Förr var Sverige Idylland men nu har det blivit Mordland.
Jag känner inte igen mitt gamla kära fosterland längre.
Varje nyhetssändning är fullmatad med fruktansvärda händelser som gör varje vettig svensk arg, sorgsen och vanmäktig.
Det är värre än i vildaste västern.
Det som sker är så vansinnigt att man inte riktigt kan ta in och bearbeta det.
Vi som bott i lugna Idylland hela livet och växt upp under dess lugnaste år har inte hjärnor som är programmerade för det som händer nu.
Hur ska det då inte kännas för alla dem som direkt drabbas av detta gränslösa våld?
De som förlorar nära, kära anhöriga och/eller får sina hem söndersprängda.
Det är fasansfullt. Och alldeles livsomvälvande.
Det bär utför för Sverige.
Trygga Moder Svea är på glid. Mot stupet.
Jag kan inte annat än känna väldig respekt och stor beundran och tacksamhet för landets poliskår. Varje polis möter dagligen och stundligen det allt råare våldet och alltför ofta tvingas han/hon dessutom utstå både hat och hot, spott och spe, stenkastning, brända polisbilar men förväntas ändå att göra sitt jobb på ett proffsigt sätt utan att tappa varken fokus eller humör.
Egentligen är det helt omänskliga krav.
Själv skulle jag inte alls ha passat som polis.
Stort tålamod och "förlåtande, förstående" humör är inte mina starkaste grenar.
Allra minst mot hänsynslösa, fullfjädrade mördare, terrorister, vandaler, knarkare, berusade, och idioter, i allmänhet.
Det är tur att det är lugna, trygga personer med pondus och lång stubin som jobbar som poliser. Jag högaktar er och era insatser.
Heja er!
Det börjar nog vara dags för Vår Herre att ta itu med delar av mänskligheten. Så många, (mest män), inte bara i Sverige utan runt om i världen, skulle behöva tas rejält i örat.
Och så har september sprungit förbi. I morgon är det dags att välkomna oktober.
Här, under årets nionde månad, har jag varit väldigt osynlig på bloggen.
Det blev bara två inlägg, månadens första dag och månadens sista.
Som motvikt till allt elände i världen slutar jag med något bedårande gulligt.
.gif)
