måndag 16 oktober 2017

NÄMEN, VAD NU DÅ?

Måndagsmorgonen började som de flesta andra dagar denna sommar och höst med helgrå himmel, kraftigt regn och vinande blåst.
Ungefär mitt på dagen försvann plötsligt regnet och strax var det strålande solsken.
Väderomslaget var fullbordat på si-så-där en kvart.
2017-10-16 kl 13:32, bilden tagen från min balkong.
Vad har hänt??? Solen lyser från molnfri himmel!
Fantastiskt!
Det blåser dock än. Omkring 12 m/s men i byarna upp till 18 m/s.
Det går massor av vita gäss på vågorna.
Till och med muggarna blir "blåsta".
Skönt att i alla fall få ett bevis på att solen fortfarande existerar. Det känns bra.
Så här ska hösten "se ut".

lördag 14 oktober 2017

RAPPORT FRÅN "SJUKHEMMET"

Ja, så var det dags igen för en sjukrapport. Snart består visst mina inlägg bara av sådana.

Vandringen efter bättringsvägen fick ett abrupt slut i måndags. På eftermiddagen.
Hostan började äntligen bli något bättre ... men säg den lycka som varar beständigt.
Helt plötsligt började jag få riktigt ont i halsen på höger sida. Jag försökte kurera "ontet" med alla huskurer och tips jag känner till — men förgäves. Svälj-smärtan bara tilltog.
Jag ryste varje gång jag måste svälja.

(Det konstiga är att när förkylningen/hostan började för ungefär fem veckor sedan så kände jag inte alls av halsen. Kraxandet startade utan någon som helst förvarning.)
Nåväl, när tisdagen grydde hade jag så ont att jag ringde vårdcentralen (VC).
Det här var inte vanligt halsont från en förkylning.
Det här var halsont från h..vetet.

Sjuksköterskan på VC:
— Det går en väldigt jobbig förkylning nu med besvärlig, långvarig hosta. Och även halsont.
 Avvakta någon dag men hör genast av dig om du börjar få feber eller halsen blir ännu värre.

Jag trodde inte det skulle kunna bli värre. Det var redan värre. Men det blev värre.
Jag plågade mig igenom onsdagen. Med en röst som Hesa Fredriks syster.
Invändigt var halsen som ett värkande inferno när jag svalde.
Utvändigt såg den ut som jag hade drabbats av barndomens påssjuka på nytt.
Höger sida var alldeles svullen och hård.
Det värkte upp mot örat. Det gjorde ont när jag rörde käken. Det gjorde ont när jag pratade.
Jag tvingades leva på flytande föda.
(Det hade varit väldigt skönt att få den intravenöst.)

På torsdag morgon hade jag feber, 38°.
Inte särskilt hög men ändå en indikation på att det här måste jag nog ta på allvar.
Utvecklingen gick ju åt alldeles fel håll.
Efter att jag, under förmiddagen, äntligen hade fått ett par timmars sömn (i "sjuk-fåtöljen", förstås!) ringde jag VC ... och den automatiska svararen sa:
"Passar det att du blir uppringd på detta nummer (xxxxx) klockan 16:05? För att bekräfta, tryck ett."

Vad, 16:05? Nej, det passade verkligen inte!
Jag lade på luren och ringde efter en sjuktaxi som körde mig den korta biten till vårdcentralen.
Jag hade ju ingen läkartid men jag tänkte att en sköterska måste i alla fall titta på mig.
Man kan inte bara skicka hem mig, o-kollad.
Efter en stunds väntan blev jag både topsad i halsen och blodprovsstucken.
Sköterskan tog proverna och lämnade rummet. Ny väntan.
När hon återvände sa hon:
— Det blev inga trevliga resultat av proverna vi tog. Du har halsfluss (streptokocker) och din sänka är väldigt hög. Den ligger på 129.
— Och var ska den ligga normalt? frågade jag.
— Mellan noll och fem, blev svaret.
— Oj! sa jag. Det var en rejäl förhöjning. Där satte jag nog personligt rekord. Hittills.
— Ja, vi får hoppas det inte blir högre, sa sköterskan med ett svagt leende.

Jag fick antibiotika, som jag egentligen inte alls gillar (vi vet ju alla vad den kan ställa till med) men personligen mest p.g.a. att jag två gånger fått allvarliga allergireaktioner av just dessa medikamenter.
Jag vill klara mig utan dem, så länge det bara går.
Men tyvärr, den här gången hade jag inget annat val än att hämta ut medicinen. Och sedan måste jag hålla tummarna för att jag fått piller som min kropp kommer att acceptera.

