H-J-Ä-R-T-I-N-F-A-R-K-T

HJÄRTINFARKT.

Ett laddat ord.

Nu vet jag hur snabbt det ordet går från att bara vara ett skrämmande ord till att bli verklighet.

I onsdags förra veckan hände det.

Men det tog mig två dygn innan jag faktiskt fattade vad det handlade om:

Det här hade ingenting med min förkalkade, onda vänstra axel och arm att göra.

Eller ilande, bara tandhalsar.

Eller ett illamående från h-vetet.

Nej, det här var något annat. Det här var allvar, blodigt allvar.

I eftermiddags blev jag utskriven från sjukhuset, visserligen med tramsigt, onödigt flimmer, men det bör sluta när värsta traumat för hjärtat är över. Tror de kunniga. Håller tummarna att de har rätt!

Det har varit en — minst sagt! — intensiv och omtumlande vecka.

Skickliga läkare och fantastisk vårdpersonal på alla nivåer har "fixat" mina igengrodda kranskärl och hjälpt mitt hjärta att orka slå vidare några år till. Förhoppningsvis.

Innerlig tacksamhet pulserar från mig, och naturligtvis från hjärtat, vars tillvaro blivit mycket lättare.

Sex stycken stentar/nät ser nu till att kranskärlen hålls öppna så blodet kan passera fritt utan hinder och försörja hjärtat med blod.

Nog är det ett under.

Och ... PCI-behandlad och med medicinlistan fullproppad är det nu upp till mig.

Läkarna har gjort allt de kunnat. Och lite till.

Nu känner jag hur fruktansvärt trött jag är så då säger jag godnatt.

Längre fram tänker jag återkomma mer detaljerat om den senaste veckans dramatik.

Det finns mycket att fascineras av när det gäller medicinsk utveckling.

Sov nu gott och pyssla om era hjärtan.

Vilket jobb de utför!