lördag 23 mars 2019

INGA HOPPSASTEG

Hurra, en vecka utan sjukhus- eller läkarbesök!
Endast ett långt telefonsamtal med hjärtsköterskan för frågor och goda råd.
Fantastiskt!
Men ... det betyder inte att jag plötsligt blivit jättepigg och gör glada hoppsasteg över köksgolvet.
Tyvärr har jag fortfarande förmaksflimmer. Det är nu inne på tolfte dygnet. Utan avbrott.
Varje dag hoppas jag att hjärtat ska slå om till normal sinusrytm.
Jag skulle ju må lite bättre då.
Det jobbiga flimret plussar dessutom på min redan svåra trötthet. ZZZZZzzzzz.

Mitt sociala liv är några telefonsamtal om dagen. Eventuella besök får bli kortvariga.
Jag orkar helt enkelt inte att vara sällskaplig.
Mår man inte bra så känns det bäst att mest vara för sig själv, vila och försöka få tillbaka krafterna.
Men jag ligger inte och vilar hela dagarna.
Nej, jag hushållspysslar i min egen takt — och gör helst bara det jag tycker är roligt.
Jag kan dock säga att takten var betydligt snabbare förr.
Och det fanns mer som kändes roligt ...
Efter den senaste tidens helt sjuka blogginlägg så är det dags för några rader om något annat.
Vädret, till exempel.
(Klickbara bilder.)
Som ni ser på bilden nedan så har jag gott om snö utanför mina fönster.
Och nu i helgen ska det visst komma ännu mer.
Den här bilden tog jag i tisdags, 19 mars.
Snöhögarna är som små alper och den gula postbilen ser nästan ut som en leksaksbil.
Det är hög tid för gumman Tö att börja tänka på säsongsjobbet.
Mars i Norrbotten är snörik. Det snöar alltid mycket den här månaden.
Och som motvikt till den vintriga utsikten fick det bli en ny och vårlig header.

Ha det gott!

söndag 17 mars 2019

HJÄRTE-TRIST

Min sjukligt sjuka bloggföljetong fortsätter.
Under den gångna veckan har det blivit två ambulansresor till sjukhuset.
Den första skedde natten mellan måndag den elfte och tisdag den tolfte. Vid midnatt drabbades jag av förmaksflimmer med tidvis puls på 150. Och det är ju inte speciellt nyttigt för hjärtat. Det kändes som om det pågick en boxningsmatch i bröstkorgen.
Väl framme på akuten blev det rejäla doser betablockerare (Seloken) vilket fick pulsen att sjunka något men flimret upphörde inte. Senare blev jag förd till ett akutrum där jag även fick Brinavess, en slags kemisk konvertering. Men som inte heller hjälpte.
Nedanstående två rader är från FASS.
I arton timmar låg jag på akuten — och ni kanske känner till att "sängarna" där inte är de mest bekväma. Dessutom fick jag inte äta/dricka något ifall man skulle vara tvungen att göra en elkonvertering ("elchocka" hjärtat). Mitt livs första.
Det blev arton hungriga och obekväma timmar. Och förväntansfulla:
HOPPAS, H-O-P-P-A-S HJÄRTAT SLÅR OM TILL SINUSRYTM!!! NU!
Men flimret fortsatte, dock med lite lugnare pulshastighet.

Sent på tisdagskvällen blev jag utskriven med mitt flimrande hjärta.
Läkaren sa givetvis att jag när som helst kan komma tillbaka till sjukhuset (och helst då fastande) för en elkonvertering direkt.
Men just där och då kände jag mig inte redo för sövning och elchock.
Jag var så trött och slut.
 Mitt flimmer har ju tidigare alltid slagit om av sig självt så jag ville avvakta.
Men icke så denna gång.
I morgon natt har det pågått i en vecka.
Det gör mig ännu tröttare och jag mår överhuvudtaget ganska sk*tdåligt.

I fredags hade jag bestämt att jag skulle fara till sjukhuset så de kanske kunde fixa det här. Jag hade förberett mig genom att inte äta något på sex timmar (vilket är ett måste om man ska sövas). 
Några timmar innan jag skulle fara började jag blöda näsblod.
Och jag fick inte stopp på det.