Dessutom fick jag också en tredagars intensiv kortison-kur (fem tabletter/dag) att ta. Jag frågade om den verkligen var nödvändig när jag fått antibiotika men doktorn tyckte det eftersom jag var så svullen. Men, men, den kuren har jag på eget bevåg tänkt skjuta på. Jag vill först se hur antibiotikan verkar. Det är ju onödigt att tillföra kroppen mer gift än absolut nödvändigt.
Och, om man börjar med två nya mediciner samtidigt och sedan får biverkningar så vet man ju inte vilket av läkemedlen som orsakat dem.
Så, efter fyra veckors hemskt hostande (som fortfarande pågår, måttligt) så får jag också halsfluss för första gången i mitt liv. En erfarenhet jag så gärna hade avstått ifrån.
Under den här tiden har jag fått ändra tid tre gånger både till den årliga tandläkarkollen och till arbets-EKG:et jag ska göra för hjärtat. Och en gång till en höftröntgen.

Ja, ni hör, det är bara skräp med mig. Hälsomässigt sett är jag en fullständig katastrof.
Jag borde ha reklamerats för länge sedan.

I mina mest pessimistiska stunder hade jag inte ens kunnat ana att det här eländet skulle sitta i
si-så-där sju veckor. Eller mer. Det återstår ju att se när de "akuta" krassligheterna är över.

Mitt immunförsvar är väl nu lika med plus-minus-noll så när årets vinterinfluensa kommer så har jag väl varken hunnit hämta mig så pass att jag kunnat ta influensavaccinet (vilket man inte får ta om man är sjuk) eller fått fart på immunförsvaret.
Lyckan är fullständig.
😉
Vid det här laget inser jag att ni är lika less på att läsa om alla mina krämpor
som jag är less på att drabbas av dem.
Gissa om jag förstår er!

lördag 7 oktober 2017

UNDERBART ÄR KORT

... är SOLEN!

Efter väldigt många dagar med regn, dimma och grågrått väder i största allmänhet så tittade solen plötsligt fram i eftermiddags. Äntligen fick vi se en solnedgång. Det är länge sedan det hände.
När jag råkade titta ut genom vardagsrummets östra fönster vid 17-tiden var det nästan så jag hade behövt solglasögon. Tala om starkt ljus på intensiva färger.
Bilden lyser men kan ändå inte återge ljuset och färgerna till fullo.
(Klickbar bild.)
Solen på väg ner. Så vackert! 
Men underbart är kort.
Bara någon minut senare låg träden i skugga.

Önskar alla en fin och vacker hösthelg!

torsdag 5 oktober 2017

VÅTT, GOTT, BLÅTT

Vad gör man när himlen är helgrå, regnet strilar utan uppehåll, världen är galen och hostan inte vill ge sig trots att den är inne på fjärde veckan?
(Klickbara bilder.)
Jo, man plockar blåbär — ur frysen! — och bakar en blåbärskaka.
När den är färdiggräddad tar man en rejäl bit och njuter den till en kopp med hett, gott te.
För en stund kan man glömma både det blöta gråtrista vädret och tok-världen.
Och t.o.m. kraxandet lugnar sig ... i en HEL KVART!
Härligt!
Jag älskar blåbärskaka!
Och tänk vad man plötsligt blir lik en chow-chow!
Ja, åtminstone om man räcker ut tungan.

Ha en skön kväll!

tisdag 3 oktober 2017

DE ONDA OCH DE GODA

Ruskvädret speglar egentligen mycket väl hur många känner sig just nu.

Återigen har det totala vanvettet visat sitt vidriga ansikte.
Denna gång i neonglittrande spelstaden Las Vegas i USA.
En 64-årig man har med automatvapen besinningslöst mejat ner massor av människor som lyssnade på en countrymusikkonsert. Han dödade 58 personer (hittills) och skadade över 500. Dödstalet kan säkert bli högre med så många svårt skadade.

Alla hemskheter fyller snart nyhetssändningarnas hela programtid.
Varje dag är det likadant, vi hör om dödsskjutningar, knivdåd, misshandel, anlagda hus- och bilbränder och hot av olika slag.
Vad gör det med oss människor?
Tänk om det till slut blir så att vi inte orkar lyssna, inte orkar bry oss.
Det finns en risk för det.

