tisdag 20 augusti 2019

BERESTA SOCKERÄRTOR


... går till en påse sockerärtor! Från Zimbabwe!

Klickbar bild.
Under den svenska sommaren importeras ... håll i er! ... sockerärtor! Från Afrika!
Om det vore ananas, persikor eller kokosnötter så förstår jag ju att vi måste importera.
Eller om det vore mitt i vintern.
Men sockerärtor?! Mitt i sommaren?!
Vad sysslar vi med?
Finns det inte svenska sockerärtor?

Skäms ICA! Och alla andra importörer utan sunt förnuft.
Här kan vi tala om flygskam!

Men vi mumsar i alla fall i oss VÄLDIGT beresta matvaror.
👎

måndag 12 augusti 2019

NU ÄR DET KLIPPT!

Mitt hår började verkligen bli långt och svårhanterligt efter över fyra månaders fritt växande.
Jag har ju klippt mig själv i mer än fyra decennier men de senaste åren har det faktiskt blivit några frisörbesök. Dels för att testa. Och dels för att jag tidvis inte riktigt orkat att göra det själv.
De besöken har alltid föregåtts av viss vånda.

Jag har aldrig tyckt om att gå till frissan eftersom jag oftast inte varit nöjd med resultatet.
Det har känts som att frissorna inte riktigt lyssnat på mina önskemål.
Men klipper jag mig själv så kan jag utan spärrar skälla ut klipperskan om det inte blir bra.

I fredags på eftermiddagen kände jag plötsligt lust och ork att ta itu med hårtestarna.
Sagt och gjort!
Efter mindre än en timme så var stråna kapade och jag kunde belåtet konstatera att det blev bra.
Och dessutom hade jag ju sparat några hundralappar.

Just de hundringarna (?!) gjorde jag av med under söndagseftermiddagen.
Ett mail från Bokus hade talat om att där fick man 10% på allt t.o.m. 11 augusti.
Så ... jag bestämde mig för att "slösa" lite.
Någonting ska man ju unna sig.
Det blev tre böcker:
"Factfulness: tio knep som hjälper dig att förstå världen"
Hans Rosling/Ola Rosling/Anna Rosling Rönnlund
"The Art Deco Poster"
William W. Crouse 
"New Art Deco Borders and Motifs"
William Rowe

Jag gillar Art Deco!
Okej, jag har redan en trave med olästa böcker och nu växer alltså högen med ytterligare tre.
Men det passar bra med läsning när sensommarkvällarnas skymning smyger på allt tidigare.
Det är så hemtrevligt att få tända lampor igen och myspysa med en bok i favoritfåtöljen.
God vecka 33!
Förresten, redan vecka 33? Vart försvann den här sommaren???

onsdag 31 juli 2019

RIKEDOM

Kan det sägas bättre?
Tala om rikedom!
En förmögenhet som verkligen bör vårdas väl. 

Och så måste jag bara visa nedanstående bild som jag hittade på Pixabay.
Den vinner dagens gullighetspris.
(Texten är min.)
Alltså, det finns massörer och så finns det MASSÖRER!
Klicka bilderna om ni vill se dem större.
Gäsp!
Go´natt!

lördag 27 juli 2019

JULI-MIX

Oj då, till och med solen måste svalka sig.

Trots att hjärnan stormkokar i värmen så måste jag försöka få till ett litet blogginlägg.
Det är ju faktiskt en hel månad sedan jag skrev senast. Då hade vi just passerat midsommar och de flesta av sommardagarna bara väntade på att fyllas med trevligheter av olika slag.
Och nu plötsligt är det endast några få dagar innan augusti knackar på.
Hur har det gått till?

Kvällarna börjar mörkna alltmer, även här uppe i norr, och det känns både mysigt och lite vemodigt.
Mörka, varma sommarkvällar har jag alltid kallat för sammetskvällar.
I veckan har vi haft några sådana. Speciellt i natt, just nu (ca 00:15 natten mot lördag) är det 23 ljumma grader och ... mörkt. Ovanligt när man (nästan) bor i midnattssolens land.
(Midnattssolens land = norr om Polcirkeln.)
Sysselsättning med vett när det är hett.

