söndag 29 mars 2020

STORT OCH SMÅTT

Vi är just nu mitt i, men ändå bara i början av, den värsta kris världen har upplevt på mycket länge.
De svarta rubrikerna skrivs i allt fetare stil och tillsammans med de omskakande reportagen vi ser i TV och på nätet så lämnar de oss bestörta och oroliga.
Vissa dagar känns det som om man snurrar runt på en karusell och inte kan hoppa av.
Det är bara att försöka hålla sig fast i det som är någorlunda vant och tryggt.
Coronaviruset härjningar är en tragedi för alla och på alla plan.
När tar detta slut? Ingen vet.
För tusentals är detta virus döden. 
För oss alla är det precis som MED döden.
Det finns ingen sakkunskap. Allt är bara antaganden.
Kanske är det just därför, under dessa tunga dagar och djupa mörker, som det känns närapå trevligt och lite småmysigt att få gnälla och reta upp sig på en liten, larvig bagatell.
(I alla fall i mångas ögon.)
Jag tänker på det här årliga tramset med sommartid.
Jag har förargat skrivit om det nästan varje vår och höst och önskat svamlet så långt pepparn växer.
Och, äntligen har visst EU bestämt sig; det här kan vara sista året som vi ska ställa om klockorna.
Hoppas, HOPPAS!
Men det finns en hake — många vill ha sommartid ÅRET OM.
— Urdumt! fnyser jag.
När solen står som högst på himlen ... DÅ ÄR KLOCKAN TOLV!
Alltid!
Punkt, slut!
Den är absolut inte ETT (tretton)!
Kvalificerat tjafs!
Blotta tanken på sommartid året runt gör mig både arg och förvånad.

Därför blev jag väldigt uppiggad och glad när jag igår hittade den här rubriken på SVTs hemsida:
På länken nedan kan man läsa om varför forskarna tycker att det är en dum idé.
Ser man på, kanske det sunda förnuftet får råda till slut.
Nu kan jag bara önska och hoppas att jag får vara med även nästa år.
Och att det naturligtvis blir som forskarna — och jag! — vill.
Ha en skön söndag, så här i sommartiden!

torsdag 26 mars 2020

TANKAR I EN KAOTISK TID

I dessa dagar snurrar tankarna runt.
Hoppas ni har tid och ork att läsa för idag blir det ett långt inlägg.
Min söta nalle:
— Bäst att vara försiktig ...

Vyerna utanför mina fönster ser ut som de alltid har gjort. Allt verkar normalt och vanligt. Nästan. Under den senaste veckan har jag noterat att det rullar färre bilar på den närliggande gatan. Även antalet människor som rör sig ute har minskat. Och det är ovanligt tyst i trapphuset.

Även i mitt hem är allt som vanligt. Några dammtussar valsar runt i ett hörn när jag passerar och klara dagar avslöjar vårsolens lågt inkommande strålar dammiga möbelytor.
Ja, och just DET är väldigt vanligt.

Men ... egentligen är ingenting som vanligt. Allt är förändrat. På bara ett par veckor har alla människors liv gjort en tvärvändning. Från vanlig vardag med vanliga sysslor och rutiner har vi kastats in i en global kris av gigantiska mått. Oro och otrygghet, ovisshet och maktlöshet fyller nu vår vardag. Och vi har ingen aning om hur länge vi kommer att famla runt i detta kaos. 

Världen över dör tusentals coronasjuka medan miljoner andra förlorar sina jobb, börserna störtdyker,  företag gör konkurs, ekonomier slås i spillror och hela mänskligheten håller andan.
Stackars alla som mister både sina nära och kära  — och hela livstryggheten.

