måndag 29 augusti 2011

NR 84 I TELIAS TELEFONKÖ

 
Det är något tjafs med min datoruppkoppling. Ibland fungerar den. Ibland inte. Igår, på eftermiddagen, bestämde jag mig för att ringa till Telias support. "En sensommarsöndag bör köerna vara korta, det kan inte vara så många som ringer en sådan dag", tänkte jag strategiskt (som en general inför ett viktigt uppdrag). 

 Ha, ha! De två första gångerna blev jag inte ens placerad i kö utan uppmanades att ringa senare. Tredje gången fick jag vänta i 25 minuter, innan rösten ens kom in och sa att jag hade plats 84 (!) i kön. Åttiofyra! Jag höll på att tappa luren.
I drygt en och en halv timme väntade jag. Jag hade hunnit flyga till Stockholm på den tiden. Den resan tar ca en timme. Mindre om det är medvind. Jag hade ju - nästan - klarat hemresan också.

 Nåväl, efter dryga 90 minuters väntan svarade en ung, kvittrande glad tjej i andra änden. Jag klagade lite lagom gnälligt på den långa väntetiden och den lugna - trots stressen - supporttjejen förklarade att Telias väntekö nog aldrig varit så lång tidigare. Tydligen hade det varit ett kraftigt åskväder i södra och mellersta Sverige som ställt till stora problem för många. Därav alla samtal. 

Men nu, efter 90 långa minuter, var det äntligen min tur att få råd, hjälp och stöd.
- "Ibland kan jag inte uppdatera antivirusprogrammet", sa jag. "Det står att servern inte är tillgänglig."
- "Du kommer alltså inte ut på Internet?" antog den trevliga supporten.
-"Jo, det tror jag, men eftersom jag inte vågar ut på nätet utan att ha uppdaterat antiviruset så har jag inte provat." (Där avslöjade jag min totala dator-okunnighet.)
-"Prova!" uppmanade den glada rösten.
 Jag provade. Nej, det gick inte: "Sidan kan inte visas."
Den glada och hjälpsamma tjejen bad mig göra si och så, det här och det där och... till slut... jag lyckades ta mig ut i rymden! Hurra!
Jag tackade så mycket och avslutade samtalet med ett "ha en trevlig kväll".

Efter en stunds surfande så stängde jag datorn för att göra annat. När jag senare under kvällen skulle koppla upp mig igen, så var det återigen omöjligt. Jag fick en massa uppmaningar av datorns Supportassistenten,  jag plockade fram olika papper för att få fram koder, (säkert helt onödigt), stängde modemet, öppnade det igen, drog ur alla sladdar, satte i alla sladdar, slog av datorn, startade om datorn, o.s.v. medan jag tänkte fula tankar om datorer och Internet.
Just som jag skulle ge upp och stänga av eländet, så såg jag helt plötsligt att antivirusprogrammet var uppdaterat. Och jag kunde "flaxa" ut i rymden - om jag ville.
Tala om nyckfull uppkoppling.

Det var med riktigt onda aningar jag satte på datorn för en stund sedan. Skulle det fungera? Eller inte?
Det funkade! Men det är inte säkert att det funkar lite senare idag.

Det här datortjafset kan inte intressera andra så jag tänker inte skriva om det. Eller... glöm bara att ni läst det här. ;o)

Sista augustimåndagen, ta väl vara på den! 

lördag 27 augusti 2011

ODAMMAT!

Som vanligt - klickbara bilder!
 Har ni tänkt på att vi människor städar på olika sätt?
(Kalle Anka, t.ex. gör det med skurborstar på fötterna.)
Vi lägger ner både möda och besvär på vissa saker, medan vi struntar lite i andra.

Här nedan ska jag avslöja en hemlighet. Nåja, de som känner mig vet ju förstås redan om den, p.g.a. att de får hemska hostattacker och nästan andningsstillestånd när de kommer på besök. Orsaken till detta? Som sagt, se nedan.   

Jag vill ha ordning och reda omkring mig - jag kan vara en riktigt jobbig pedant när det gäller skåp, lådor, hur prydnadssaker är placerade och hur dukar och mattor ligger. Böcker och skivor är uppdelade i kategorier och skivorna står i bokstavsordning inom varje kategori. Har man ganska många, så måste man ha ett system, annars slösar man mycket tid på att söka rätt bok eller skiva.

