Tiden — och känslan — efter min hjärtinfarkt kan sammanfattas i ett enda ord:
Trötthet.
Jag är förfärande trött; känner mig som en zombie.
Orken ligger och flåsar på bottenplanet.
Vare sig det är dag eller natt så vill jag helst bara sova.
Jag kan sussa en hel eftermiddag och ändå somna framför TV:n på kvällen.
Naturligtvis förstår jag att kroppen behöver sömn och vila för att återhämta sig.
Den har varit med om något traumatiskt.
Förresten, jag kände mig ju trött och mosig hela hösten — "det här" kom minsann inte bara "så där".
Igentäppta kranskärl uppstår inte bara över en dag eller en månad. Det förloppet tar tid.
Jag har läst på nätet att efter en hjärtinfarkt är det vanligt med svår trötthet.
Och tyvärr kan den visst dröja sig kvar i flera månader.
Alltså är det troligt att tiden framöver blir en extra "vårtrött" historia.
Det finns så mycket jag skulle behöva ta itu med ... men jag orkar bara inte.
Besviket inser jag att jag måste lyssna på kroppen och låta den bestämma takten.
Det går tydligen inte att gena i sömnkurvorna.
Jag förstår precis hur den här sömniga kattungen känner sig.
Natti, natti!
Gäsp!
Jag blev så glad när jag såg du gjort ett inlägg. Vilken gullig kissekatt! Är du lika trött som den föreslår jag att du lägger dig i stället för att sitta och kämpa så mot sömnen. Skämt åsido, jag förstår att du har det jobbigt. Du kan nog inte göra annat än lyssna på din kropp och följa de önskemålen. Skönt ändå att det blir ljusare och varmare. Hoppas du kan sitta ute snart och njuta av våren. Kram
SvaraRaderaAnnica! Så oändligt skönt att läkarna tog hand om dig och rensade i rören! Nu måste du se till att ta hand om dig själv och ge din kropp vad den behöver: vila, ljus och medelhavsmat! Största kramen!
SvaraRaderaBlev också glad när jag såg att du skrivit igen. Ta det nu bara lugnt och vila varje minut du behöver. Låt det få ta den tid det tar! Du kommer igen så småningom. Styrka till dig!
SvaraRaderaHar inte hunnit med bloggvärlden på några veckor men hoppas att jag skall ha litet mer tid nu. Har läst ikapp mig hos dig nu och fick en mindre chock när jag läste om din hjärtinfarkt.
SvaraRaderaVilken tur att du fick hjälp och att de kunde vidga dina blodkärl i hjärtat. Efter en tid kommer du säkert att må bättre när du tagit dig igenom den värsta tröttheten.
Jag har ju tyvärr två mycket närstående personer som drabbades av hjärtinfarkter - min pappa och Michael.
Pappa fick aldrig stents men han hade en stor hjärtinfarkt och blev aldrig som han var innan. Ett antal mediciner följde honom tills han gick bort.
Michael fick två stents insatta och de hjälpte men han ville inte gå på uppföljande undersökningar vilket säkert gjorde att han fick problem litet senare. Han gick ju sedan bort i sviterna av en hjärtinfarkt.
Ta hand om dig Annica och jag skickar stora, helande kramar till dig!
Min son fick en hjärtinfarkt 2013, endast 44 år gammal. Det blev en stor operation där läkarna bytte ut tre artärer till hjärtat. En månad efter gick det företag han arbetade på, som tur var, i konkurs. Han höll ju på att jobba ihjäl sig! Han blev arbetslös, och fick ett arbetsfritt år helt enkelt. Det tror jag var det bästa som kunde ha hänt. Han fick långsamt, långsamt komma tillbaka till livet igen, och idag mår han alldeles utmärkt. Men han fick sig verkligen en tankeställare och idag tar han det betydligt lugnare, tänker mer på vad han äter och har, till min förvåning och glädje, till och med börjat motionera. Så som sagt, ta det lugnt och låt det ta den tid det tar! Styrkekram!
SvaraRaderaKära vän,ta det lugnt och lyd kroppen o knoppen.
SvaraRaderaKrya på Dig!
Gunnel, Mira, Kina, Anne-Marie, Yvonne: Tack snälla ni för fina kommentarer! Jag blir så glad och rörd av er omtanke. Kram på er!
SvaraRadera