FLIMRANDE LJUS I MÖRKRET

Allhelgonahelg.

Med saknad, vemod och sorg minns vi våra nära och kära som inte finns med oss längre.

Med mängder av levande, flimrande ljuslågor lyser vi upp kyrkogårdarnas stillhet och hedrar värdigt, vackert och varsamt våra döda.

Orden här nedan skrev jag till min exsambos begravning

Han var en stor naturvän som älskade att vandra i skog och mark.
Han såg, lyssnade, drog in dofter, upptäckte.
Han blev på något sätt ett med djuren, skogen, myrarna, lingonriset, mossan...

Så plötsligt var den här,

Din sista dag på jorden.

Aldrig mer får Dina nära och kära glädjas åt Ditt sällskap.

Aldrig mer ska solens första strålar möta Dig i gryningen.

Aldrig mer ska fåglarna i skyn hälsa Dig med sång.

Aldrig mer får Du se dimmornas dans över markerna.

Aldrig mer får Du känna sommarängens doft.

Aldrig mer får Du höra regnet slå mot rutan.

Aldrig mer ska skogens stigar känna igen Dina steg.

Aldrig mer får Du se en dalande snöflinga.

Aldrig mer ska natthimlens stjärnor blinka hemligt mot just Dig.

Aldrig mer ska naturens alla under fröjda Dina sinnen.

Men nu vet Du något som jag inte vet.

Du har börjat en ny resa.

Du ska upptäcka nya platser.

Vandra på nya stigar.

Lyssna på ny fågelsång.

Det är fortfarande samma gamla stjärnor på himlen.

Men i nytt perspektiv.

Visst känner Du igen dem – även uppifrån?

Tack A för att Du alltid var min vän.

 Med detta önskar jag er en fridfull helg.