Jag vill också att hemmets speglar ska vara fläckfria, dörrar och dörrfoder likaså och diskbänk och spis skinande blanka. Badrum och gästtoalett ska vara snygga och fräscha med rena handdukar och det ska alltid finnas en extra toarulle till hands.

Här följer några omtyckta magneter från mitt kylskåp.
---
Nu kanske det verkar som att jag är en urtrist kvinna som inte gör annat än städar och plockar och fejar.
Men... FEL, FEL, FEL!
Om jag uttrycker mig så här: Jag blir inte euforisk av att städa. Jag har ordning och reda på prylarna, jodå... men - och här kommer det förfärliga avslöjandet - det ligger ganska ofta ett dammlager över golv, loppisfynd och annat.
Och faktiskt, det gör mig inte ett dugg!!!

Jag tycker att livet är alldeles för kort för att slösas bort på damm-jakt.

 Vissa magnetfabrikanter har lite koll...

När man går från hallen in i mitt vardagsrum så passerar man en glashylla. På den samlas det damm, ska ni veta! För många år sedan tyckte mina storebröder att jag kanske borde gå i närkamp med hyllan, med en dammtrasa som vapen. De kom på ett väldigt subtilt sätt att påpeka detta.

 Efter att den ene brodern skivit dit detta... 

 ... så skrev den andre det här på hyllplanet ovanför.
Bussigt! Bröder kan vara   gulliga.

 Det är inte bara på glashyllan det samlas damm.
Mörka möbler är ett elände. Tyvärr har jag mest sådana. Man borde ha möbler i nyansen dammgrått. Förresten, torka damm kan vara en ren njutning - om man jämför med att torka fönster.
DET hatar jag!

Trevlig lördagskväll!
---
PS. När glashyllan är nydammad nästa gång ska den fotograferas. Som bevis på att jag dammtorkar. Ibland.

UPPDATERING:
Detta lilla fat hänger i köket - antagligen var det så dammigt att jag inte genast såg det ;o)
 - men det passar ju bra här i inlägget.

fredag 26 augusti 2011

OM FLÄKTAR, VENTILER - OCH HANTVERKARE!

Det har bytts ventilationssystem i mitt hus. Och tre hus till. Vi är alltså många som varit "drabbade" av hantverkare. Arbetet påbörjades under våren och avslutas i dagarna. Det enda som är kvar är - förhoppningsvis! - avsyningen. Håller tummarna!
Första tiden höll hantverkskillarna mest till på vindar och tak. Det var ju okay. Men när det arbetet var klart började springet i alla lägenheter. Och i alla rum. Luftventilerna i alla fönster skulle bytas, likaså ventiler i badrum och gästtoaletter, plus köksfläktar.

För mig, som har oturen att ha rör och ledningar i både förråd och matkällare, innebar det även hantverksbesök i dessa utrymmen. Min enda fredade zon denna sommar har varit balkongen. Annars har det sprungit gubbs i alla rum och utrymmen. De tar sig in med huvudnyckel, också om man är hemma... men inte öppnar inom fem röda efter de har ringt på. Stressade kliver de bara in och sprider ut sig som husockupanter i hela hemmet innan man ens hunnit fatta att det verkligen plingade på dörrklockan.
Jag har bara fasat för att de ska slita upp badrumsdörren just som jag graciöst stiger ur badkaret i all min nakenhet. Men då hade det varit mer synd om dem än om mig... Vilken chocksyn som mött dem!

Inför varje nytt besök har det singlat ner små lappar på hallgolvet med meddelanden att:
"Under vecka den-och-den så kommer vi att göra installationer/mätningar/kontroller, m.m. i ert hus och vi använder oss av huvudnyckel. Har ni något att invända mot detta så kontakta XX på mobilnummer xxx-xxxxxxx."

 Eftersom jag absolut och alltid vill vara hemma när okända människor ska in i mitt hem, så kontaktar jag naturligtvis XX. Oftast var han inte kontaktbar... Eller kunde inte ge något klart besked. Eller hade glömt att meddela den som tilldelats uppdraget här hos mig.