Som vanligt är ju världen galen.
Och inte minst vår lilla del av den.
Det skjuts, det knivskärs, det misshandlas, det rånas, det stjäls, det sprängs, det tuttas på, det hotas, det hatas. Vad ÄR det med folk???

Och från maktens korridorer konstateras bara, som alltid, att allting är OACCEPTABELT.
Fjädrans papegojsnack!
Sverige är ett av de bästa länderna i världen att leva i ... men, samtidigt ... också det mesigaste.
Detta land är mesigt in absurdum.
Vi svenskar skulle behöva lite mer jäklar anamma överlag. Det räcker inte med att några få ryter till.
Någon gång då och då.
Som vanligt har vi en massa åsikter om det mesta som är galet, men, också som vanligt, så knyter vi näven i fickan, diskuterar med vänner och/eller mumlar i skägget och finner oss sedan i situationen. Och sväljer maktens fjantigt tjatiga OACCEPTABELT.
Vi är ett fredligt folk. Tack och lov!
Men vi borde ta itu med vår mesighet.

Digitalis purpurea, fingerborgsblomma. Mycket giftig.

Kanske är det någon som undrar hur jag mår?
Jodå, tack, det är faktiskt bättre.

I mitten på juli fick jag tid hos en erfaren kardiolog eftersom jag mådde så jättedåligt.
Prover togs före läkarbesöket och det var intressant att få höra resultatet.

— Jag tror inte att det är hjärtat och förmaksflimret som gör att du känner dig så dålig och trött. Jag tror det är medicinerna, sa läkaren. Och fortsatte:
— Jag ser att du ligger i högsta laget med digoxin-värdet och vill att du håller upp med den medicinen i fyra dagar så den hinner gå ur kroppen och sedan går du tillbaka till den tidigare dosen på en halv tablett per dag. Du har dessutom maxdos av Metoprolol, 200 mg, och där vill jag att du minskar morgondosen med hälften. Tag alltså 50 mg på morgonen men 100 mg till kvällen. Och det är bra om pulsen ökar lite.
(Den har tidvis legat lågt, runt 50 slag/min.)

Jag följde givetvis genast hans ordination till punkt och pricka.
Och, tänka sig, undrens tid är icke förbi:
Redan dagen efter började jag må lite bättre. Och det har fortsatt så. Jag mår ju inte som förr och jag har fortfarande flimmer, dygnet runt, men jag är mindre trött och har fått en liten, pytte-mini-gnista tillbaka. Om jag "bara" blev av med flimret skulle jag kanske vara en ganska pigg och nöjd tant.

Efter de fyra dagarna utan Digoxin ringde jag till hjärtsköterskan på sjukhusets hjärtmottagning och sa att "hälsa doktor Kalle och säg att jag tänker INTE börja om med Digoxin igen. Skulle pulsen öka (skenande puls är det värsta, sämsta och farligaste med flimmer) så går jag hellre tillbaka till maxdosen av Metoprolol".
Metoprolol (betablockerare) och Digoxin (som utvinns ur fingerborgsblomman) är rytmreglerande mediciner som ska hålla pulsen nere.
Digitalis har använts som hjärtmedicin i massor av år men bör skrivas ut och tas med försiktighet och speciellt när det gäller äldre då det är stor risk att drabbas av digoxinförgiftning. En god vän till mig hade tagit den en längre tid och blev plötsligt jättesjuk. Vid provtagning visade det sig att två dagsdoser till och utgången hade varit oviss. Vännen var alltså väldigt nära döden.

Nedanstående citat gör mig konfunderad.
Det där låter ju inte alls särskilt hälsosamt.
---
Det talas ju då och då om att sjukvården övermedicinerar patienter. Jag tänker ofta på vad min moster, sjuksköterskan, sa en gång när jag fått biverkningar av mediciner. Hon sa ungefär så här:
— Jag undrar hur många människor per år som vi inom vården "misshandlar" och gör sjukare genom alla piller vi stoppar i dem. Det är inte få, det.
Min moster jobbade som chefssköterska på Umeå universitetssjukhus i massor av år,
ända fram till pensionen.
Hon skulle absolut ha hållit med den kunnige och sympatiske geriatrikprofessorn i Umeå, Yngve Gustafson. Han har i flera TV-program talat om just övermedicinering av patienter. Speciellt äldre.

