torsdag 28 november 2013

MUSIK MED GAMMAL TEKNIK

Musik har alltid varit en viktig ingrediens i mitt liv. Redan som barn älskade jag att lyssna på radions musikprogram. De var sällsynta men desto mer omtyckta. Och när ingen annan musik fanns i närheten så sjöng jag själv. Jag kommer så väl ihåg att min mamma en gång nöjt konstaterade att "det låter alltid om dig, du sjunger jämt och det är så fint att höra". På kvällarna när jag låg i sängen och väntade på John Blund så låtsades jag att jag var en skiva - jag trallade en melodi på rygg och så vände jag på mig och sjöng en annan.

I dagens samhälle kan vi lyssna på våra favoritartister var, när och hur mycket som helst. Vi är ständigt omgivna av musik. I hemmet, på jobbet, i skolan, i affärer, på träningen, på badstranden, i busskön, överallt är musiken med oss. Utbudet är enormt och varierat.

När jag var barn var det helt annorlunda. Radion, som då kallades Radiotjänst, hade bara en kanal, som dessutom bara sände ett visst antal timmar per dygn och vad jag minns så var där mest prat, utom mellan klockan 17 och 18 på vardagarna då "Grammofontimmen" sändes. Den inleddes ofta med en ouvertyr och avslutades alltid med en marsch. Däremellan var det mest klassisk och annan "vuxenmusik". En enda sång/melodi var för de yngre lyssnarna, kanske en schlager med Cacka Israelsson (min favorit), Gustaf Torrestad, Alice Babs eller Thory Bernhards.
(Oj, nu förstår alla hur vansinnigt gammal jag är.)

I dagstidningen stod det vad "Grammofontimmen" skulle innehålla för musik och vilken tid den skulle spelas. När man lärt sig läsa kontrollerade man alltid noga radioprogrammet för att få veta artister och tider. Man ville ju inte missa dagens enda musikaliska höjdpunkt.
 I mitt föräldrahem fanns en stor, klumpig radio som pappa snickrat ett speciellt bord till. (Bordet används faktiskt fortfarande, men nu står min lilla sovrums-TV på det.)
Hemma hos mor och far fanns också två gamla vevgrammofoner, en svart och en brun. Jag tror att den svarta kom från mina morföräldrar.
På dessa skrälliga musikmaskiner snurrade familjens skivor. När ljudet började låta alltför raspigt var det dags att byta stift. Ibland stoppades det en tygtrasa i högtalaren för att dämpa värsta skrället.

När jag var 5-6 år hade jag hört "Delicado" med Percy Faith på radion. Jag blev alldeles tagen av den melodin och bad mina två äldre bröder att köpa skivan åt mig. Jag anförtrodde dem min sparade förmögenhet, fem kronor, och när de kom hem med 78-varvaren så grät jag av glädje.
När den gamla stenkakan råkade gå sönder grät jag igen, av sorg. Jag blev så förfärligt ledsen.

Efter någon tid fick bröderna i uppgift att köpa nästa skiva som jag förälskat mig i, "Sabre Dance Boogie" med Woody Hermans orkester. Lyssna på den så förstår ni att resten av familjen funderade på att flytta när jag spelade den för femtioelfte gången.

En annan av mina absoluta favoriter från tidiga barnaår var "La Paloma". Den fanns hemma i en svensk inspelning, jag minns tyvärr inte med vem, men jag tyckte den var så tragisk. Jag hade missuppfattat texten och trodde att sångaren sjöng "hål på kind" eller något liknande. (Länken ovan går till versionen med Billy Vaughns orkester - med fint saxofonspel.)
"La Paloma" (Duvan) är en av världens mest spelade melodier och det finns väl knappast någon artist som inte gjort sin egen version av den.
T.o.m. min idol Elvis sjöng in den, då hette den "No more".

När radion startade sin andra kanal, P2, var lyckan stor. Nu skulle det kanske bli aningen mer för oss unga. Pappa var tvungen att köpa en liten extraradio till ungdomarna för att få lyssna på pratkanalens nyheter från Ekot i lugn och ro på den stora radion. Efter ytterligare en tid stod det plötsligt en stor praktmöbel i vardagsrummet, innehållande radio, grammofon och trådspelare, en Luxor Magnefon. Den var ett underverk. Vilken fantastisk teknik! Tänk att bl.a. kunna spela in och höra sin egen röst.
Ungefär så här såg vår Luxor Magnefon ut.