Mina försök att få en någorlunda bestämd tid (eller åtminstone dag) när de skulle komma var i de flesta fall resultatlösa. Rätt vad det var så ringde det bara på dörren - och så stod de i hallen. Det gick så snabbt att man började tro på magi - kunde de gå genom stängda dörrar?

Får jag presentera den nya fläkten Franke?

Två gubbs skulle installera Franke. Vid det första försöket så hamnade den snett, alltså inte mitt för spisen, utan mer åt ena sidan. Jag protesterade och sa att "det där får ni göra om". Hantverkar-mummel. Efter viss argumentation(!?) tog de lös Franke och gjorde ett nytt försök. Nu lyckades de bättre. (Övning ger färdighet.)

När de tog lös den gamla, vita plåten som suttit på väggen bakom fläkten hade de misshandlat den till oigenkännlighet - den var bucklig och färgen hade lossnat. Döm om min förvåning när de började skruva tillbaka den.

- "Vad gör ni?" ropade jag. "Ska ni sätta tillbaka plåten som ni förstört? Ni får göra en ny plåt!"
- "Nej, vi sätter dit lite silikon."
- "Aldrig i livet!" sa jag. "Ni sätter dit en ny plåt och det är slutdiskuterat!"
- "Okay, då!" (Jag hörde deras tankar: Dj-a fruntimmer!) "Men då blir det inte förrän efter lunch, vi hinner inte före."
- "Spelar ingen roll, bara det blir snyggt."
Efter lunch kom de med en ny och snygg plåt.

Sedan de gått såg jag att den vänstra "listen" låg ca en halv centimeter ut från själva fläkten. När jag försökte få fast den, så märkte jag att den lilla plastgrej inuti som listen skulle fästas i var lös. Gubbsen tillkallades. Sura miner:
- "Sätt dit lite lim så sitter listen på plats."
- "Ska jag LAGA en ny fläkt?" undrade jag. "Detta är visserligen inte ert fel, men jag ska ha en ny och hel fläkt."
Jag kunde inte tro mina öron.

Njae, de visste ju inte NÄR de skulle ha möjlighet att en sätta in en ny fläkt. Bubblande arg försökte jag få tag i arbetsplatsansvarige XX. Lönlöst. Då ringde jag vicevärden. Inom två minuter stod han i min lägenhet för att inspektera. Och gav mig helt rätt. Han ringde genast upp XX. Telefonsvarare. Vicevärden läste in ett skarpt meddelande att fläkten skulle bytas innan arbetsdagen var slut. På någon timme satt den nya fläkten på plats. Och mitt för spisen! Gubbsen provkörde, men bara på lägsta hastigheten. De verkade nöjda.

Lite senare ska jag steka kött och slår på Franke, först lägsta (första) hastigheten, jodå. Sedan tvåan... missljud! Så trean - jag tror fläkt-eländet ska flaxa iväg ut i köket. Den wobblar! Den går inte rent.
Då håller jag på att bryta ihop. Fredagseftermiddag. Försöker få tag både i gubbsen och arbetsplatsansvarige XX. Hopplöst! Jag ringer vicevärden igen.

Måndag morgon efter fikat kommer gubbsen, kollar Franke i alla hastigheter. Och hör ju hur den låter. De tar lös plastgallret som döljer själva "fläkt-snurren"... som inte är fastsatt ordentligt! Inte undra på att den wobblade! Gubbsen trycker dit den. Och nu går Franke snällt. ÄNTLIGEN!!!
Ibland verkar det gå troll i vissa saker.

Nya aaavlåånga ventiler i alla fönster. Och en dag ska de kollas. Och sättas in en gummilist i.

 Då tar hantverkaren lös hela ventilationsluckan och lägger den lite slarvigt på matrummets oskyddade matbordsskiva. Luckans nya ventil har skarpa, utskjutande delar som bara genom ett under inte repar bordet.

