HJÄRTE-TRIST

Min sjukligt sjuka bloggföljetong fortsätter.

Under den gångna veckan har det blivit två ambulansresor till sjukhuset.

Den första skedde natten mellan måndag den elfte och tisdag den tolfte. Vid midnatt drabbades jag av förmaksflimmer med tidvis puls på 150. Och det är ju inte speciellt nyttigt för hjärtat. Det kändes som om det pågick en boxningsmatch i bröstkorgen.

Väl framme på akuten blev det rejäla doser betablockerare (Seloken) vilket fick pulsen att sjunka något men flimret upphörde inte. Senare blev jag förd till ett akutrum där jag även fick Brinavess, en slags kemisk konvertering. Men som inte heller hjälpte.

Nedanstående två rader är från FASS.

I arton timmar låg jag på akuten — och ni kanske känner till att "sängarna" där inte är de mest bekväma. Dessutom fick jag inte äta/dricka något ifall man skulle vara tvungen att göra en elkonvertering ("elchocka" hjärtat). Mitt livs första.

Det blev arton hungriga och obekväma timmar. Och förväntansfulla:

HOPPAS, H-O-P-P-A-S HJÄRTAT SLÅR OM TILL SINUSRYTM!!! NU!

Men flimret fortsatte, dock med lite lugnare pulshastighet.

Sent på tisdagskvällen blev jag utskriven med mitt flimrande hjärta.

Läkaren sa givetvis att jag när som helst kan komma tillbaka till sjukhuset (och helst då fastande) för en elkonvertering direkt.

Men just där och då kände jag mig inte redo för sövning och elchock.

Jag var så trött och slut.

 Mitt flimmer har ju tidigare alltid slagit om av sig självt så jag ville avvakta.

Men icke så denna gång.

I morgon natt har det pågått i en vecka.

Det gör mig ännu tröttare och jag mår överhuvudtaget ganska sk*tdåligt.

I fredags hade jag bestämt att jag skulle fara till sjukhuset så de kanske kunde fixa det här. Jag hade förberett mig genom att inte äta något på sex timmar (vilket är ett måste om man ska sövas). 

Några timmar innan jag skulle fara började jag blöda näsblod.

Och jag fick inte stopp på det.

Min "frukost" numera. På kvällen blir det ytterligare ett piller, det elfte för dagen.

Haha, egentligen skulle jag inte behöva någon mat. Jag blir mätt ändå.

Inte undra på att jag tappat sju kilo på en månad.

(De är inte saknade. Jag gör INGA försök att hitta dem!)

Efter hjärtinfarkten äter jag varje morgon tio olika mediciner, bl.a. tre olika blodförtunnande piller och det gör ju att blodet är väldigt lättflytande.
En nödvändighet när man har flimmer eftersom det i hjärtat kan bildas proppar av stillastående, koagulerat blod som plötsligt kan sticka iväg mot hjärnan och orsaka en stroke.
(Även stentarna i mina kranskärl kräver att blodet rinner lätt förbi.)

Tala om att leva ett spännande liv ...

Men tro mig, jag hatar den här sortens spänning!

Sedan jag ringt både vårdcentral och 1177 för att få råd, utan framgång dock (köer) så ringde jag 112. Det gick bara en liten stund så stod ambulanspersonalen utanför dörren.

Tamponad i näsan och sedan resa till lasarettet.

Under ambulanstransporten dit sjönk plötsligt mitt blodtryck till runt 85/35. Och upp kom ett meddelande att hjärtat inte fick nog med syre.

Ambulanssjuksköterskan anropade akuten på sjukhuset och när vi kom fram väntade ett akutrum med hjärtläkare och flera sköterskor.

Efter undersökning, som till slut visade både bättre blodtryck och andra värden, så blev det en vanlig (smal och obekväm) säng på akuten igen. Med personal runt omkring som höll koll på mig.

Men näsblodet fortsatte.

En ÖNH-läkare (öron-näsa-hals) tillkallades och det beslutades att man skulle bränna i näsan för att få stopp på det.

Så nu har jag varit med om det också.

Kommande vecka blir det antagligen elkonvertering eftersom flimret inte vill ge sig.

Hoppas bara att den lyckas.

Tyvärr är risken för återfall efter konvertering minst 50 procent.

Det låter inte så bra.

Många stunder på dygnet ber jag till alla goda makter att flimret ska ge sig.

Och att jag ska börja känna mig piggare.

Men än så länge har de goda makterna inte brytt sig ett skvatt om mina böner.

De har förstås fullt upp med mycket allvarligare och viktigare saker.

Med tanke på hur världen ser ut så förstår jag ju det.

Ändå hoppas jag på ett litet under.

Jag ber om ursäkt för att jag just nu är så dålig på att besvara era kommentarer här hos mig och att jag inte riktigt orkar skriva kommentarer på era bloggar.

Det här inlägget har tagit både tid och ork att få till.

Men jag ville ge en förklaring till min "dator/blogg-frånvaro".

Lust och ork är inte på topp.

Ha det hjärte-gott!