UNITED FOOLS OF AMERICA

USA fick igår en ny ("risajklad") president, Donald Trump.

En av alla tokigheter som flaxar runt i hans virriga hjärna är att han vill döpa om Gulf of Mexico till Gulf of America.

(Varför inte Golf of America?)

Men först borde han nog ändra namnet på USA till UFA.

United Fools of America.

Amerikas förenade dumskallar.

Alltså Donald Trumps väljare.

Det är skrämmande många som låtit sig vilseledas av hans osammanhängande prat.

Så här är det: Vettiga amerikaner röstar inte på en svamlande brottsling till presidentposten.

Men eftersom pajasen igår, för andra gången, installerades som USA´s president så måste ju dumskallarna tyvärr varit i majoritet.

Förresten, märkte ni att han inte lade handen på Bibeln när han svor presidenteden?

Kanske var han rädd att den skulle ta eld.

Det är inte klokt att så många amerikaner röstade på honom.

Hur kan någon enda yankee vilja ha honom som ledare och representant för sitt land?

Och hur kan överhuvudtaget en fälld brottsling få kandidera till landets högsta och mäktigaste ämbete?

Har man inga som helst krav på att POTUS (President of the United States) ska besitta ärlighet, klokskap, intelligens, medmänsklighet, social kompetens, impulskontroll och ha åtminstone några fungerande hjärnceller?

Jag blir även betänksam över Trumps regering. Miljardärer med tveksamt förflutet och så kompisen Musk som verkar allmänt konstig. Men udda människor dras till udda människor. Och speciellt till dem med makt och som man kan ha nytta av.

Grodorna hoppar ur plump-munnen.

Jag har skrivit om plumpe Trump flera gånger tidigare och förfasat mig över hans totala brist på vett och etikett. Han är en självgod, kriminell, lögnaktig, motbjudande, otrevlig, malignt narcissistisk katastrof med fullständigt korsdrag mellan öronen.

Och som han uttrycker sig om andra människor! Förfärligt!

(Haha, jodå, jag har lärt mig av honom ...)

Fel bostad för Trump

Rätt bostad för Trump.

"Trump is a poor person´s idea of a rich man,

a weak person´s idea of a strong man

and a stupid person´s idea of a smart man."

(Unknown)

Det enda positiva man kan säga om Donald Trump är att han var söt som barn.

REDAN MIDSOMMAR?!

Må väl och var rädda om er!

VECKANS PÅSE NÖTTER - JAG MÅR DÅLIGT

... går till mig själv.

Orsaken till att jag ger mig själv denna något tvetydiga utmärkelse är att jag känner mig som en stor påse gamla, härskna nötter. 

Jag har skrivit om min kroniska trötthet och orkeslöshet förr.

Tyvärr blir det allt värre för varje dag som går.

Mitt hjärtinfarktsskadade och konstant flimrande hjärta mår inte bra.

Och för varje vecka och månad märks det mer och mer.

Någon dag då och då kan vara aningen bättre och de dagarna är guld värda.

Jag uppskattar dem enormt.

Men andra, jobbiga dagar skulle det faktiskt vara skönt om jordevandringen tog slut.

Jag är ju en gammal gumma som levt mitt liv så det vore absolut inget sorgligt med det.

 Jordelivet tar slut för oss alla en dag.

Vare sig vi vill eller inte.

Vare sig vi är redo eller inte.

I februari var det fem år sedan jag drabbades av hjärtinfarkten och även det eviga flimret.

Alltså har min livsuppehållande pump inte slagit ett enda jämnt och vettigt slag på drygt fem år. När jag kollar syresättningen på min lilla pulsoximeter, som visar just puls, syrehalt i blodet och även en "EKG-linje" i miniformat, så ser man hur kaotiskt hjärtat jobbar.

Egentligen är det konstigt att det fortfarande håller mig vid liv.