Jag känner att jag blir irriterad över hans nonchalanta sätt.
- "Nu får du skärpa dig!" säger jag. "Du hade bara tur att det inte blev repor på bordet."
Han ser skuldmedveten ut och flyttar luckan till golvet.
Vad ÄR det med hantverkare? Efter att jag varit med om byten av fönster, stammar i kök, badrum, gästtoalett, ventilation, m.m. så har jag (och många med mig, vad jag förstår) flera gånger råkat ut för riktiga trulsar och klantar. Men jag har också träffat många yrkesmän som verkligen varit jättebra - punktliga, varsamma, skickliga. Jag är säker på att alla hantverkare har hjärnan inkopplad på fritiden och när de gör något jobb åt sig själva eller någon de känner. Men de borde även ha hjärnkontoret öppet på arbetet.

Kanske är jag hantverkarnas mardrömskund. Men å andra sidan bjuder jag alltid de trevliga på fika med hembakat bröd. Men ska de ha det, då måste de sköta sig.

Sist en kort dialog mellan en av ventilationskillarna och mig. Alla ventiler skulle öppnas för att man skulle mäta hur luften cirkulerade. När gubbsen kom så hade jag ventilerna stängda eftersom det varit svalt ute och jag tyckte att det drog från fönstren.
- "Du ska ha ventilerna öppna", sa killen, "annars dör du ju."
- "Du", sa jag, "det kommer jag att göra ändå."
Gott skratt.
---
Mysig fredagskväll.

söndag 21 augusti 2011

VACKERT I CHICAGO

Klicka på bilderna för större text.

En av de vackraste byggnader jag varit in i är The Central Library i Chicago, USA. Då jag var där, på släktbesök i mitten på 1970-talet, så användes det fortfarande som bibliotek. Numera är det Chicagos kulturcenter, Chicago Cultural Center. I det nya biblioteket, Harold Washington Library, har man fått större lokaler. 

Eftersom det var fotograferingsförbud inne i byggnaden köpte jag några vykort för att ha något att stödja minnena på. Jag minns att jag gick omkring i ett lyckorus och var alldeles salig över allt vackert mina ögon fick skåda. Den fantastiska mosaiken gjorde att det glittrade, gnistrade och glimmade överallt och Carraramarmorn lyste vit och bländande skön.

 Jag har skrivit av vykortens engelska baksidestext, alltså inte brytt mig om att översätta den. Jag tror att ni förstår så bra ändå. Annars kan man bara njuta av bilderna.






Besöker ni någon gång Chicago, så bör ni ta en tur genom kulturcentret.
Efter biblioteksbesöket blev jag bjuden på en helt makalös lunch på The Metropolitan Club, en förstklassig restaurang på 66:e våningen i Sears Tower, numera Willis Tower. Där mumsade jag i mig (som sagt, jag blev bjuden!) på den godaste efterrätt jag ätit i hela mitt liv. Tyvärr vet jag inte vad den kallades. Men jag kan än känna hur den formligen smälte i munnen. Åh, så god! Den måste vara efterrätternas Rolls-Royce.

Willis Tower (Sears Tower), Chicago, med en vidunderlig utsikt.
Och där hissarna startade, rörde sig och stannade så snabbt att man knäade och trodde att byxorna skulle stanna kvar på hissgolvet. Och det slog lock för öronen, (åtminstone för mig) så man var tvungen att svälja för att utjämna trycket - precis som när man flyger.

Det var allt för denna söndag. Ha en bra kväll!

fredag 19 augusti 2011

POESI UNDER PARAPLYET

Nu har det ösregnat i tre dagar. Ett riktigt paraply-väder. Då kan det kanske passa bra att krydda tillvaron med lite schablonmässig poesi från förr.

I min gamla poesibok trängs goda tankar med tramset. Jag står för det senare. Idag känns mina egna små dikter ganska pinsamma. När de skrevs var jag en mycket allvarlig flicka i tidigaste tonåren. Så de är preskriberade brott.

Förresten kan jag meddela att jag är mycket mindre allvarlig nu för tiden. Med tilltagande ålder ska man skratta så mycket som möjligt. Det mår man bra av. Skratt sägs vara invändig jogging.