En gång när min morfar var på besök så passade mamma på att spela in hans våldsamma snarkningar. Det var kanske inte så snällt gjort för när morfar fick höra hur han lät under sömnen blev han alldeles vit i ansiktet och sa förskräckt att han aldrig skulle våga sova mer. Men som den modige man han var så fortsatte han att sova. Och dra timmerstockar.
Några sådana här "trådrullar" ligger fortfarande i en låda här i hemmet. De är nästan antikviteter och hemmet äger ingen teknik för att spela upp dem.
Här finns ett inlägg på bloggen Miras Mirakel om just Luxors Magnefon. Det finns kanske många lådor i vårt land som innehåller omoderna trådrullar.
God torsdag!

tisdag 26 november 2013

BLIXTHALKA

Det ösregnar över södra Norrbotten. Och det har varit rejält kallt de senaste dagarna. 
Regn på iskalla vägar och gator är ingen bra kombination.
Just nu är all lokal busstrafik inställd i både Luleå och Piteå. Det är alltså riktigt besvärligt och på vissa vägar står trafiken helt stilla.

Man kan bara hoppas att eventuella bilolyckor stannar vid plåtskador.
Och att eventuella mänskliga vurpor stannar vid ömma bakdelar. 

Kör försiktigt, norrbottningar!
Och alla ni andra också!

onsdag 20 november 2013

PLUMPT OCH DUMT

Visst var humorserierna i TV bättre förr? Jag saknar verkligen snäll, vänlig och trevlig underhållning. Jag vill inte ha en massa svordomar och ful-prat. Jag vill skratta, inte bli förargad.
Och absolut inte förfärad.
Jag vill ha soligt och roligt - inte plumpt och dumt. 
 
Jag må vara en tråkmaja, men jag tycker inte att serien "Svensk humor" som går på SVT1 är särskilt kul. Skrattar vi svenskar åt den? Njae. 
De enda sketcher som roar mig i de programmen är Galenskaparnas. De står i en klass för sig med en fyndig, intelligent och stillsam humor.
Partaj-gänget (foto: Wikipedia)
Kanal 5:s program "Partaj" anser jag var mycket roligare förr. Jodå, det finns fortfarande höjdpunkter men nog är de färre. Några av inslagen är bara tråkiga och andra är bara plumpa.
Men jag gillar Christine Meltzer, gärna som Hollywoodfrun Gunilla Persson. Och Johan Pettersson som Zlatan. Dessa två skådespelare är programseriens behållning. De är väldigt skickliga.
Solsidan (foto: TV4)
TV4:s "Solsidan" ser jag gärna. Jag skrattar gott åt paren Alex och Anna och Fredde och Mickan och deras liv i vardag och fest.
Här nedan kommer några exempel på program som jag verkligen tyckt om.
Vissa kanske tycker de är mesiga, men det struntar jag i!
Den amerikanska serien Cosby om familjen Huxtable var ett absolut måste när den sändes.
Likaså var man tvungen att följa det förälskade, men något omaka paret "Dharma och Greg".
 "Huset fullt" - en charmig, varm och rolig serie om pappan som blir änkeman och får hjälp av både svåger och bästa vän för att ta hand om de tre döttrarna.
"Skenet bedrar" - väldigt roligt om den vanliga engelska förorts- och hemmafrun Hyacinth Bucket som till varje pris försöker framstå som en fin lady från överklassen.
Irländaren Dave Allen orsakar fortfarande rena skrattparoxysmerna hos mig när jag tittar på den DVD jag har med honom. Eller kollar honom på Youtube. Tala om en lysande underhållare/stå-uppare! Han drev vilt med religion, kyrkan, krig, kärlek, sex, ja allt, men på ett intelligent och avväpnande sätt.
Varför sänds inte hans show i repris? Den håller än.

Trevlig - och glad - onsdag.

söndag 10 november 2013

BERÄTTELSEN OM PAPPAS GAMLA BIL

Idag är det alla pappors dag.
Då passar det bra att berätta historien om min salig far och familjens första bil.
---
Grattis pappa!
Trots att det igår var hela 34 år sedan du gick bort så är det ändå din dag idag.
Jag saknar dig!
 Ett gammalt foto av min pappa och vår familjs första bil, en Opel Kadett från 1937.

Om jag nu minns rätt efter alla år som gått så köpte pappa den gamla Opeln för 800 kronor och sålde den för fem gånger så mycket, 4000.

Första gången mamma fick se rishögen (jag tror den var mörkt lilafärgad - och rostig) lär hon förskräckt först tittat på bilen och sedan på pappa och frågat:
- Är du inte riktigt klok?