Men låt oss innerligen hoppas att vi aldrig bli så avtrubbade av våldet och terrorn i världen att vi slutar reagera.
Må vi fortsätta att känna avsky, vämjelse, förtvivlan inför alla dessa vansinnesdåd.
Trots allt så finns det mycket gott i vår värld.

Tyvärr händer också olyckor som bidrar till sorg och förstämning.
Jag måste bara skriva några ord om den folkkära journalisten och folkvettsexperten Magdalena Ribbing som avled i fredags (29 september) efter ett fall i hemmet.
Hon var en härlig människa, kunnig, intelligent, vänlig, humoristisk. En sann humanist. 
Jag gillade henne verkligen. Och jag kommer att sakna henne och hennes klokskap så mycket.
Hon var en av de verkligt goda människorna.
Magdalena Ribbing, du gick bort alldeles för tidigt. Vi hade behövt dig i många år till.
Vila i frid.

måndag 25 september 2017

NYMÅLAT

Precis innan jag blev överfallen av den uschliga förkylningen så hann jag måla skylten jag lovat mina trevliga grannar. Och jag fick faktiskt godkänt, tänka sig!
Min mest kritiska kritiker är alltid jag själv.
Ha en fin höstvecka!

torsdag 21 september 2017

LYX-GNÄLL I EN STORMIG VÄRLD

Här kommer ett litet livstecken från en — fortfarande — hostande och snorande bloggerska.
Den senaste tiden har jag varit allt annat än "snaquesalig".
 Men nu kan jag nog så smått ana ett svagt ljus i förkylningsmörkret och börja en försiktig vandring efter bättringsvägen.
Och till min stora glädje kan jag faktiskt t.o.m. "säng-sova" någon stund då och då.
Tidigare har det varit "fåtölj-sömn" som gällt.
Eller ingen sömn alls.
Varje gång jag blir förkyld får jag den mest djävulusiska hosta man kan tänka sig.
Mina luftrör är inte — och har aldrig varit! — av god kvalitet.

"Snaquesalighet" och hosta är verkligen ingen bra kombination.
Under flera dagar blev det nödvändigt att göra snack-neddragningar.
Till stor lycka för närstående. Haha!
Som de flesta läsare vet så är jag ju mycket förtjust i engelska konstnären Jacquie Lawsons e-kort och detta tyckte jag var passande att titta på. Gulligt!

— Krya-på-sig! säger jag till mig själv.
Och givetvis till alla andra som är krassliga.
Hoppas att vi snart viftar på svansen igen och kan gå ut och njuta av den vackra/ljumma, alternativt regniga/kalla, hösten.
(Stryk det som inte passar.)
I en värld som allt mer drabbas av fruktansvärda naturkatastrofer, galna ledare, krig, terror, våld, otrygghet och oro så är ju mitt gnäll blott och bart ett lyx-gnäll.
Det är jag fullt medveten om.
Men ... jag hatar ändå att hosta!

torsdag 14 september 2017

HOST, HOST!

För tillfället är ...
... och ...
... jätteviktiga i mitt liv.
 Mina luftrör mår skit och resten av kroppen mår likadant.
Jag får alltid den värsta varianten av hosta när jag blir förkyld. Alltid!
Jag tror att jag kommer att hosta ihjäl mig.
Hittills har det inte hänt, som ni förstår.
Hur som helst är det fritt fram att tycka fruktansrysansvärt synd om mig just nu.

Håll er friska så ni orkar göra det!

onsdag 30 augusti 2017

FAVORITER

Nu känner jag att det är dags att visa ett litet livstecken.
De har varit få den senaste tiden.
När inte orken och lusten är på topp så får det mesta ligga i träda, bl.a. datorpysslet.
Men jag har njutit av några mycket sevärda och intressanta TV-program under sommaren.
(Klickbara bilder.)
Först och främst den engelska dokumentärserien "Världens bästa veterinär". Noel Fitzpatrick heter han. Jag har skrivit om honom tidigare här på bloggen.
Haha, jag är nog lite småförälskad i den mannen.
Han är en oerhört skicklig yrkesman och dessutom fantastiskt fin mot sina patienter och deras "anhöriga", alltså mattar och hussar.
Fortfarande kan man titta på Noel och hans unika djursjukhus; programmen sänds i SVT2 flera dagar i veckan kl. 18:00.
En annan mycket bra serie, dock avslutad, men även den från England, var "Vår stora kärlek" ("Last tango in Halifax"). Tankeväckande, gripande och mysigt om kärlek på äldre dagar.
Och med underbart skickliga skådespelare.

