onsdag 29 juli 2015

MÖRKRET SMYGER SIG PÅ

Mörkret smyger sig på.
Och särskilt de nätter som regnet skvalar ner.
(Klickbara bilder.)
 Så här mörkt var det i söndagskväll (26 juli) vid 23-tiden.
Och då var ju klockan egentligen bara 22.
Moln och regn förmörkade himlen (som vanligt!) men jag var ändå förvånad över hur svart det var när jag tittade ut.
Egentligen så känns det inte alls som om mörkret smyger sig på. Det verkar mer ligga i bakhåll och så bara... PANG!
Men det är ju förstås en dryg månad sedan vi passerade sommarsolståndet.
Så snabbt tiden går. Om bara några dagar är det augusti.
(Det är skrämmande med vilken fart man åldras!)
Nu när de ljusa sommarnätterna börjar tappa greppet så kan vi norrbottningar snart se stjärnorna igen.
Om himlen inte är täckt av moln...
 Ha det gott!

tisdag 21 juli 2015

OM HÅ-TVÅ-O

Vatten är livsviktigt. Och det kan ställa till med väldiga problem.
Någon timme efter lunch igår började det regna. Och jag menar REGNA! Och hagla. Himlen öppnade dammluckorna över staden med omnejd. Gator översvämmades (på något ställe var det ca 50 cm djupt, gatubrunnarna hann inte ta undan), bilar blev ståendes och affärslokaler fick utrymmas. T.o.m. på självaste brandstationens källargolv vällde vattnet in.
Jag tog två korta videor under skyfallet.
Lyssna på ljudet! Högljutt smatter utanför fönstret!
video
 De vita prickarna som svischar förbi är hagel.
video
Ingen måtta på nederbörden!
Det var bland det värsta jag varit med om i regnväg.
Nedanstående två bilder (klickbara) har jag tjuvlånat från NSDs (Norrländska Socialdemokraten) hemsida.
 
Här kommer mer om vatten!
Min måndagsdusch blev en riktig kalldusch.
Jag vred på kranen... och väntade... och väntade... att vattnet skulle bli varmare.
Icke! Det blev allt svalare.
Lyckligtvis hann jag upptäcka det innan jag använt duschtvålen.
-- Jaha, det får väl bli en sval och lite halvdan dusch den här gången, tänkte jag irriterat.
Men efter en liten stund kändes vattnet aningen ljummet igen. Tveksamt tog jag lite tvål som jag sedan snabbt sköljde bort. Jag ville verkligen inte bli tvungen att duscha bort tvållödder med kallt vatten. Förresten kunde ju vattnet plötsligt stängas av. Jag visste ju inte vad som var fel.
Någon hårtvätt vågade jag mig inte på, den får jag ta under tisdagen.
Resten av måndagen var varmvattnet knappt ljummet.
Hoppas det är VARMT när tisdagen gryr.
Jag undrar hur ofta det händer att människor står i duschen, eller ligger i badkaret, intvålade och med  håret fullt av schampolödder - och så försvinner vattnet.
Tack och lov så har vi ju i vårt land väldigt säkra leveranser av vatten, el och värme, men trots det så kan ju saker hända, det kan bli ett avbrott av någon anledning. Kanske trasig ledning...

Jag hörde en gång en kvinnlig utlandskorrespondent stationerad någonstans i Mellanöstern berätta hur osäkra el- och vattenleveranserna kunde vara där.
När jag ska duscha, tvätta, laga mat och diska är jag särskilt glad att jag bor i Sverige.
Okej, annars också.
Trevlig tisdag!

torsdag 16 juli 2015

BOR DU SJÄLV?

Här på Snaquesaligt finns en etikett kallad Språkligt.
Under mina år som bloggare har jag då och då skrivit om saker som jag reagerat på när det gäller olika språkliga fenomen. Några exempel är "svengelska", konstiga särskrivningar och användandet av ordet själv i betydelsen ensam.
Varje gång jag besökt akuten har jag fått den något "märkliga" frågan:
-- Bor du själv?
(Detta speciellt när jag varit där sent på kvällen eller på natten.)
Naturligtvis är frågan ställd av omtänksamhet.
Men varje gång har jag haft lust att svara:
-- Nej, jag har faktiskt anställt en person som bor åt mig.
Men, vem vet, då kanske sköterskan/läkaren hade tagit min näbbighet som en orsak och ursäkt att sticka en stor spruta i rumpan på mig.
Därför har jag svarat:
-- Nej, jag bor ensam.
Egentligen borde jag förstås bara ha svarat ja - för jag förstår ju vad hon/han menar. Men jag blir så irriterad över detta "själv". Det låter så konstigt i mina öron.
Jag vägrar att acceptera att det gått inflation i detta lilla ord. Det används i alla möjliga och - framför allt - omöjliga sammanhang.
Här har jag tidigare skrivit mer om språkliga tokigheter, bl.a. själv.
Det värsta är att även media glatt verkar anamma många av dumheterna.
Det var bättre förr.

