
Och det doftade underbart!
I en liten rabatt blommade några vackra och ovanliga tulpaner.
(Mobilkameran behöver minsann inga extra linser för att ta skapligt skarpa bilder. Och de kan dubbelklickas.)

Mitt emot Hermelinsparken ligger Norrbottens Museum. Där pågår en utställning: Hemslöjden 130 år.
Om någon dag visar jag bilder från den.

Ha en härlig helg!

fredag 8 juni 2012

HJÄLP, MINA ARMAR HAR KRYMPT!

Mina armar har krympt. Det är inte så att de helt plötsligt drog ihop sig vid den senaste varma duschen. Nej, det är mer en känsla jag får när jag skall läsa, och speciellt läsa mindre text. (Fortfarande räcker armarna till för STORA tidningsrubriker.) Jag har hört att detta fenomen, alltför korta armar, är något som drabbar de flesta personer som passerat plus-minus 45.
Eftersom jag är närsynt så har jag kunnat läsa pytteliten text utan hjälp, men alltid varit tvungen att ha glasögon för att se på längre håll än 30-40 cm. Utan dessa extra ögon hade jag trevande vandrat omkring i ett grått töcken, levt ett oskarpt liv fullt med diffusa konturer. Jag minns än idag vilken fantastisk händelse det var när jag placerade mitt första par brillor på näsan:
"Oj, är det SÅ världen ser ut! Det hade jag ingen aaaning om." 
Med tilltagande ålder, så får våra ögon svårare att ackommodera, d.v.s. ställa in sig för att få skärpa. Fortfarande kan jag läsa utan glasögon men det har blivit alltmer besvärligt. Ibland har jag faktiskt fått ta till förstoringsglas. Det finns ju text som är så liten att den inte kan vara tänkt att läsas.
(Oftast gäller detta sådant som företag/banker/fabrikanter helst inte vill vi ska bry oss om, t.ex. konstiga undantag från garantier, skyhög effektiv ränta och dylikt.)

Men när vanlig, mindre tidningstext blir svår att läsa då ringer man och beställer tid hos optikern. Det gjorde jag i måndags. Och igår var det dags att säga hej till den trevliga kvinnliga optikern, sätta sig i stolen och rabbla bokstäver, siffror och försöka komma på vilket som syntes tydligast, lodräta eller vågräta streck och rött eller grönt.
"Bättre så – eller så?"
Visst är det nästan omöjligt att avgöra ibland?

För att inte tala om hur kinkigt det kan vara att finna en båge som man både gillar och passar i. Jag brukar ganska snabbt se några som jag kan tänka mig. Och nästan jämt brukar just de vara hyggligt klädsamma. Men igår var det mycket svårare än vanligt. Jag tror jag hann gå igenom halva lagret innan jag bestämde mig. Jag vill gärna ha lite "bling" på bågen eller åtminstone en liten piffig detalj som livar upp. Bra när man inte är ett under av piffighet själv.

Min närsynthet hade minskat en hel del på bara ett år – mina förra glasögon inköptes i början på juni 2011. Och nu är det alltså dags igen. Driftskostnaden för kroppen blir högre för varje år...

Under några år hade jag glasögon med progressiva glas, men så märkte jag att jag oftast tog av mig dem när jag skulle läsa och då blev det några år med enkelslipade. Nu är det dags att återgå till de progressiva. Eller ha flera par, vilket är lite opraktiskt.
Det har blivit några glasögon genom åren. Vissa har jag knappt hunnit använda innan det varit tid att byta igen. Med rätt styrka i glasen skulle jag ha en hel skräll dus att välja bland.
Luleå, Stadsparken – fontänen.

Före besöket hos optikern träffades väninnan och jag för en liten promenad på stan. Stadsparken fick en påhälsning, liksom en second-handaffär. Där hittade jag en fin apoteksburk som jag visar på Pyssel och Pinaler

Slutar med att återigen tjata på er om att ha en fin kväll!

onsdag 6 juni 2012

SVERIGE, DET ÄR DIN DAG IDAG


GRATTIS!
(Klicka nedanstående bild – den går att "dubbelförstora".)
Landskapet Norrbotten
En (stor) del av Sverige! Och min plats på jorden.

"Norrbottens län, beläget i norra Norrland, är Sveriges nordligaste län. Residensstad är sedan 1856 Luleå; innan dess (1810-1855) var Piteå länets huvudstad. Norrbottens län är landets största och ytmässigt nära en fjärdedel av Sveriges totala landareal. Norrbottens län består av landskapet Norrbotten (den före detta norra delen av Västerbotten) samt den nordliga delen av landskapet Lappland. Länet har 14 kommuner. Störst arealmässigt är Kiruna kommun, minst är Haparanda kommun. Största folkmängden har Luleå kommun och den minsta har Arjeplogs kommun.
Norrbottens läns valkrets utgör valkrets vid riksdagsval i SverigeNorrbottens län är kontrasternas län. Här finns landets högsta fjällKebnekaise, och landets djupaste sjöHornavan, 232 meter. Samtidigt som det är permafrost i fjällområden strömmar turister till havsbaden vid Bottenvikskusten." 
(Från Wikipedia)
 
"Sverige"
Text: Verner von Heidenstam
Musik: Vilhelm Stenhammar
Sång: Jussi Björling

Ha en fin nationaldag! Låt oss hoppas att solen lyser över hela Sverige.

måndag 4 juni 2012

MÄSTARNA


Så är "Mästarnas Mästare" 2012 slut. Trots att jag egentligen struntar i sport så har jag följt programmet med glatt intresse. Det har varit många spännande duster mellan tolv fantastiska idrottsmän och -kvinnor. Men även om alla är bra så får man sina speciella favoriter när man sitter därhemma i TV-soffan.

I första omgången blev sympatiske Magnus Wislander min favorit. En mästare som hade både för- och nackdelar av sin imponerande längd.
I andra omgången blev lika sympatiska Pernilla Wiberg favoriten. Tala om vältränad kämpe som visade att vinnartänket fortfarande sitter i.

I gårdagens sista program höll jag både tummar och tår för Pernilla, men tyvärr gick inte finalen hennes väg. När jag insåg att hon inte hade chans till seger så flyttade jag över hejarop, tum- och tårhållning till min andra favorit, Magnus Wislander. Men hur jag än hejade och hurrade så blev det inte seger där heller, men väl en hedrande silverplats. Och alltså brons för Pillan. (Men i mina ögon är hon ändå segraren!)

Mästarnas Mästare 2012:
Jörgen Jönsson
Ishockey

Andraplatsen:
Magnus Wislander
Handboll

Tredjeplatsen:
Pernilla Wiberg
Alpint
Till nästa mästarsäsong önskar jag att man tog bort nattduellen som jag tycker är både tramsig och orättvis. Gå efter prestationer och poäng – som i vanlig idrott. Den som hamnar sist åker ut. Så ska det vara! Inte att den som ligger sist måste utmana någon (och kanske taktiskt väljer den näst bästa), på en larvig duell där råstyrka, skallande närkamp och viss tur kan ge seger.

Så tycker jag. Vad tycker ni?

söndag 3 juni 2012

OCH SÅ VAR DEN SAGAN SLUT

 En liten saga kan väl vara trevlig läsning en grå och regnig söndag. Ni hinner läsa den medan middagsmaten puttrar på spisen.

 Precis som alla andra sagor så börjar den med orden:

 Det var en gång...

V

V

V

V

V

V

V

V

V

V

V

V

V

V

V

V

... och den var okrattad.

SLUT

Ni har just läst en av världens kortaste sagor. Kanske t.o.m. den kortaste.

Ha en god middag!