Den enda som mår skapligt är vår jord. Vår planet återhämtar sig lite för varje dag efter en lång tid av misskötsel från vår sida. Kanske det här är Moder Jords sätt att väcka oss:
FATTAR NI NU DÅ?
Med allvarliga ansikten talar världens ledare till sina folk och uppmanar till lugn, försiktighet och solidaritet. De betonar vikten av att vi nu måste hjälpas åt för att besegra fienden, detta farliga coronavirus. Det som redan dödat så många.
Just nu lever vi i en overklig verklighet, en veritabel mardröm. Då och då kan man glömma den för en kort stund men så plötsligt inser man att det inte är en mardröm. Det är vår vakna vardag här och nu. Och, tyvärr, för lång tid framöver. Det här kan vi inte smita undan.
Det här är inte en stunds nervkittlande TV-spel.
Många känner ångest över situationen. Vilket är fullt förståeligt. De ensamma blir än mer ensamma, de rastlösa blir än mer rastlösa, de utåtriktade och energiska måste plötsligt finna nya sätt att få utlopp för sina aktiva sidor. Vi kommer att tillbringa massor av tid hemmavid. För många blir arbets-, skol- och fritid detsamma som hemmatid. Det blir en stor omställning.
Jag har hört att vissa, bl.a. några 70-plussare, högljutt protesterat mot uppmaningen om att dra in på det sociala och aktiva livet ute i samhället och i stället sysselsätta sig inom hemmets väggar för att hindra coronasmittan att spridas. Jag förstår inte hur man kan bli arg, sur och/eller förnärmad över detta. Även om man själv är frisk och pigg så bör man i detta extrema läge solidariskt ställa upp för andra som inte är i lika god form. Just nu är det inte rätt tillfälle att vara självisk.

En annan sak som jag inte fattar är att många klagat över att det blir så trist och tråkigt.
Är inte det märkliga ord i sammanhanget?
Hur kan livet någonsin vara tråkigt?
Ingen dag är en tråkig dag.
Även om jag ibland inte mår så bra så har jag aldrig tråkigt. Jag kan må skit, men tråkigt har jag inte! Och det är jag oerhört tacksam för.
Tråkigt, det är att människor blir svårt sjuka och dör av coronavirusets härjningar.
Nej förresten, tråkigt är verkligen fel ord här.
Svår sjukdom och död är så hemskt, så förfärande sorgligt att allt annat; vardag, arbete, skola, jobbiga chefer, ekonomi, kärleksgnabb, o.s.v. egentligen kan räknas till livets trivialiteter.
Ja, missförstå mig rätt, allt det där kan vara frustrerande, jobbigt, hemskt, men i jämförelse med plågor och död så hamnar det ovan nämnda inte överst på katastroflistan.

När vi kämpar på med vardagen så lever vi ju i alla fall.
Alltså, dags att sätta saker och ting i rätt perspektiv. Vad är viktigt i livet? 
Fråga någon som ligger på intensiven och kämpar för att få luft.
Svaret skulle knappast bli "en shoppingrunda på stan".

Att något sådant här världsomvälvande skulle hända hade vi inte kunnat förutse.
Det är som ett manus för en skräckfilm.
Stefan Löfvens ord i Agenda om flyktingkrisen hösten 2015 — "vi såg det inte komma" — hade passat betydligt bättre nu. För det här såg vi inte komma. Och ingen hade kunnat ana att det skulle ske så snabbt. Det känns som att vi gick från det fria, lugna och välmående (nåja) Sverige till det avgränsade, otrygga och ekonomiskt utsatta Sverige på bara några dagar.

Har vi verkligen — på riktigt — fattat vad som hänt, och händer? Och vad som väntar?
Än så länge har vi bara tagit de första stegen in i en mycket osäker framtid. Vi är inte ensamma. All världens länder tumlar nu runt i den kaotiska verkligheten och undrar:
Hur ska det bli? När har vi facit?
Tyvärr lär det dröja länge.
Vi människor måste vara snälla och bry oss om varandra. Så mycket och så ofta vi kan.
Och naturligtvis, att försöka se det positiva som finns.
Det är det bästa vi kan göra i kristider.
Må vi också, trots allt elände, söka och finna många anledningar att skratta så mycket som möjligt.
Det är en nödvändighet om vi ska klara det här.
— ... men jag håller för öronen, orkar inte höra mer om hemska virusar.