 Väl använd? Eller dåligt bunden? Men rosorna är fortfarande vackra. Inget visset där inte.
-----
Jag börjar med tre av mina egna diktförsök - så har vi gjort undan dem.
-----
Börja din dag med några vänliga ord,
 direkt från hjärtat komna.
Sprid dem omkring dig som regn på vår jord
sedan du om kvällen lycklig kan somna.
-----

Stilla, stilla vill jag vara,
söka i mig själv få ro,
intet frukta - leva bara
och på något högre tro.
-----

Tack för den dag som  varit,
 tack för den stund som är,
tack för de år som farit,
tack för vad framtiden bär.
-----

Det var mina hemsnickrade tonårsdikter.
Nu över till lite poesi som min mamma i unga år nedtecknat och sparat, men inte är författaren till. 
-----
Håll mig hårt i handen,
du, min kära vän.
Annars går jag åter
vilse snart igen.

Låt mig bara hoppas,
stilla i min själ,
att ännu kan allting
åter bliva väl.

Blott för dig jag lever,
du är allt jag har.
Utav det som varit
ingenting finns kvar.

Du och jag skall vandra
på en okänd stig,
himlen stjärnfylld lyser
över dig och mig.
-----

Bilderna som vi om våren drömma;
ofta svika de oss inom kort,
flyr som granna vattenbubblor bort.
Och då känns det gott att kunna glömma.

Dagar gry och nya vårar knoppas.
Sköna bilder drömma vi på nytt,
ännu skönare än de som flytt.
Och då känns det gott att kunna hoppas.

Men på djupet av vårt hjärta finnas,
oförbleknade av tiden år,
bilder, eviga som himlens vår.
Dem känns det gott att evigt kunna minnas.
-----

Tröttna icke under loppet,
under livets kamp och strid.
Känns det tungt så lev i hoppet
om en bättre tid.
Tänk i varje nöd och fara och besvär
värre kunde det dock varit - än det är...
-----

Förnöjsamhet i alla skiften,
se där, vårt livs fullkomlighet.
Sök den från vaggan intill griften
den blott, är lyckans hemlighet.
-----

Lycklig endast den må skattas
som den gyllne regeln minns,
att värdera det som finns
och ej det som fattas.
-----

Tro icke för illa, tro hellre för gott,
ty världen är bättre än ryktet den fått.
Döm ej efter ytan, men djupare gå,
blott den kan förlåta, som lärt sig förstå.
-----

Begär ej av livet,
vad aldrig det ger,
en dag som beständigt
blott lyser och ler.
-----

Nu får vi hoppas att solen lyser åtminstone någon liten stund under de sista skälvande semester- och/eller sommarlovsdagarna - på måndag börjar allvaret för många.
Vart tog sommaren vägen? Nyss var vi ju mitt uppe i den.
Besynnerligt!

onsdag 17 augusti 2011

PÅ STOR FOT - EN TRENDSPANING

Idag ska jag ägna mig åt trendspaning. Jag börjar med tre undringar:
Har (vissa) män fått större fötter? Är det månne en trend att ha för stora skor? Gäller den eventuella trenden bara inom underhållningsbranschen? 

Första gången jag lade märke till stora-sko-fenomenet var i ett TV-program med Christer Sjögren. Han vandrade omkring på jorden med skor som såg ut att vara ca en decimeter större än de borde ha varit - och de var uppnästa. Med tilltagande förundran och nervositet satt jag där i fåtöljen och följde hans steg: Att inte karl´n faller pladask framstupa!
Jag var full av beundran över att han kunde förflytta sig utan att stå på näsan.


Så småningom föll (ja, inte Sjögren) men i alla fall hans skor - i glömska. Nästan. Men så såg jag Tomas Ledin i "Allsång på Skansen". Men... vad...? En till? Ledins fotbeklädnader verkade också ha köpts för att växa i. Och även de hade lite uppnäsa. Inte som Sjögrens, men ändå.

Hade Ledin möjligen cowboystövlar? Sådana brukar ju vara lite extra långa och med en strävan uppåt vid tårna. Jag hade velat se en närbild på Tomas fossingar, men det fick jag inte.

Nåväl, Sjögrens skor var icke cowboysiga - och de var t.o.m. lääängre än Ledins. Nu hade jag två säkra bevis på en eventuell  trend. Hur många bevis behövs? 