Det händer ju inte sällan att folk blir mycket piggare när man tar bort flera av deras piller.
Ja, som nu jag, t.ex.
Som sagt, jag mår mycket bättre och mitt blodtryck har t.o.m. blivit lägre. Och pulsen, nu lite högre,  verkar hålla sig stabil inom godkänt spann. Om än den flimrar hit och dit.
Tilläggas bör att det inte var doktor Kalle som ordinerade att jag skulle öka dosen Digoxin i slutet av maj, utan en så kallad "randande ST-läkare", alltså en läkare som utbildar sig till specialist.
... ja, sommarens ALLA nötpåsar går till piller-glada läkare och för höga Digoxin-doser!

Må ni ha det skönt sista helgen i juli!

onsdag 26 juni 2019

ICKE-FIRAR-DAGEN

Tjugosjätte juni. Idag är det min icke-firar-dag.
Det har gått nio år sedan jag drabbades av plötslig dövhet på höger öra.
Nio år som en-hörad. Jag hatar det.
Varje dag saknar jag funktionen, alltså det öronen är till för — att höra med.
(Klickbara bilder.)
Jag har skrivit många blogginlägg om mitt strejkande öra.
Alla finns under etiketten "Örat" om någon vill läsa mer om ämnet.
Det första audiogrammet som togs efter 26 juni 2010.
Det med rött inringade området är resultatet från hörseltestet från mitt högra öra.
Där var hörseln inte mätbar.
När jag väl reagerade (jag hoppade nästan ur stolen) så var det av tryckvågen vid 100 dB,
inte av själva ljudet.
Jag var totalt döv på högerörat. Och allt detta chockartade hände på midsommardagen 2010, inom loppet av bara 8-9 timmar.
Jag minns det som igår, hur kaotiskt allt kändes och var.
Naturligtvis har hörselförlusten numera blivit lite "vardag"
men sorgen och saknaden finns där, varje dag.
Jag önskar så att jag kunde lyssna på musik — i stereo.
Tyvärr inte bara "vid klagomål" ...

Mina läsare ska ha det riktigt gott!

torsdag 20 juni 2019

FASLIGT BRÅTTOM

För ett halvt år sedan firade vi jul.
Sedan sa det "svisch" och i morgon firar vi midsommar.
 Efter ett "svisch" till så knackar tomten på igen.
Håll i hatten — eller blomkransen! — för tiden har fasligt bråttom.
Njut sommaren!

Under midsommarhelgen 2019 blir det, förhoppningsvis, minimalt med "hick" men maximalt med sol, tårta, dragspel och dans kring midsommarstången.

onsdag 19 juni 2019

FIL SÅ BÄD

Musik är aldrig fel.
Häromdagen när jag mådde riktigt uschligt kom jag plötsligt ihåg en av mina gamla skivor med Elvis. Den har en titel som passar precis under sådana där sk*t-dagar.
Det blev en skrålande duo med Elvis, vilket var ett ypperligt sätt att få ut lite frustration.
🎵
 FEEL SO BAD 

Feel so bad
feel like a ball game on a rainy day
.....
O-o-o-o-o, people, that´s the way I feel
.....
Sometimes I think I won´t
then again I think I will
Sometimes I want to stay here
then again I want to leave
🎵
.....
Och så vidare.

Klicka på länken nedan så kan ni höra "Feel so bad", en ganska okänd låt med Elvis.
Tack och lov så varierar ju dagsformen, vissa dagar känns som glittrande diamanter.
Medan andra är tunga som stenar.

Lyssna på John Denvers fina låt med titeln:
SOME DAYS ARE DIAMONDS, SOME DAYS ARE STONES

Och här är den med Julie Andrews.