Intressant var också den amerikanska serien "Jakten på Gud" ("The Story of God") med fina skådespelaren Morgan Freeman som for runt i världen för att söka svar på de stora frågorna om livet och om Gud och tro.
Serien, sex avsnitt, spelades in för National Geographic och började sändas den 11 juli i SVT2.
Men tyvärr nu alltså avslutad.
Bild jag tog från TV-skärmen.

Människoöden och livsfrågor är alltid spännande och intressanta.
I SVTs Kunskapskanalen gick under sommaren en fascinerande serie från England om fem personer som alla fått sin dödsdom p.g.a. sjukdomar.
Jag satt som klistrad vid TVn och följde deras tankar och känslor, hopp och förtvivlan.
Det var mycket skratt mitt i det sorgliga. Dessa fem dödssjuka människor visade en imponerande livsglädje, styrka och integritet vilket gjorde att de fyra programmen aldrig var svåra att se.
Vilka fantastiska människor det finns, överallt i världen.
Man kan bara beundra dem och deras sätt att acceptera vad livet ger — och tar.

Bland sommarens bästa TV-program platsar också den norska serien "Norge från luften".
Ett par avsnitt återstår att se och de tidigare sända kan nog fortfarande ses på SVT Play.
Vackrare bilder än de man kan se i dessa program är svåra att hitta.
Man flyger över det dramatiska norska landskapet och smart inlagda texter visar vad man ser.
Höjdarprogram! Bokstavligen! På alla sätt!
Se dem!!!

Nedanstående bild tog jag från min balkong tidigare i eftermiddag. 
Strålande sol, blå himmel, några moln, 18 grader varmt, svag vind.
Med andra ord en underbar sensommardag.
De flesta träd är fortfarande lummigt gröna men man kan ana att en årstidsväxling är på gång.
Hösten smyger sig på Norrbotten.
En och annan björk börjar skifta färg — små gula fläckar dyker upp här och där.
Jag älskar hösten. Har alltid gjort det. Min favoritårstid.
Igår tog jag ner Glad sommar-skylten från ytterdörren och satte istället upp en krans med Glad höst-hälsning. Den känns mer passande nu när skuggorna för varje dag blir allt längre och dagarna allt kortare. Om ganska precis tre veckor har vi höstdagjämning när dag och natt är lika långa.
Vart tar all tid vägen?
Det vore fint om även tiden gick att återvinna. Tillsammans med glas, metall, plast och kartong.
Kan någon komma på en lösning?

söndag 13 augusti 2017

FLIMMER-FREDAG

Länge sedan sist.
Datorn har inte lockat alls den senaste veckan (ja, inte något annat heller för den delen) eftersom jag inte mår så bra. Jag har haft sju (?) datorfria dagar. Och det har gått bra det också.
I fredagskväll fick jag förmaksflimmer. Igen.
(Nästan precis på dagen ett halvt år sedan förra gången, 13 februari.)
Jag kollade först blodtrycket på min egen mätare, 147/81, skapligt. Men pulsen var 138!
Och hoppade hit och dit.
Övre kurvan visar förmaksflimmer, oregelbundet och snabbt.
Nedre kurvan visar normal sinusrytm.
Den lila pilen markerar P-vågen som saknas vid förmaksflimmer.
Bilden lånad från Wikipedia.
Normal sinusrytm.
 
