Det var ett tag sedan jag delade ut veckans karamell.
Den här gången går den till några, för mig helt okända, men modiga, icke höjdrädda män som under tisdagen obekymrat klev omkring och monterade en byggkran en bit från mitt köksfönster. Jag var bara tvungen att ta fram kameran och zooma in dem och deras arbetsplats uppe i skyn.
(Klickbara bilder.)
Två högt uppsatta män.
Ena delen, motvikten, av tornsvängkranen (krantypen kallas tydligen så) är på plats.
("Burken" till vänster på grannhusets tak är för ventilation.)
Här har de modiga männen fått upp och ut den längre delen av kranen. Den som svängande hit och dit ska lyfta upp allehanda material till det kommande husbygget.
Det blekgula huset man skymtar till höger bland trädtopparna är så där 8-9 våningar högt. Så männen är många meter upp i luften.
Eftersom jag själv är en mycket höjdrädd person (hihi, får närapå svindel vid trösklar!) beundrar jag verkligen människor som klarar dessa jobb. Hur mycket betalt jag än fick så skulle ingen få mig dit upp. Även med en pistol i ryggen stannade jag på marken. Jag tror inte den skräcken skulle vara värre än höjdskräcken. Jag kan heller inte tänka mig ett jobb under jord.
Det är tur att det finns människor som fysiskt och psykiskt klarar av att arbeta med nästan vad som helst. Vårt samhälle är beroende av dem och skulle inte fungera annars. Hur farligt, smutsigt, monotont och trist deras jobb än är så kämpar de på. Jag är full av tacksamhet och beundran över dessa anonyma hjältar/hjältinnor och hoppas att de har väldigt bra betalt, sover gott om nätterna och har arbetsgivare, chefer och nära och kära som vet att uppskatta deras slit.
Jag, hönsmammatypen, skulle nog vara orolig varje dag om mina käraste jobbade under molnen, under jorden eller under vattnet. Eller under hot.
Tummen upp för alla som jobbar i farliga yrken!
Då är vi två som avstår från höga höjder.
SvaraRaderaJag hade inga problem egentligen fram tills dess att jag var litet drygt 20. Efter en mycket svår influensa fick jag svindel. En morgon vaknade jag och rummet snurrade. Mycket skrämmande och obehagligt. Som tur var gick just det över väldigt snabbt men höjdrädsla blev resultatet.
Jag väljer också pistolen tror jag. ;)
Kram!
De höjdräddas skara är stor! Jag har alltid känt obehag när jag lämnar marken. Men jag har varit upp i Empire State Building i New York och Willis (f.d. Sears) Tower i Chicago - utan säkerhetssele. ;)
RaderaEn snurrande omgivning känns väldigt obehaglig och otrygg. För tio år sedan drabbades jag av kristallsjuka (godartad lägesyrsel) med nystagmus (ögonen rör sig okontrollerat) och det var absolut vidrigt. Min första tanke var: Jag har fått en stroke. Men så var det inte, tack och lov! Hann dock bli fasansfullt rädd.
Ha det så bra du kan i den kaliforniska hettan! Kram från lagom 20-gradig sommar!
Tänk, jag har alltid undrat hur sjutton man får upp de där kranarna. Nu vet jag. Duktiga (och dödsföraktande) karlar som fixar sånt. Jag skulle heller aldrig klara det. Hoppas deras höghöjdstillägg är... högt!
SvaraRaderaPå första bilden är det en slags kran hitom tornsvängkranen och den kom dit redan dagen före. Den behövdes säkert för att lyfta upp delar till "tornsvängaren". Jag såg att kranarna hade "närkontakt" emellanåt. Det är fantastiskt vilka grejer det finns! Hur bar de sig åt förr i tiden?
RaderaJag gillar ju teknik så det kommer nog att bli en del "spaning" från köksfönstret. ;) Höghöjdstillägget ska givetvis ligga PÅ TOPP!
Jag klarar inte heller av höjder. Det känns som om man sugs neråt. Att gå ner i en gruva eller vara under vatten är inte heller något jag frivilligt skulle göra. Även jag är full av beundran för de som gör detta helt naturligt många gånger om. Tur att vi inte alla är lika. Ha det bra,
SvaraRaderaDet är tryggast när man har markkontakt - stå stadigt med fötterna på jorden är min melodi. Vem som vill får kalla mig gärna fegis, det bjuder jag på. Jag bugar mig respektfullt för de modiga.
RaderaMå väl!
Man ska aldrig ändra i det man skrivit - `gärna´ skulle förstås in mellan `får´ och ´kalla´. ;)
RaderaJag är också en fegis när det gäller höjder. Har bott på 11:e våningen en gång i tiden och det krävdes mod för att gå till balkongräcket. Som 17:åring jobbade jag åt ett gruvföretag och fick åka hiss ner i underjorden en gång. Det var ingen höjdare! Tur att det finns modiga människor.
SvaraRaderaDu har under ditt liv alltså befunnit dig både på toppen och botten. ;)
RaderaDet är ju för väl att världen hyser både tuffingar och hariga. Hos mig finns inte tillstymmelse till äventyrerska.
Häftigt måste det vara men inget för mej att jobba med och i!
SvaraRaderaOch tänk de som frivilligt ger sig in med dödsförakt i upplevelser på Gröna Lund eller Liseberg för att få en "upplevelse". Huvaligen!
Om inte annat så har de modiga en vidunderlig utsikt högt där uppe.
RaderaUpplevelserna på Gröna Lund och Liseberg saknar jag inte alls. Har aldrig gjort. Kommer aldrig att göra. Tänk att BETALA för sådant!!!
Hej tack för titt in hos mig.
SvaraRaderaJa verkligen tummarna upp för alla modiga personer med farliga yrken.
Nej jag har inte höjdskräck, men skulle inte vilja jobba så högt. Tänker på dem som bygger skyskrapor., men vi väljer ju själva . . . .
Njut och må väl o sommar/ Eva
Tack själv! Det var en trevlig titt! :)
RaderaDet måste vara riktiga tuffingar som väljer sådana jobb. Ett varmt tack till alla dem så att jag och andra fegisar får stanna på marken.
Ha det gott i sommargrönskan!