Ganska ofta kan jag få vänta någon minut innan mätinstrumentet ens visar ett hjärtslag. Det blir bara ett rakt streck. Andra gånger visar det genast de ojämna slagen för att sedan snabbt bara koppla bort alla funktioner. Och då brukar jag tänka, lite galghumoristiskt:

-- Hm, lever jag?

Ja, det är kanske lite si och så med det där "att leva".

Det beror förstås på hur man definierar ordet "liv". 

Så trött och orkeslös som jag är så kan svaren på frågan diskuteras.

"Att leva", vad är det?

 För mig betyder det att jag kan klara mig själv. I allt. Det är det viktigaste.

(Hittills, ja! ... men nu börjar det bli lite tveksamheter.)

Sedan vill jag orka med olika aktiviteter och kunna göra det jag önskar göra.

(Där är det nej. Det är mycket jag inte orkar och/eller klarar av längre.)

Och ju fler av livets glädjeämnen (och kroppens funktioner!) som tas ifrån en, desto mindre tycks livet vara värt.

Till slut kanske det enda som finns kvar är ett hjärta som slår.

Med eller utan flimmer.

Jo, okej, mitt hjärta slår, visserligen hipp-som-happ, men det slår.

Jag andas fortfarande. Och det är ju positivt. Trots att det kan gå lite tungt emellanåt.

Tankeförmågan fungerar, i alla fall något så när, så personalen på hjärnkontoret tycks än så länge sköta sitt arbete. Men hur länge till vet man ju inte.

Vissa trevliga "kroppstillgångar" har dock börjat avta.

Synen är ett problem (grå starr, bl.a.). Hörseln är också dålig (plötslig dövhet tog hörseln på höger öra 2010). Och smaken (och lukten) försvann som biverkning av hjärtmedicinen Metoprolol. Andra liknande mediciner kan tyvärr ge samma biverkning så eventuellt byte är som att spela på lotteri. Har man otur kan det bli ännu allvarligare biverkningar.

Men det är verkligen jättetrist att inte känna smaker. Eller lukter. De två hör ju ihop.

När vi föds får vi ingen garantisedel med oss om evig hälsa och ständigt välbefinnande.

Det lämnas inga garantier. Många är sjuka redan från första andetaget. Och de allra flesta av oss har en eller flera krämpor vid sista andetaget.

Rätt vad det är så har vår kropp passerat sitt bäst-före-datum.

Mitt eget bäst-före-datum passerades för långe sedan.

Det känns som jag lever på övertid.

Kan man månne ha rätt till någon sorts övertidsersättning? 

Och i vilken form i så fall?

Tilltufsade, trötta, trista, tråkiga jag.

  

Jag kan ha svårt att somna när jag lägger mig i sängen men annars har jag inga sömnproblem. Haha, t.ex. fungerar TV-fåtöljen, datorplatsen, köksstolarna och badkaret utmärkt som sömnpiller.

Har hört av nära och kära att den här sortens sömntrubbel är vanligt.

Det kan nog vara åldersrelaterat.

Zombien Anta Snaque.

Avslutar med en (flimrande) hjärtekram!

FORTSATT TREVLIG PÅSK -- IN I TIDSTRAMSET

Fortsatt trevlig påsk!

Jag hade tänkt skriva några bloggrader under påskaftonen men det blev inte av.

Tanke och handling är inte alltid ett hos mig. Numera. Hm ...

Och nu är det redan påskdagen.

Hittills har väl påskvädret varit lite sisådär. I alla fall här vid kusten i norr.

När jag tittar ut så liknar omgivningen mer ett julkort än ett påskdito.

Det har kommit en hel del snö och trädens grenar slokar av snötyngden.

Men i mina trakter är snö, och blåst, mycket vanligt i mars och även en bra bit in i april.

Vårblommorna väntar otåligt på att Kung Bore ska lämna över stafettpinnen till Gumman Tö.