Min "frukost" numera. På kvällen blir det ytterligare ett piller, det elfte för dagen.
Haha, egentligen skulle jag inte behöva någon mat. Jag blir mätt ändå.
Inte undra på att jag tappat sju kilo på en månad.
(De är inte saknade. Jag gör INGA försök att hitta dem!)
Efter hjärtinfarkten äter jag varje morgon tio olika mediciner, bl.a. tre olika blodförtunnande piller och det gör ju att blodet är väldigt lättflytande.
En nödvändighet när man har flimmer eftersom det i hjärtat kan bildas proppar av stillastående, koagulerat blod som plötsligt kan sticka iväg mot hjärnan och orsaka en stroke.
(Även stentarna i mina kranskärl kräver att blodet rinner lätt förbi.)
Tala om att leva ett spännande liv ...
Men tro mig, jag hatar den här sortens spänning!

Sedan jag ringt både vårdcentral och 1177 för att få råd, utan framgång dock (köer) så ringde jag 112. Det gick bara en liten stund så stod ambulanspersonalen utanför dörren.
Tamponad i näsan och sedan resa till lasarettet.
Under ambulanstransporten dit sjönk plötsligt mitt blodtryck till runt 85/35. Och upp kom ett meddelande att hjärtat inte fick nog med syre.
Ambulanssjuksköterskan anropade akuten på sjukhuset och när vi kom fram väntade ett akutrum med hjärtläkare och flera sköterskor.

Efter undersökning, som till slut visade både bättre blodtryck och andra värden, så blev det en vanlig (smal och obekväm) säng på akuten igen. Med personal runt omkring som höll koll på mig.
Men näsblodet fortsatte.
En ÖNH-läkare (öron-näsa-hals) tillkallades och det beslutades att man skulle bränna i näsan för att få stopp på det.
Så nu har jag varit med om det också.

Kommande vecka blir det antagligen elkonvertering eftersom flimret inte vill ge sig.
Hoppas bara att den lyckas.
Tyvärr är risken för återfall efter konvertering minst 50 procent.
Det låter inte så bra.

Många stunder på dygnet ber jag till alla goda makter att flimret ska ge sig.
Och att jag ska börja känna mig piggare.
Men än så länge har de goda makterna inte brytt sig ett skvatt om mina böner.
De har förstås fullt upp med mycket allvarligare och viktigare saker.
Med tanke på hur världen ser ut så förstår jag ju det.
Ändå hoppas jag på ett litet under.

Jag ber om ursäkt för att jag just nu är så dålig på att besvara era kommentarer här hos mig och att jag inte riktigt orkar skriva kommentarer på era bloggar.
Det här inlägget har tagit både tid och ork att få till.
Men jag ville ge en förklaring till min "dator/blogg-frånvaro".
Lust och ork är inte på topp.
Ha det hjärte-gott!

torsdag 7 mars 2019

GÄSP!

Tiden — och känslan — efter min hjärtinfarkt kan sammanfattas i ett enda ord:
Trötthet.
Jag är förfärande trött; känner mig som en zombie. 
Orken ligger och flåsar på bottenplanet.

Vare sig det är dag eller natt så vill jag helst bara sova.
Jag kan sussa en hel eftermiddag och ändå somna framför TV:n på kvällen.

Naturligtvis förstår jag att kroppen behöver sömn och vila för att återhämta sig.
Den har varit med om något traumatiskt.
Förresten, jag kände mig ju trött och mosig hela hösten — "det här" kom minsann inte bara "så där".
Igentäppta kranskärl uppstår inte bara över en dag eller en månad. Det förloppet tar tid.

Jag har läst på nätet att efter en hjärtinfarkt är det vanligt med svår trötthet.
Och tyvärr kan den visst dröja sig kvar i flera månader.
Alltså är det troligt att tiden framöver blir en extra "vårtrött" historia.

Det finns så mycket jag skulle behöva ta itu med ... men jag orkar bara inte.
Besviket inser jag att jag måste lyssna på kroppen och låta den bestämma takten.
Det går tydligen inte att gena i sömnkurvorna.
Jag förstår precis hur den här sömniga kattungen känner sig.
Natti, natti!
Gäsp!