Ha en skön onsdagskväll.

fredag 7 juni 2019

DET TUSENDE

Detta är inlägg nummer 1000 här på Snaquesaligt.
Grattis bloggen!
Det firar jag genom att inte skriva en endaste rad om sjukdomar.
😉
Och att önska alla trogna läsare en solig, skön och trevlig helg.
Igår firades Sveriges nationaldag och nog är det väl okej att gratulera en dag i efterskott.
Den vackra svenska flaggan. Gånger fem!

Ha det gott!

söndag 19 maj 2019

HOLTER ... IGEN!

Nu börjar en skir grönska anas här i norr. Så fräscht och fint.
Holter-EKG-apparaturen.

Fredagen den 3 maj besökte jag Klinisk fysiologi-mottagningen på mitt sjukhus för att få monterat ett Holter-EKG. Det betyder att hjärtats rytm och "uppförande" registreras under 24 timmar. Eller mer.
I vissa fall kan det behövas längre tid.

Julveckan 2018 gjordes också en dygnsregistrering av mitt hjärta.
Men just då hade jag inte förmaksflimmer. Och min hjärtinfarkt hade ännu inte hänt.

Under förrförra lördagens förmiddag skulle jag själv få koppla bort apparaturen och sedan lämna tillbaka den tidigt på måndagens morgon den 6 maj.

Jag hann inte mer än hem från sjukhuset förrän telefonen ringde: Tyvärr hade Holter slagit av sig själv efter bara 3-4 timmar så EKG:et måste göras om. Antagligen minneskortet som lagt av, sa man.
Det betydde att i fredags morse (17 maj) blev det en ny tur till sjukhuset. Och ett nytt Holter-försök.
Igår under lördagsförmiddagen plockade jag sålunda återigen bort "pluppar" från kroppen och i morgon bitti, måndag vid 07-tiden (GÄSP!) ska jag glatt (men sömnigt!) återlämna Holter-pryttlarna.

Den här gången tror jag att hjärtat har blivit ordentligt övervakat.
 Efter att under 24 timmar ha visat tiden står det nu på displayen: Inspelning avslutad.
Vid förra försöket var displayen mörk, hela tiden.
Nästa måndagsmorgon ska jag till hjärtläkare för återbesök efter hjärtinfarkten.
Jag fick lämna prover i fredags inför den kommande "doktorsdejten" när jag ändå var på sjukhuset, de proverna skulle annars ha tagits på min vårdcentral.
Vid läkarbesöket kommer man även att göra ett nytt ultraljud av hjärtat.
Det blir spännande.
Sedan infarkten (så när som på 15-16 dagar) har jag ju haft konstant förmaksflimmer och undrar nu förstås i vilket skick min livspump är efter allt som hänt.

Jag mår verkligen sk*tdåligt så jag hoppas att läkaren kan komma med konstruktiva och bra förslag på hur man tänker gå vidare. Jag vill slippa detta jobbiga flimmer!
Det saboterar hela mitt liv.

Ja, detta blev blogginlägg nummer 999 här på Snaquesaligt.
Vilket naturligtvis innebär att det blir ett enormt firande vid publiceringen av nästa inlägg. Haha!

onsdag 8 maj 2019

HJÄRTEBESVÄR

Den här skylten målade och glödritade jag ett tag efter jag kommit hem och hämtat mig en aning efter hjärtinfarkten. Och vid ett av mina återbesök på sjukhuset var jag och lämnade den på Avdelning 46, den hjärtebra-iga.
Fick kramar som tack!
😃
Tyvärr mår jag fortfarande uschligt. Ja, faktiskt sämre än just efter infarkten. Detta får nog skyllas på att mitt förmaksflimmer tycks ha blivit konstant. Varje dag, tjugofyra timmar per dygn, pågår det en boxningsmatch i kroppen. Det känns så. Vissa hjärtslag är så kraftiga att jag rycker till.
Dessa kommer oftast efter att hjärtat tagit en liten paus och då kan nästa slag bli extra kraftigt.