måndag 13 juli 2015

TRÖTT OCH TRÅKIG TANT

Förlåt att detta blir ett klagande inlägg.
Det är över en vecka sedan jag bloggade. Men orken har inte varit - och är inte - på topp.
I fredagskväll var det dags igen för en tur till akuten. Samma konstiga "anfall" som jag haft flera gånger tidigare. Hela den gångna veckan har jag känt mig hängig och under fredagen blev jag ännu sämre, speciellt framåt kvällen. När jag kollade blodtrycket så var det uppe i drygt 180. Jag frös så jag skakade och hackade tänder.
In i det längsta hoppades jag att anfallet skulle gå över så jag dröjde med att ringa 1177. Men till slut kände jag mig så risig att jag lyfte telefonluren. Trots att jag försökte att hålla handen stilla så måste rådgivningssköterskan hört hur luren skakade. Efter bara någon minuts samtal gav hon mig rådet att fara till sjukhusets akutmottagning.
Jag var ändå tveksam eftersom pulsen som vanligt vid dessa "anfall" var jämn och inte speciellt snabb. Men jag hade förstås berättat att blodtrycket var högt, precis som det brukade bli vid dessa tillfällen.
Väl på akuten togs genast EKG, blodtryck och flera prover. EKG:et var bra men blodtrycket hade stigit ytterligare och var över 200. Ganska snart kom en läkare som lyssnade på hjärta och lungor och ställde frågor. Även jag ställde frågor:
-- Vad är detta? Varför blir jag så här dålig? Och varför hittar man inte orsaken?

-- Vi borde nog höja dosen betablockerare för att få ner blodtrycket, föreslog den unge läkaren.
-- Ja, men mitt blodtryck ligger ju bra annars, det är vid dessa anfall som det rusar uppåt, sa jag. Med fler tabletter kommer det att bli för lågt. Man tog bort annan blodtrycksmedicin för att trycket var i lägsta laget.
- Ja, men fundera på en högre dos, tyckte han.
Och så frågade han vilken vårdcentral och vilken läkare som hade hand om mig i vanliga fall.
-- Det är stafettläkare hela tiden så någon speciell har jag inte.
-- Du kanske skulle gå till någon av de privata vårdcentralerna, sa han. Där får man i regel träffa samma läkare varje gång. En av nackdelarna med stafettläkare är att det aldrig blir någon bra uppföljning.
-- Jag har faktiskt funderat på att kolla med någon av de privata, svarade jag. Jag vill veta varför jag har dessa anfall, de konstiga vibrationerna i kroppen och varför jag mår så dåligt. Det är inte som det ska. Jag är trött jämt och orkar ingenting.
 
Ofta är det så här. Det är lättast att bara proppa i patienterna mer piller.
Ja, men det gör jag ju!

Efter några timmar, mitt i natten, fick jag fara hem igen.
Innan jag lade mig satte jag mig i en fåtölj för att efter en stund kolla blodtrycket.
Det var 130/65. Godkänt!
Alltså betydligt lägre än värdena tidigare, både hemma och på akuten.
Varje gång, hittills, har det blivit normalt igen efter några timmar.
Och jag mår bättre, men är väldigt trött.
Lördagen sov jag bort, mer eller mindre.
Kommande vecka ska jag beställa tid hos en privatläkare.
Få se hur det går nu mitt i semester-juli... 
Så sant.

Må väl!

lördag 4 juli 2015

GRATTIS USA

 
Suddiga bilder av en mugg jag köpte när jag var i USA.
 
När min mormor återvände till Sverige efter några år i USA så fick den här lampan följa med.
Nu lyser den lilla Frihetsstatyns fackla upp mitt vardagsrum.
Här hemma har vi en skön lördagskväll - och söndag.

onsdag 1 juli 2015

VECKANS KARAMELL = MODIGA MÄNNISKOR

Det var ett tag sedan jag delade ut veckans karamell. 
Den här gången går den till några, för mig helt okända, men modiga, icke höjdrädda män som under tisdagen obekymrat klev omkring och monterade en byggkran en bit från mitt köksfönster. Jag var bara tvungen att ta fram kameran och zooma in dem och deras arbetsplats uppe i skyn.
(Klickbara bilder.)
 Två högt uppsatta män.
Ena delen, motvikten, av tornsvängkranen (krantypen kallas tydligen så) är på plats.
("Burken" till vänster på grannhusets tak är för ventilation.)
Här har de modiga männen fått upp och ut den längre delen av kranen. Den som svängande hit och dit ska lyfta upp allehanda material till det kommande husbygget.
Det blekgula huset man skymtar till höger bland trädtopparna är så där 8-9 våningar högt. Så männen är många meter upp i luften.

Eftersom jag själv är en mycket höjdrädd person (hihi, får närapå svindel vid trösklar!) beundrar jag verkligen människor som klarar dessa jobb. Hur mycket betalt jag än fick så skulle ingen få mig dit upp. Även med en pistol i ryggen stannade jag på marken. Jag tror inte den skräcken skulle vara värre än höjdskräcken. Jag kan heller inte tänka mig ett jobb under jord.

Det är tur att det finns människor som fysiskt och psykiskt klarar av att arbeta med nästan vad som helst. Vårt samhälle är beroende av dem och skulle inte fungera annars. Hur farligt, smutsigt, monotont och trist deras jobb än är så kämpar de på. Jag är full av tacksamhet och beundran över dessa anonyma hjältar/hjältinnor och hoppas att de har väldigt bra betalt, sover gott om nätterna och har arbetsgivare, chefer och nära och kära som vet att uppskatta deras slit.

Jag, hönsmammatypen, skulle nog vara orolig varje dag om mina käraste jobbade under molnen, under jorden eller under vattnet. Eller under hot.

Tummen upp för alla som jobbar i farliga yrken!