Ha en bra torsdag, kanske med en "dassrulle"-bakelse till fikat.

onsdag 18 mars 2020

NU KAN JAG KARANTÄNA MIG

Så här, i den mest förvirrade och kaosartade av tider, och när vi ska undvika våra medmänniskor så mycket som möjligt, så måste vi ju se till att ha något roligt att göra i våra hem, förutom alla måsten.

Det är ju alltid trevligt med böcker och när bokrean startade beställde jag en trave böcker via nätet. Det fanns som vanligt mycket att välja på. Nackdelen med att handla på nätet är att man inte kan kolla varorna. Böcker t.ex. vill man ju gärna bläddra lite i innan man köper dem.
Nåväl, jag är nöjd med mina val.
Speciellt nu känner jag för lättsam läsning. Och underhållning.
Vill jag ha elände, allvar och dramatik behöver jag bara se och höra nyheterna i media.

Redan vid bokköpet talades det om coronaviruset men man visste ju inte då hur allvarligt det skulle bli och hur snabbt det skulle spridas och sätta skräck i världen.

(Klickbara bilder som vanligt.)
 
 
 
Så långt bokreafynden.
Boken med 75 magnifika fyrar köpte jag i höstas, alltså ingen reabok.
Men den är SÅ intressant!
Jag gillar ju fyrar och har flera böcker om dessa fantastiska — och förr helt livsviktiga — byggnader.
Boken är stor i formatet och mycket informativ.
Bl.a. kan man på kartor se varje fyrs placering i världen.
 Vinga, den enda svenska fyren som är med. 
Cape Hatteras, en amerikansk fyr i min "smak", d.v.s. svart och vit.

Nog om böckerna. Över till filmens värld.
I höstas passade jag på att köpa flera bra och billiga DVD-filmer. Också via nätet.
Dock inte dessa som jag samlat i collaget nedan. 
Så nu har jag både böcker och filmer för ett långt tag framöver.

Datorn är ju numera en nödvändighet och som förenar nytta med nöje.
 Haha, en fråga som min dator ibland skulle kunna ställa.
Jag är så tacksam att den är hänsynsfull och inte gör det.

Även TV:n är en nödvändighet. Nog skulle tillvaron vara rätt trist utan den.
Och så behövs den ju för att se de inköpta filmerna ...
 
Radion är ett måste.

Maten likaså.
 Kyl, frys och skåp är fyllda med allehanda mat så jag behöver inte svälta ihjäl.
Men vissa färskvaror får man förstås förnya allt eftersom.

Så ... med både trevliga saker att sysselsätta mig med och välfyllt matförråd så slipper jag utsätta mig för smittorisk. Som tillhörande flera av riskgrupperna så tar jag det otäcka viruset på stort allvar. 
Nu får vi använda telefoner, mejl och sociala medier för att hålla kontakten med våra nära och kära.
Vilken tur att vi lever i datorernas och mobiltelefonernas tid.
Hoppas bara att inte IT-samhället också drabbas av virus och/eller överbelastning och kollapsar.
Det skulle ju faktiskt kunna hända.

Hur som helst, nu "karantänar" jag mig med böcker, filmer, TV, radio, dator och mat.
Och försöker då och då även att göra något nyttigt. 😀
För nu.

Var rädda om er.

söndag 15 mars 2020

MÄRKLIG BLANDNING

Idag blir det en rätt märklig blandning.
Nej, men fy för den skolan!
(Den rubriksättaren hade definitivt inte sin mest lyckade dag.)
I fredags när jag skulle smörja in mina händer tryckte jag på handkrämens pumpflaska ... och ut kom ett perfekt format litet hjärta. Det har aldrig hänt förr. Så det kan bli!
I dessa orostider tar t.o.m. min söta nalle alla chanser till roligheter.
Hm ...
Någon okänd har med lyckat resultat skojat till det med särskrivning.
Fyndigt!
Jag väljer den ljusa!!!
Med enkla medel kan man piffa upp och göra toastolen lite roligare.
Kul bild jag hittat på nätet.
Isblommor, inte virus!
Och sist några mycket kloka ord:

Om ett problem går att lösa, om en situation är sådan att du kan göra något åt den, då finns det inga skäl till oro.
Om det inte går att lösa, så hjälper inte oron.
Hur som helst finns det ingen anledning att oroa sig.
(Dalai Lama XIV)
 Var rädda om er!

tisdag 10 mars 2020

OPASSANDE MUNTERHET

I min morgontidning i lördags kunde man läsa följande:

Hört och hänt
Skådespelaren Thor Modéen var så rolig att han polisanmäldes.
 På självaste juldagen 1934 hade han uppträtt med roliga sketcher och publiken hade skrattat så kolossalt att en person anmälde Modéen för opassande munterhet.
Komikern skulle även haft en alldeles för skojig hatt på sig, tyckte ordningsvännen.
Rätten höll med och för 85 år sedan, 1935, dömdes underhållaren till 75 kronor i böter.
I dessa tider känner jag, att är det något jag (och världen) skulle behöva just nu så är det massor av roliga Thor Modéenar.
För tillfället är det minsann inte mycket som lockar till frustande skratt.
Tvärtom är varje nyhetssändning fylld med eländes elände.
Coronaviruset sprider sig snabbt över jordklotet och människor oroar sig, med rätta. Många har dött, flest i Kina där viruset började men även i andra länder har ett stort antal personer avlidit.
Igår sattes hela Italien i karantän.
Alltfler länder stänger skolor och arbetsplatser. Evenemang ställs in.
Och världens alla börser djupdyker.
Detta coronavirus kommer att orsaka en global samhällsekonomisk kris av sällan skådat slag.
Vi människor tror ju att vi har full kontroll på allt men ack, när det gäller sjukdomar har vi ingenting att sätta emot. Det är likadant med naturkatastrofer. Då är vi också maktlösa.
Vi har bara att avvakta utvecklingen och se hur svåra skadorna blir och sedan, när allt är över, ta hand om kaoset och försöka lindra följderna så gott det går.

Hur ska det bli med detta virus? Det lever sitt eget liv och ingen vet vad som kommer att hända.
Så här allvarligt läge har vi inte haft på väldigt länge. Det känns mycket ovant.
Vi har levt relativt lugnt och tryggt i vår lilla bubbla, åtminstone här i Sverige,
Men nu känns nästan ingenting tryggt och säkert längre.

Vad kommer att hända med vår värld? Och med oss? Visst börjar man undra?
Det här kanske får oss att tänka till och börja fundera över vad som är viktigt i livet.
Framtiden verkar plötsligt inte så självklar längre.
Sedan hjärtinfarkten har jag trott att det är mitt trasslande hjärta som kommer att bli min död.
Men antagligen är det mer troligt att coronaviruset blir liemannen.
Jag har hjärt- och kärlsjukdom, jag är diabetiker, jag har uschliga luftrör ... och jag är rätt gammal.
Alltså, jag är ju perfekt för covid-19.
Sommaren 1968 drabbades jag av lunginflammation och var riktigt sjuk. Och då var jag ändå ung och annars frisk. (Ja, mina luftrör har förstås alltid varit av sekunda kvalitet.)
Men usch, lunginflammationen; vilken jobbig tid! Jag trodde jag skulle hosta ihjäl mig.
Det gjorde jag bevisligen inte men ett revben lyckades jag i alla fall hosta av.
Coronaeländet ställer till med mycket mer än så.

Om vårt immunförsvar stärks av goda skratt så vore en Thor Modéen-typ ytterst välkommen just nu. Jag — och många med mig — behöver massor av "opassande munterhet". Och "skojiga hattar".
Finns det någon som kan ge oss det, månntro?

Och så, till sist:
När jag gick till mataffären i fredags hade dessa snöhögar lagt sig till ro.
Ingen snöbrist här inte.