VECKANS PÅSE NÖTTER - JAG MÅR DÅLIGT

... går till mig själv.

Orsaken till att jag ger mig själv denna något tvetydiga utmärkelse är att jag känner mig som en stor påse gamla, härskna nötter. 

Jag har skrivit om min kroniska trötthet och orkeslöshet förr.

Tyvärr blir det allt värre för varje dag som går.

Mitt hjärtinfarktsskadade och konstant flimrande hjärta mår inte bra.

Och för varje vecka och månad märks det mer och mer.

Någon dag då och då kan vara aningen bättre och de dagarna är guld värda.

Jag uppskattar dem enormt.

Men andra, jobbiga dagar skulle det faktiskt vara skönt om jordevandringen tog slut.

Jag är ju en gammal gumma som levt mitt liv så det vore absolut inget sorgligt med det.

 Jordelivet tar slut för oss alla en dag.

Vare sig vi vill eller inte.

Vare sig vi är redo eller inte.

I februari var det fem år sedan jag drabbades av hjärtinfarkten och även det eviga flimret.

Alltså har min livsuppehållande pump inte slagit ett enda jämnt och vettigt slag på drygt fem år. När jag kollar syresättningen på min lilla pulsoximeter, som visar just puls, syrehalt i blodet och även en "EKG-linje" i miniformat, så ser man hur kaotiskt hjärtat jobbar.

Egentligen är det konstigt att det fortfarande håller mig vid liv.

Ganska ofta kan jag få vänta någon minut innan mätinstrumentet ens visar ett hjärtslag. Det blir bara ett rakt streck. Andra gånger visar det genast de ojämna slagen för att sedan snabbt bara koppla bort alla funktioner. Och då brukar jag tänka, lite galghumoristiskt:

-- Hm, lever jag?

Ja, det är kanske lite si och så med det där "att leva".

Det beror förstås på hur man definierar ordet "liv". 

Så trött och orkeslös som jag är så kan svaren på frågan diskuteras.

"Att leva", vad är det?

 För mig betyder det att jag kan klara mig själv. I allt. Det är det viktigaste.

(Hittills, ja! ... men nu börjar det bli lite tveksamheter.)

Sedan vill jag orka med olika aktiviteter och kunna göra det jag önskar göra.

(Där är det nej. Det är mycket jag inte orkar och/eller klarar av längre.)

Och ju fler av livets glädjeämnen (och kroppens funktioner!) som tas ifrån en, desto mindre tycks livet vara värt.

Till slut kanske det enda som finns kvar är ett hjärta som slår.

Med eller utan flimmer.

Jo, okej, mitt hjärta slår, visserligen hipp-som-happ, men det slår.

Jag andas fortfarande. Och det är ju positivt. Trots att det kan gå lite tungt emellanåt.

Tankeförmågan fungerar, i alla fall något så när, så personalen på hjärnkontoret tycks än så länge sköta sitt arbete. Men hur länge till vet man ju inte.

Vissa trevliga "kroppstillgångar" har dock börjat avta.

Synen är ett problem (grå starr, bl.a.). Hörseln är också dålig (plötslig dövhet tog hörseln på höger öra 2010). Och smaken (och lukten) försvann som biverkning av hjärtmedicinen Metoprolol. Andra liknande mediciner kan tyvärr ge samma biverkning så eventuellt byte är som att spela på lotteri. Har man otur kan det bli ännu allvarligare biverkningar.

Men det är verkligen jättetrist att inte känna smaker. Eller lukter. De två hör ju ihop.

När vi föds får vi ingen garantisedel med oss om evig hälsa och ständigt välbefinnande.

Det lämnas inga garantier. Många är sjuka redan från första andetaget. Och de allra flesta av oss har en eller flera krämpor vid sista andetaget.

Rätt vad det är så har vår kropp passerat sitt bäst-före-datum.

Mitt eget bäst-före-datum passerades för långe sedan.

Det känns som jag lever på övertid.

Kan man månne ha rätt till någon sorts övertidsersättning? 

Och i vilken form i så fall?

Tilltufsade, trötta, trista, tråkiga jag.

  

Jag kan ha svårt att somna när jag lägger mig i sängen men annars har jag inga sömnproblem. Haha, t.ex. fungerar TV-fåtöljen, datorplatsen, köksstolarna och badkaret utmärkt som sömnpiller.

Har hört av nära och kära att den här sortens sömntrubbel är vanligt.

Det kan nog vara åldersrelaterat.

Zombien Anta Snaque.

Avslutar med en (flimrande) hjärtekram!