Kolla, en musiker till med för stora skor!
--------
I tisdagens "Allsång på Skansen", det sista för i sommar, sjöng fyra fantastiska manliga artister, Loa Falkman, Björn Skifs, Peter Jöback och programledaren själv, Måns Zelmerlöw.
Men... hm... vänta nu, verkade inte Jöbacks fötter lite för stora? Jomenvisst! Även Peter såg ut att ha missbedömt sin skostorlek.
Tredje beviset i hamn! Krävs det fler? Lugn, jag fortsätter givetvis min spaning. Jag har absolut för mig, att jag sett fler män leva på stor fot, men har glömt vilka. Dessutom var det innan jag börjat se tendensen.
Alla tips och bevis som kan bekräfta - eller förkasta - spaningens tillförlitlighet inom detta jordnära  område tas tacksamt emot.

Må väl - med rätt storlek på skodonen.
Den som har skor som skaver, inga andra tankar haver.

måndag 15 augusti 2011

LEVT LOPPAN PÅ LOPPIS

Underbart väder med strålande sol, vindstilla och lagom temperatur, glada, trevliga människor och omkring 300 bord fyllda med fina och billiga prylar - goda förutsättningar för en perfekt loppisdag.
Under dryga två timmar i lördags strosade väninnan och jag omkring på Hertsödagens loppmarknad och bara njöt av tillvaron.

I dagens tidning såg jag att man uppskattade antalet besökare på Hertsödagen till runt 7000. Inte illa. Som alltid var det många andra aktiviteter på idrottsplatsen där Hertsödagen ordnas, men det var nog loppisen som drog mest folk. För varje år blir antalet säljare fler och fler och de flesta har riktigt bra prylar att sälja och nästan ingenting är dyrt. Den är en av de bästa loppmarknaderna i och omkring Luleå.

Ett enda pyttemoln upptäckte jag på hela förmiddagen. 

Ett bord där jag faktiskt hittade tre fynd i min smak.
Vilka de var kan ni se på min andra blogg
där jag lagt in lördagens loppisfynd.

God måndag!

fredag 12 augusti 2011

LÄS - OCH SKRATTA GOTT

Sensommarmörkret är här och till alla som tycker om att läsa kommer här några tips på riktiga "mys-skratta-och-må-bra-böcker". Hittar ni någon/några titlar av följande författare på loppis/auktion eller antikvariat så slå till! I mitt tycke är de värda varenda tjuga eller vad de nu kan kosta.

Jag gillar kåserier. Antagligen är det ett arv från modern som var en klok, klurig kvinna med insikt och härlig humor. Mamma läste gärna, allt från poesi och kåserier till reseskildringar och biografier. En av hennes favoriter var Barbro Alving,  också känd under signaturerna Käringen mot strömmen  och Bang. Journalisten som - förutom att vara en fantastisk reporter i både krig och fred - också skrev otroligt intelligenta och roliga kåserier.

Bilderna på mina böcker är klickbara.

Tre böcker av Barbro Alving (1909-1987), men bara en med kåserier.

Men här har jag hittat två till, de hade gömt sig på en annan hylla.

Den här boken från 1952 har jag ärvt av mamma.
Oj, så många goda skratt den har framkallat!

Detta står att läsa på baksidan av boken.

Torsten Ehrenmark  (1919-1985), ännu ett snille inom kåserivärlden. Han kåserade även i radion (hade bl.a. flera Sommar-program) och vid dessa högtidsstunder stannade nästan Sverige.

 Olle Carle, "Cello"  (1909-1998), var en mycket rolig herre.

 Stig "Gits" Olsson  (1925-1985), också en kåsör att skratta åt och med.

Det är konstigt att de som var roliga och underfundiga förr, klarade av att vara det utan könsord, svordomar och elakheter. De mixade humor med intelligens och känsla och resultatet blev lysande. De skrev/talade om små vardagliga händelser på ett sätt som gav läsaren/lyssnaren en må-bra-känsla och massor av småfniss och gapskratt.

Jag saknar verkligen den där humorn. Numera är den en ganska sällsynt fågel. I och med att samhället förändras så förändras givetvis även humorn och hur den yttrar sig. Jodå, det finns roliga människor i dagens Sverige, men ofta slår de över och blir mest pinsamma.