Men Bore är en envis typ som försöker hålla sig kvar så länge som möjligt.

Jodå, jag vet att påsken snart är över men jag kan bara inte frångå min vana att varje påsk visa den här bilden, "fjädrar i ris". Jag gillar den så mycket!

Upphovsman/-kvinna, tyvärr okänd. Men begåvad med humor.

Så vill jag påminna om att vi nu i natt klockan två ställer fram klockan en timme till tre och därmed lämnar normaltid och går över till tramstid.

Okej då, ni får gärna kalla det sommartid om ni föredrar det.

Men jag kallar det tramstid. 

Antagligen tycker några av er att det är väl ingenting att tjata om vartenda år.

Och jag håller med om att det är en bagatell i jämförelse med allt hemskt och otryggt som händer i vår värld.

Men i min egen lilla bubbla är jag så less på detta tids-tramsande.

Och till ingen som helst nytta.

Beslutet att skippa tramset kommer jag aldrig att få uppleva. Snyft!

Det verkar ska dras i långbänk i EU.

Jag säger grattis till de människor som slutgiltigt får vinka farväl till sommartiden.

Det är er väl unnat.

Ni har ju så mycket annat elände att ta reda på efter oss gamlingar.

Så väl bekomme om ni så småningom åtminstone slipper sommartidstramset.

Det kan nog lindra framtiden en aning.

Efter påskens alla godsaker är det både nyttigt och skönt att röra sig lite.

Jag har en favoritlåt som jag brukar stuffa runt till när andan faller på.

Den bjuder på riktigt härligt, svängigt hålligång.

Helt omöjligt att sitta still när man hör den.

Varsågod: Carlene Carter i "Every little thing".

https://www.youtube.com/watch?v=dVxW8ZrAkgU

Det här gänget kan verkligen dansa Linedance! Carlenes låt igen.

https://www.youtube.com/watch?v=i05t5vJXvxo   

Här är en annan låt ... och en helt annan dansstil. Bered er på ett gott skratt.

(Åt gubbarna!?)

https://www.youtube.com/watch?v=ByvL1VawdVw

---

Än en gång, fortsatt ...

DEN HJÄRTLIGA DAGEN

Klicka på länken nedan och njut av

en av de allra vackraste kärlekssångerna.

https://www.youtube.com/watch?v=eKvxn59TNhE

FUNDERINGAR INFÖR ETT NYTT ÅR

 

Hur kan det redan vara nyårsafton?

Det är ju bara någon vecka sedan vi startade upp 2023 och nu ska vi ta itu med 2024.

Jag kommer inte att sakna 2023.

Det har varit, förlåt uttrycket, ett skitår.

Det mesta är eländes elände och man börjar allt mer undvika nyhetssändningarna.

De gör en både förfärad och missmodig.

Och emellanåt också riktigt arg.
Den stora världen tycks ledas av allt fler galenpannor.

Min egna lilla värld leds av mig, en skröplig, trött och gammal gumma som bloggar mycket oregelbundet. Åren tar ut sin rätt.

När födelsedagstårtans alla ljuslågor började likna värsta storbranden och krävde närvaro av brandkåren för att det skulle kännas tryggt vid firandet tog jag ett beslut.

Jag slutade fylla år.

Tyvärr verkar den viktiga informationen inte ha nått vare sig knopp eller övrig kropp.

Alltså fortsätter förfallet.

Vissa dagar känner jag mig som något katten släpat in men sedan ratat.

Alldeles för många dagar är jag faktiskt ganska mosig.

Och så fruktansvärt trött.

Egentligen är det fantastiskt att kunna vara så trött utan att falla ihop i en hög på golvet.

"Den som ändå legat i sängen, sa hon som satt på sängkanten."

Det är få TV-program som jag orkar se till slutet.

I regel somnar jag i fåtöljen mellan 20:30 och 21:00.

Och vaknar vid 23-tiden. Då är jag endera fortfarande lika trött eller också klarvaken.