Man får nog förstå kära mors reaktion för bilen var i ett förfärligt skick, men pappa, som då var verkmästare på den bilverkstad han senare övertog, hade sett den gamla Opelns potential. Och efter massor med arbetstimmar blev bilen faktiskt i skick som ny. 

Den snofsigt grönlackade Kadetten tog oss med på flera och långa semesterresor genom Sverige. Jag har inga minnen av att den någonsin strejkade. Och skulle den någon gång varit krasslig så fixade förstås "pappa bildoktorn" det, lätt som en plätt. Han var expert på bilar.

Nu förflyttar vi oss raskt något år framåt i tiden och kollar vad som hände med pappas Opel.

På bilverkstaden där pappa arbetar och där Kadetten också står parkerad under arbetstid stegar det plötsligt in två okända män; de har bilproblem av något slag. Efter de första hälsningsfraserna börjar de mycket intresserat, men lite diskret, att smyga runt Opeln. Pappa låter dem hållas. Så småningom frågar de om de även kan få kika inne i bilen och under huven. Till slut undrar de hur mycket pappa vill ha betalt för den gröna pärlan.

- Den är inte till salu, svarar pappa. Jag har lagt ner enormt mycket arbete på att få den i det här fina skicket och har ingen tanke på att sälja den.
Männen, som kommer från en ort längre norrut, ger sig inte. De frågar igen och igen och till slut blir pappa less på "tjatet" och vill bli av med de envisa karlarna.

- Okej, säger han, ni får köpa bilen men då vill jag ha 4000 kr.
(Han var säker på att detta pris skulle få männen att ge upp och försvinna.)
Men icke.
De drar aningen förvånat efter andan och säger att 4000 är ju i mesta laget. Kan inte bilägaren tänka sig ett lite lägre pris?

- Nej, säger pappa, som jag sa så är ju bilen egentligen inte till salu. Ska ni absolut köpa den så får ni acceptera priset. Med tanke på allt jag kostat på den, arbete, material och ny lack så anser jag att det är vad den är värd. Jag släpper den inte för mindre. Så nu är det upp till er.

Pappa hade inte en tanke på att männen ens skulle fundera mer på bilköpet. Fyratusen kronor var väldigt mycket pengar på den tiden, runt 1950.
Förvånat hör han männen säga:
- Kan vi få lite betänketid? Vi går ut en sväng så vi får diskutera sinsemellan. Vi återkommer.
Pappa är helt övertygad om att han sett männen för sista gången.
Men... det dröjer inte länge förrän de omåttligt intresserade bilspekulanterna återvänder och säger:
- Vi köper bilen!
Pappa blir mycket förvånad.

När käre far kommer hem efter jobbet och meddelar att han sålt vår fina bil och att den ska lämna oss senare på kvällen kan man ana en viss förstämning i huset. Alla verkar ledsna.
Hastigt töms den gamla Kadetten på privata tillhörigheter och när köparna anländer för att hämta familjens hjulförsedda trotjänare så gråter jag, lillflickan, alldeles förfärligt.
Pappa kramar mig och försöker trösta:
- Gråt inte! Vi ska köpa en annan och nyare bil.

Det dröjde inte länge förrän fadern kom hem med en risig Volvo PV - denna gång ifrågasatte dock inte modern sin makes psykiska status. Och efter många arbetstimmar och ny lack (grön även denna gång) blev den vår andra bil-pärla.
Familjens tredje bil blev en sprillans ny Volvo PV 544. Som efter bara något år byttes mot den fjärde bilen, en lika sprillans ny Volvo Amazon. Och så vidare.
En annan gång ska jag skriva mer om pappas bilar. Och visa några foton.

Ibland har jag tänkt på Opel Kadetten och vad det blev av den. Trivdes den och fick det bra i sitt nya hem? Jag tvivlar dock på att den blev lika ompysslad som hos oss. Jag tror inte jag såg en endaste liten fläck eller minirepa på pappas bilar. De var alltid blänkande fina och välstädade. 
video
Så här såg det ut utanför mitt "blå fönster" vid lunchtid idag, Fars dag.
Stora lapphandskar virvlade tätt omkring i luften.
"Nej, se det snöar, nej, se det snöar!
Det var väl tråkigt, usch, ja!"
 ("Blå fönstret" kallas så p.g.a. att det står fullt av blå glasprylar på fönsterbrädan. Utsikten från detta fönster har ni redan sett ett antal gånger. Det blir säkert fler...)