Detta flimrande är fruktansvärt obehagligt och gör mig så förfärande trött. Ett flimrande hjärta jobbar inte effektivt och därmed syresätts inte blodet maximalt.
Jag orkar ingenting. Jag vill ingenting. Jag känner inte lust för något. Jag skulle bara vilja sova.
Jag kan inte planera någonting eftersom jag inte vet från ena timmen till den andra hur jag mår.
Ibland skulle jag bara vilja lägga mig ner ... för gott. Ja, jag vet att det låter dramatiskt men jag mår verkligen så dåligt att det är svårt att hitta riktig livslust just nu.

Alla hushållssysslor går på sparlåga; jag orkar knappt det allra nödvändigaste som att laga lite mat och diska. Emellanåt måste jag fråga grannarna om de kan ta ut sopor och hämta upp posten.
Jag har ju tre trappor ner — och lika många upp. (Det sistnämnda kan bli lite flåsigt.)
Och förra veckan var det absolut nödvändigt att rensa golvbrunnen i badrummet. Det brukar jag göra själv men den här gången fick jag be om hjälp av en snäll granne. Tur att det finns sådana.
Men jag vill och är van att klara mig själv. Jag har väldigt svårt att be om hjälp.
Nu får jag öva mig på det ...

Men jag fortsätter att kämpa på. Igår natt när jag låg i sängen och försökte strunta i boxningsmatchen i bröstet och (de numera ojämna) pulsslagen jag ständigt hör i vänster öra, så tänkte jag att hädanefter får jag väl bara planera för si-så-där fem minuter i taget. Och jag som är en kontrollfreak.
Jag vill ha ordning och reda i livet, jag vill planera och veta vad som ska ske.
Den senaste tiden har jag inte haft någon kontroll alls.
Flimmer-eländet, läkarbesöken, provtagningarna, illamåendet, näsblodet, tröttheten, m.m. sätter alldeles för ofta käppar i hjulet för mina planer. Ja, för livet.

Usch, vad jag gnäller, men jag är så fruktansvärt less allt det här.
Läkarna talar om elkonvertering, ablation, pacemaker, men med den medicinering jag har just nu så är det tydligen inte läge för sådant. Och dessutom finns heller ingen garanti att det hjälper.
Vissa människor får leva med konstant förmaksflimmer.

Det här är ett blogginlägg som jag faktiskt tvekar att publicera eftersom det är så gnälligt, negativt, trist — och personligt. Men jag måste få skriva av mig.
Alla människor som är sjuka och mår jättedåligt behöver och måste få ventilera sin oro, sin eventuella smärta, sina tankar och känslor, och sin frustration över hela situationen.
Har man tur så finns det någon som orkar lyssna.
Förmaksflimmer
Normal sinusrytm

(Ovanstående bilder lånade från Wikipedia.)
Jag ÄLSKAR sinusrytm!

fredag 19 april 2019

PÅSKHÄLSNING

Det är visserligen Stilla veckan och en allvarstyngd dag idag men jag känner att är det något jag behöver i mitt liv just nu, så inte är det mer allvar. Nej, vad jag behöver är lite extra humor.
Jag behöver något som får det att smårycka i smilbanden.
Alltså blir det bl.a. dansande figurer från hönsgården i långfredagens korta blogginlägg.
Så barnslig är jag. 

Efter en hjärtinfarkt och med ett numera konstant flimrande hjärta (dygnets alla timmar och veckans alla dagar) och återkommande turer till akuten för att stoppa näsblödningar som pågår i 5-6 timmar (p.g.a. tre blodförtunnande mediciner) så är det alldeles tillräckligt med allvar i tillvaron.
Man mår nog bättre om man tillåter sig att vara en smula barnslig, knäpp och knasig emellanåt.
Även om det råkar vara långfredag.
När den bistra verkligheten klampar in och vill vara med i livsspelet då behöver man humor och många skratt för att orka med den.
Ingen påsk utan fjädrar-i-ris.
Jag gillar verkligen den här bilden och önskar att jag själv hade tagit den.
Men icke så — jag hittade den på nätet för flera år sedan och efter det så har den hängt med. 
 
Önskar alla en solig, rolig och skön påskhelg.