Förmaksflimmer.
Animationerna ovan också lånade från Wikipedia.
Jag ringde 1177 och efter ett kort samtal med sköterskan där så ville hon koppla mig vidare till 112.
 —  Hur har du det? Jag hör att du har lite tungt att andas, sa SOS Alarm-operatören. Vi sänder genast en ambulans som kommer och tar hand om dig.
Efter ca 15 minuter var ambulansen här. Och på nolltid hade jag en kanyl i armen.
(Förresten, jag får nog snart klippkort för ambulanstransporter.)
 På akuten blev det EKG och provtagning. Alltid samma procedur.
Snabbt kom läkaren och undersökte mig.
— Du ska få betablockerare, Seloken, så får vi se om du svarar på det även denna gång, sa han.
Men hjärtat brydde sig inte. Det fortsatte med sitt flimrande.
Väntan.
Ny Seloken-injektion.
Flimret flimrade vidare.
Och jag fick inte äta eller dricka något — OM de skulle bli tvungna att elkonvertera hjärtat.
Det skulle i så fall bli första gången i min flimmerhistoria.
Men ... vid två-tiden på natten märkte jag plötsligt att pulsslagen (som jag alltid hör i vänster öra) var snabba, men r-e-g-e-l-b-u-n-d-n-a.
HURRA!
Läkaren tittade in och jag pekade lyckligt på skärmen som visade mina värden.
— Men så bra! utbrast han glatt. Jag som just skulle tala om att du blir inlagd för att vi nog måste ta till det tunga artilleriet. Nu behövs ju inte det. Istället får du åka hem.
Han tillade: Men jag vill ha kvar dig här ett tag än.

Klockan 05:15 på lördagsmorgonen stannade sjuktaxin utanför mitt hem och chauffören följde mig uppför de tre trapporna. Visserligen blev det några flåsiga vilopauser här och där och hjärtat slog snabbt, men åtminstone i rätt takt.
Och jag var HEMMA!

Att ligga åtta timmar på en smal och hård brits på akuten är ingen höjdare.
Och att dessutom oroa sig för hur länge hjärtat ska tjafsa — och följderna av det — förhöjer verkligen inte upplevelsen.
Nu mår jag naturligtvis bättre men tyvärr inte bra.
Det börjar vara ett bra tag sedan jag mådde riktigt bra.
Nästa gång tror jag att jag kliver av vid soptippen. Den ligger ju, passande nog, efter vägen.

Nåväl, nu har jag gnällt färdigt. För denna gång.
Ha det gott! 

söndag 30 juli 2017

onsdag 26 juli 2017

DOKUSÅPAN TRANSPORTSTYRELSEN

Det har knappast undgått någon att det är rörigt i den svenska politiken just nu.
Varje nyhetssändning är späckad med turerna runt Transportstyrelsens allvarliga IT-klanteri.
Och politikernas tystnad, mörkande och handfallenhet.
Tänk om ...
... man fick höra detta.
Tydligen hade Alliansen ett finger med i att outsourca IT-verksamheten.
Skäms på er!
Sverige ska självt ta och ha hand om alla känsliga uppgifter och register. Punkt, slut!
För varje dag blir bevisen fler och fler om att inkompetens är den bästa meriten
man kan ha. Vill man riktigt komma upp sig här i livet så måste man bara skriva in den på sitt CV.
Och ju högre upp man kommit på karriärstegen desto större är chansen att få löneförhöjning om man klantar sig tillräckligt mycket. Får man sparken utgår dessutom en rejäl bonus.
Ofta får man också ett nytt och välbetalt jobb.

Det vore så uppfriskande att höra någon av de ansvariga för denna röra säga:
— Jag har gjort bort mig totalt. Och nu tänker jag ta konsekvenserna av detta.
 Men hittills har ingen enda ens visat någon som helst ånger eller ödmjukhet.
Alla bara skyller på någon annan.
Det är UPA (utan personligt ansvar) som gäller.

Den numera sparkade (men givetvis oskyldiga!) generaldirektören för Transportstyrelsen, Maria Ågren (hon borde leva upp till sitt namn!), är visst från Gällivare.
Just i detta sammanhang skäms jag över att vara norrbottning. 

Jag svär inte ofta och allra helst inte här på bloggen men nu kan jag inte låta bli:
Vad har vi för politiker/makthavare?
VA´ FAN SYSSLAR DE MED?

Man sätter kvällsmackan i vrångstrupen när man läser och hör om galenskaperna.



Göra en pudel: Göra offentlig avbön, (ödmjukt) be om ursäkt.
(Wikipedia)

Outsourcing: Engelskt lånord för att ett företag låter ett annat företag sköta ett eller flera processer i verksamheten. Enligt SAOL definieras outsourcing som "utläggning av verksamhet på entreprenad". (Wikipedia)

Nästa gång man ska förnya körkortet blir det nog utanför Svea rikes gränser.
Förresten, ska vi inte ta och outsourca regering och riksdag? När vi nu ändå håller på.
Men kungahuset ska vi ha kvar! Håll tassarna borta från Victoria med familj!

Go´kväll, Sverige!