Ha ett trevligt avslut på Fars dag!

fredag 8 november 2013

EN GUDABENÅDAD MUSIKER

På eftermiddagen spelades "A whiter shade of pale" med Procol Harum i radion. En fantastisk låt och inspelning, men allra bäst tycker jag om den med den amerikanske saxofonisten King Curtis. Jag köpte LP:n "King Size Soul" med hans fenomenala version någon gång runt 1970 och efter några år av intensivt spelande av skivan så köpte jag ytterligare ett exemplar av den.
Aldrig någonsin, vare sig tidigare eller senare, har jag skaffat en extra platta att ha som reserv.
Nu har jag dessutom köpt en CD, "The Platinum Collection", där låten finns med.
Bild från Wikipedia.
King Curtis, föddes som Curtis Ousley 1934 i Fort Worth, Texas och dog - alldeles för tidigt - 1971 i New York, alltså endast 37 år gammal.
Han blev ihjälstucken av två knarklangare som han upptäckte och kom i diskussion med på trappan utanför sitt hem i New York.

Curtis saxofonspel går rakt in i mitt hjärta, ja, i hela kroppen. Det gör mig lycklig, jag ler samtidigt som ögonen fylls av tårar. Jag översköljs av alla möjliga känslor, allt från total eufori till vemod och sorg. Jag kan inte förklara det.
Eller, för att citera Per Gessle: "Här kommer alla känslorna på en och samma gång."
Jag har alltid tyckt om musik med saxofon, men det är bara virtuosen King Curtis som hanterat detta instrument så att mitt innersta vibrerar.
video
Här har jag gjort en liten video med "A Whiter Shade Of Pale".
Lyssna och njut!

(Så här går den engelska texten till Procol Harums berömda låt.)

Det är inte bara en låt på LP:n "King Size Soul" som är bra. Nästan varenda en är fantastisk och närapå sönderspelad, t.ex:
"To Sir, with love"
Ser ni denna skiva någonstans, KÖP DEN! Jag tror inte ni blir besvikna.



Fler av hans inspelningar hittar ni förstås på Youtube. 
 Wow, vilken musiker!

Och vilken tur att jag hann höra honom spela innan jag blev enhörad!
Jag önskar så att jag fortfarande kunde lyssna på honom (och all annan njutbar musik) med två öron.
Önskar, önskar, ÖNSKAR!

Ha en solig helg, både ute och inne!

onsdag 6 november 2013

ONÖDIG SNÖ


Utanför hemmets fönster har vintern anlänt. I mitt tycke alldeles för tidigt. Snön kan - eventuellt - få komma till första advent. Som sagt, eventuellt. (Sedan kan den töa bort efter Tjugondedagen den 13 januari då julen ändå ska dansas ut.)
Under förmiddagen körde plogbilen ett par vändor efter den närbelägna gatan - man kan se den lilla plogkarmen i nederkant på första bilden. Även här på gården har det pågått snöröjning med traktor, spadar och sopborstar i full aktion.

Ovälkommen snö eller inte så vill jag bara visa hur det kan se ut någonstans i Sverige precis på dagen 381 år efter den berömda dimman i Lützen. 
 Mulen, snöig förmiddag.
Det ser lite kulet ut.
Solglimtad, snöig eftermiddag.
Längst där borta är det riktigt vackert.
En bild till av den mulna, snöiga förmiddagen - "vita", stolta björkar på rad.

Kryp upp i soffan och mys - det är nödvändigt så här en "lill-lördag" i november.

tisdag 5 november 2013

INTE PÅ ÖNSKELISTAN

 Då och då under årens lopp har det ju hänt att man fallit pladask för en och annan sak i någon butik. Den där känslan: "Åh, så läcker, den där måste jag bara köpa, den skulle passa så bra till duken/servisen/soffan/mattan/tavlan/gardinerna/o.s.v."
Tack och lov så har pladask-fallen, ha-begäret och pryl-köpandet minskat med åren.

Förra veckan gjorde väninnan och jag en liten tur på stan. Besökte några varuhus, lyfte på en sak här och en pryl där, kollade priser, kommenterade färger och former, sa "åh så snygg!" eller "usch så hemsk!", ställde tillbaka varan och vandrade vidare.