Ett exempel på vad jag skrattat åt kommer här i kåseriet "Ehuru jämväl i beaktande av"  hämtat från boken ovan, "Människan vill inte bli omkörd" av Barbro Alving.  Rader från början på 1950-talet - kanske lämpliga att läsa en fredagskväll i augusti 2011.
--------------------------
Det här ska inte alls handla om sjuksköterskor fast man är svag för kåren i dess helhet och älskar alla som haft en i sin vård.
Just nu älskar  jag i synnerhet en. Det var en äldre sjuksköterska, rar och rund och gråhårig, som kom ombord på en buss på min gata häromdan. Den unge mannen i konduktörsbåset sträckte fram nypan och syster la tjugufem öre däri. (Hon hade väl gnott på oavlönad övertid och inte hunnit ut och åka buss under det år som avgiften höjts. Ned med landstingen!)

- Det var länge sedan, sa den unge mannen och log artigt mot henne.
Syster lyste upp och såg än rarare ut.
- Har ni legat hos mig? sa hon. Lite ivrigt, så där, och rätt så högt.
Den unge mannen blev mycket rödare än bussen. Bussen blev mycket gladare än bussar brukar vara. Även syster blev lite rosig, när det så att säga parisiska i situationen gick upp för henne.
Jaja. Där ser man vådan av att överhuvudtaget öppna mun.

Men det finns de för vilka det inte har några vådor. Och det givs stunder när man börjar undra i vilket liv de ska drabbas av konsekvenserna av sin talekonst. För inte blir det i detta livet. Inte så länge det är karlfolk som talar mest. Offentligen alltså.
Därmed har jag helt listigt ormat mig fram till dagens tema.

I mitten på 20-talet var man ung och slampig (sen blev man äldre och slampig, till stor glädje för alla dem som förutspådde detta). Och man hade en jämnårig kamrat som var precis likadan. Vi var nog de fnittrigaste och odrägligaste skoljäntor som släntrat utefter Strandvägen i vårsolens glada sken på lördagseftermiddagarna. (Den andra är domprostinna nu med 6 barn, 3 hakor och 1 domprost som fnittrar så lagom. Och det är ju väl, i hans yrke.)

Under en av våra gräsligaste perioder uppfann vi en sport. Vi promenerade långsamt trottoaren fram,
gestikulerade sydländskt och talade mycket högt. Vi diskuterade någonting oerhört djupt. Efter oss travade småningom en växande skara rundögda gymnasister (vilket var vad våra lömska kvinnohjärtan avsett). Förbryllad respekt präglade deras unga drag. De undrade uppenbart hur länge jänterna skulle hålla på och vad i fridens namn det var de talade om.

Det var precis på öret vad vi undrade själva. Så här gick det till. Bäst som vi spatserade vände sig domprostinnan mot mig, slog ut med händerna och sa, allvarligt och som sagt högt.

- ... Visserligen. Men man måste väl ändå utgå ifrån att det skulle vara alldeles felaktigt att inte räkna med även de faktorer som bevisligen har spelat roll med tanke på konsekvenserna av en företeelse som...

- Givetvis, sa jag. Men under förhandenvarande omständigheter får man inte heller glömma den sidan av saken som djupast sett innebär att man måste ifrågasätta riktigheten av vad du nyss nämnde, nämligen...

- Jag ska be att få erinra om, sa domprostinnan kärvt, att man å andra sidan har att ta hänsyn till att även andra synpunkter måste vinna beaktande när det gäller ett ställningstagande som
i detta fall skulle...

- Det är ju alldeles självklart, sa jag en aning otåligt. Men det torde ändå vara ofrånkomligt att i en situation av den art att den i och för sig ställer åsyftade förhållanden i en helt annan dager så måste...

- Kan så vara, sa domprostinnan mer fogligt. Emellertid får man inte bortse ifrån att frågeställningen knappast äger giltighet annat än under förutsättningen att hela problemkomplexet tas upp till allvarlig omprövning, vilket i sin tur skulle leda till...