Både Nalle och jag kan somna vid datorn.
---

På tal om TV-tittande så är det ett stort problem även om jag håller mig vaken.

Min grå starr har försämrats så mycket att jag knappt kan se på TV.

Höger öga visar bara en tät dimridå. Och alla ljuskällor ser ut som en samling vackra tomtebloss. Glasögon hjälper inte.

Ungefär så här ter sig omgivningen.

Lampljus är speciellt vackert.

---

Släkt, vänner och bekanta berättar hurtigt om hur lätt, fort och smidigt deras gråstarroperationer gick men jag fasar verkligen för den.

Och jag har hört om starroperationer som gått snett.

Det är ett ingrepp och sådana kan misslyckas.

Även om det inte sker särskilt ofta.

Om jag ska fortsätta att gnälla så har jag snart tappat de flesta av mina sinnen.

Som sagt är synen mycket suddig och uschlig.

Och p.g.a. min hjärtmedicin så har jag tappat det mesta av smak och lukt.

Inte heller säkert att ett piller-byte skulle hjälpa.

Dock är det jättetrist att inte känna smaker.

Min hörsel är ju också bedrövlig efter att jag drabbades av plötslig dövhet på höger öra i juni 2010. På åtta timmar förlorade jag hörseln helt på det örat.

Åldern bidrar ju också till att syn, hörsel, smak och lukt helt normalt avtar.

Men jag kan konstatera att tre andra sinnen frodas.

Barnasinnet, ursinnet och vansinnet verkar fungera riktigt bra.

Under mina "vissna" dagar och stunder har jag börjat tänka så här:

"Jag har det så bra.

Jag kunde ju må så här dåligt ... och bo i krigshärjade Ukraina."

Även Evert Taubes ord från "Så länge skutan kan gå" är tänkvärda:
"Ja vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn,

höra böljornas brus och kunna sjunga ..."

Dessa tankar och funderingar ger plötsligt ett mycket nyttigt perspektiv på tillvaron.

Ibland behöver man skaka om sig själv. Kanske allra mest sina tankar.

Det här blev inget vidare glatt och uppiggande blogginlägg.

Men så här är jag alltid på nyårsaftnar.

Just de dagarna är till för eftertanke, reflexioner. 

Så tycker i alla fall jag.

Önskar alla snälla och trevliga människor en skön nyårshelg.

Och ett tryggare, fridsammare och bättre 2024.

TREDJE ADVENT 2023

 

JAG VAR FÖRE MIN TID

 Två gånger i mitt liv har jag varit lite före min tid.

Jag börjar med den andra gången.

Den första ska jag berätta om i ett inlägg längre fram.

Uppvuxen i en familj där väldigt mycket handlade om bilar var det kanske inte så konstigt att också jag, enda dottern i familjen, blev intresserad av "plåtlådor på hjul". Från tjusiga, kromglänsande amerikanare till stora, pampiga lastbilar.

Här snackar vi lååångtradare!

---

 I tidig ålder bestämde jag mig för att börja köra lastbil och allra helst långtradare.

Det var inte ett självklart yrkesval för en tjej på 1960- och 1970-talen.

Min pappa ansåg att det absolut inte var ett jobb för kvinnor.

Dessutom:

— Har vi inte haft nog med "gammelbilar" att göra i den här familjen? skojade han.

(Han drev en bilverkstad där också mina två storebröder jobbade.)

En postlåda i min smak!

---

Naturligtvis tog jag körkort så fort jag fyllt 18 år. Och sedan trafikkort.

Men det var verkligen inte bara att kliva in i den mansdominerade chaufförsvärlden.

När jag sökte jobb så hördes kommentarer som:

— Njae, vi vill nog ha den vanliga sorten. (Alltså män.)

Men efter ett tag var det en modig (!?) åkare som sa ja och jag kunde, äntligen, klättra upp och greppa ratten i en av hans lastbilar, en grusbil.