I ett av varuhusen - dessa varor finns i de flesta varuhus - hittade vi några produkter som vi genast bestämde oss för att vi inte skulle skriva in på önskelistan till jultomten. Vi var helt överens om att dessa ting var typiska "onödor". I alla fall i våra respektive hushåll.
 Det första vi såg var en färgglad sockervaddsmaskin.
- Men där är ju grejen jag önskat mig i hela mitt liv! utbrast väninnan och log
med humorglitter i ögonen.
- Så bra, sa jag, då behöver jag inte fundera över din julklapp längre. Men kom ihåg att jag vill att min sockervadd ska matcha färgen på maskinen. Bjud inte mig på något mesigt vitt sockerklet! 
 Vi strosade vidare bland de hushållstekniska pryttlarna. Bakom nästa hörn dök det plötsligt upp en kaffebryggare, modell Dyr.
- Och kolla! sa jag, här har vi grejen som jag alltid önskat mig!
- Jaha, sa väninnan, men det måste jag säga är lite märkligt, just med tanke på
att du inte dricker kaffe. Någonsin.
(Jag har i många år klarat mig med en kaffebryggare, modell Billig. Så där 100 SEK. Den går mycket bra att brygga te i.)
- Det spelar väl ingen roll, invände jag. Man kan ju undra hur ofta du går omkring
och trånar efter sockervadd?
- Antagligen lika ofta som du trånar efter en kopp kaffe, svarade väninnan glatt.
 Vi fortsatte vår vandring och snart fann vi...
 ... ett muffinsjärn.
- Nix, sa vi i korus, det går alldeles utmärkt med pappersformar på en plåt som sedan sätts i ugnen. Och förresten har muffins en tendens att placera sig på höfter och mage. Verkligen en onöda!
 
- Strandhögtalare då? Vad tror vi om dem? De står emot både fukt och damm.
Vore kanske något för ett ostädat badrum?
Men handdammsugaren i häftig färg och design var ju förstås lite kul.

Om det nu varit så att jag inte redan hade ägt både en vanlig dammsugare och en kombinerad hand- och golvdito så kanske jag kunde funderat på den knallrosa tingesten.
Men, nej, ingenting från den ovanstående tekniska femklövern hamnar på min önskelista.
Och inte på väninnans heller.

Vilka prylar kan ni vara utan?
---
Ett litet tillägg:
Pyssel och Pinaler, min andra blogg, skrev jag lite senare under tisdagen om ett par saker som jag också såg i varuhuset. De kanske hamnar på önskelistan. Men bara kanske.

måndag 4 november 2013

I NYTT LJUS

Under några mörka, disiga höstdygn har det varit ljusfestival i stan. Från 31 oktober till 3 november har man kunnat se `Luleå i nytt ljus´.
Klicka här - och sedan vidare i högerspalten på sidan (Luleå kommuns) som kommer upp - för att se fler bilder på de olika ljusinstallationerna och arrangemangen. 
  En stor metallplatta med lysande myror
 Detalj
 Blomsterkullen
Detalj
 Ha en bra vecka 45!

fredag 1 november 2013

FLIMRANDE LJUS I MÖRKRET

Allhelgonahelg.
Med saknad, vemod och sorg minns vi våra nära och kära som inte finns med oss längre.
Med mängder av levande, flimrande ljuslågor lyser vi upp kyrkogårdarnas stillhet och hedrar värdigt, vackert och varsamt våra döda.
Orden här nedan skrev jag till min exsambos begravning
Han var en stor naturvän som älskade att vandra i skog och mark.
Han såg, lyssnade, drog in dofter, upptäckte.
Han blev på något sätt ett med djuren, skogen, myrarna, lingonriset, mossan...
Så plötsligt var den här,
Din sista dag på jorden.

Aldrig mer får Dina nära och kära glädjas åt Ditt sällskap.
Aldrig mer ska solens första strålar möta Dig i gryningen.
Aldrig mer ska fåglarna i skyn hälsa Dig med sång.
Aldrig mer får Du se dimmornas dans över markerna.
Aldrig mer får Du känna sommarängens doft.
Aldrig mer får Du höra regnet slå mot rutan.
Aldrig mer ska skogens stigar känna igen Dina steg.
Aldrig mer får Du se en dalande snöflinga.
Aldrig mer ska natthimlens stjärnor blinka hemligt mot just Dig.
Aldrig mer ska naturens alla under fröjda Dina sinnen.

Men nu vet Du något som jag inte vet.
Du har börjat en ny resa.
Du ska upptäcka nya platser.
Vandra på nya stigar.
Lyssna på ny fågelsång.

Det är fortfarande samma gamla stjärnor på himlen.
Men i nytt perspektiv.

Visst känner Du igen dem – även uppifrån?

Tack A för att Du alltid var min vän.

 Med detta önskar jag er en fridfull helg.