Åh, så kul det var!

"Vi hänger med!"

---

Så småningom blev det även långtradare.

Det var 1970-tal och kvinnliga långtradarchaufförer var MYCKET ovanligt.

Ibland hände det att folk nästan krockade för de trodde inte sina ögon när de fattade att det var en tjej som körde det stora ekipaget, 24 meter långt (och 50-55 ton tungt).

Det var riktigt roligt att se folks reaktioner.

Ovan två av de långtradare jag kört.

---

Det blev några år med många mil efter vägarna men sedan satte jag mig i skolbänken igen.

Så här drygt femtio år senare kan jag faktiskt tycka att jag var lite tuff.

Att jag vågade!

På den tiden fanns det inga mobiltelefoner så man lätt kunde ringa och få hjälp om något hände.

Och det var långt innan man uppfann GPS.

(Den tekniken sattes inte i drift förrän i maj 1994.)

Jag har även kört sådana här "biltransportare".

---

När jag tittat på TV3:s program "Svenska Truckers" blir jag så glad och stolt över alla kvinnor som numera rattar alla slags tunga fordon.

I dagens Sverige är det stor brist på lastbilschaufförer så nu är det nog ingen åkare

som till en kvinnlig jobbsökande säger:

— Njae. jag vill nog ha den vanliga sorten.

Rubrik från SVT:s hemsida 2023-10-10.

---

Fortfarande blir jag lycklig när jag ser en snygg lastbil/långtradare.

Det är en imponerande syn.

Trevlig fredag!

FÖRSTA ADVENT 2023

FRÅN IDYLLAND TILL MORDLAND

Förr var Sverige Idylland men nu har det blivit Mordland.

Jag känner inte igen mitt gamla kära fosterland längre.

Varje nyhetssändning är fullmatad med fruktansvärda händelser som gör varje vettig svensk arg, sorgsen och vanmäktig.

Det är värre än i vildaste västern.

Det som sker är så vansinnigt att man inte riktigt kan ta in och bearbeta det.

Vi som bott i lugna Idylland hela livet och växt upp under dess lugnaste år har inte hjärnor som är programmerade för det som händer nu.

Hur ska det då inte kännas för alla dem som direkt drabbas av detta gränslösa våld?

De som förlorar nära, kära anhöriga och/eller får sina hem söndersprängda.

Det är fasansfullt. Och alldeles livsomvälvande.

Det bär utför för Sverige.

Trygga Moder Svea är på glid. Mot stupet.

Jag kan inte annat än känna väldig respekt och stor beundran och tacksamhet för landets poliskår. Varje polis möter dagligen och stundligen det allt råare våldet och alltför ofta  tvingas han/hon dessutom utstå både hat och hot, spott och spe, stenkastning, brända polisbilar men förväntas ändå att göra sitt jobb på ett proffsigt sätt utan att tappa varken fokus eller humör.

Egentligen är det helt omänskliga krav.

Själv skulle jag inte alls ha passat som polis.

Stort tålamod och "förlåtande, förstående" humör är inte mina starkaste grenar.

Allra minst mot hänsynslösa, fullfjädrade mördare, terrorister, vandaler, knarkare, berusade, och idioter, i allmänhet.

Det är tur att det är lugna, trygga personer med pondus och lång stubin som jobbar som poliser. Jag högaktar er och era insatser.

Heja er!

Det börjar nog vara dags för Vår Herre att ta itu med delar av mänskligheten. Så många, (mest män), inte bara i Sverige utan runt om i världen, skulle behöva tas rejält i örat.

Och så har september sprungit förbi. I morgon är det dags att välkomna  oktober.

Här, under årets nionde månad, har jag varit väldigt osynlig på bloggen.

Det blev bara två inlägg, månadens första dag och månadens sista.

Som motvikt till allt elände i världen slutar jag med något bedårande gulligt.