- Det är inte så säkert, sa jag livligt. Man måste jämväl ha klart för sig, att enahanda svårigheter skulle kunna uppstå även om man intog en motsastt ståndpunkt, exempelvis den att man gjorde en omvärdering av angelägenhetsgraden av de åtgärder som i och för sig kunde tänkas vara påkallade, detta naturligtvis under förutsättning att...

- Naturligtvis, sa domprostinnan. Men...

O våra sjufaldiga nöt! Så där kunde vi hålla på hur länge som helst.
Varför slutade vi? Varför fortsatte vi inte och blev pionjärkvinnor
i den mäktiga kretsen av svenska män som uppträder i talarstolar? Vi skulle rört oss som fisken i vattnet på möten och mässor och kongresser. Tro mig, jag har just bevistat ett knippe sådana.
Ehuru jämväl man måste beakta att herrarna där menar allvar.
----------------------------------------------
Jag kan se de unga skoljäntorna flanera omkring med de förbryllade gymnasisterna i släptåg. Och redan då kunde man ju ana att Barbro Alving hade talang för ord. Det skulle ha varit kul att pladdra runt med henne och domprostinnan - "snaquesalig" som jag kan vara emellanåt.
-----
Ha det mysigt i augustikvällen! 

onsdag 10 augusti 2011

SVARET!

Här kommer svaren på måndagens klurighet:

Ryttare till häst
Dansande par
-----
Skaffaren:
Grattis!
Du har jättebra koll på "fälten"!

Gunnel:
Ungefär i mitten på baksidan av
kvinnans kjol kan man nog ana en panda
sticka fram huvudet. ;o)
Äh, din skojare!

måndag 8 augusti 2011

POSTENS SOMMARHÄFTE 1985

Sommaren börjar så smått packa ihop för i år, men fortfarande återstår flera vackra och ljumma dagar att samla ihop. När tillfälle ges kan man sätta sig i sköna trädgårdsstolen, ta fram Posten Sommarhäfte från 1985 och pyssla lite.
(Sommarhäftet hittades - givetvis! ;o) - i en av mina lådor.)

Klickbara bilder.

T.ex. kan man göra några egna vykort.

Dessa är avsedda för sommarens hälsningar, men jag funderar på att göra några för framtida behov, med höst- och/eller julmotiv. Även tomten kan få finger-ben.

De här inbjuder också den egna fantasin att flöda fritt.
---------------
Och så lite klurigt:
De två bilderna nedan kanske bara verkar fulla av konstiga prickar lite slarvigt utslängda här och där. Men om ni betraktar dem lite närmare så kan ni säkert få fram vad de föreställer.

KAN DU SE VAD BILDERNA FÖRESTÄLLER?
frågar Postens Sommarhäfte.
Sedan fortsätter det så här:

Du borde ha lättare att se vad den översta bilden föreställer för den har visats på TV i England. Det låter otroligt. Varför ska vi i Sverige kunna tolka bilder som visats i engelsk TV?
Det är den brittiske forskaren Rupert Sheldrake som påstår att kunskapen om vad bilder föreställer färdas i tomma intet från dem som vet till alla andra.

Hur allt ser ut och hur allt och alla bär sig åt bestäms av formbildningsfält, säger denne forskare. Fälten verkar på hur stora avstånd som helst och tiden är de oberoende av. Det låter som science fiction men faktum är att den ansedda tidningen New Scientist har skrivit en hel del om det här. Och det har utlysts stora tävlingar om bästa sättet att testa tankegångarna.

TV-EXPERIMENTET
I England gjordes följande experiment. I ett av de populäraste TV-programmen, som har över 8 miljoner tittare, visades den översta bilden en stund, därefter "lösningen", en tydlig version av samma bild.
Frågan var om det hade bildats ett "fält". Före TV-programmet klarade 9,8% av försökspersonerna av att tyda bilden, efter klarade hela 12,9% av det.
Om du har lättare att tyda den övre bilden kanske det betyder att det skapats ett "fält" som hjälper dig, om vi ska tro Sheldrake. Formbildningsfält eller ej, huvudsaken är att du och dina vänner har kul när ni försöker tyda bilderna.
Vi har gjort bilderna som ett vykort så att du kan skicka det vidare.
-----
Så långt Sommarhäftet.
Nu är det ju 26 år sedan detta skrevs så "fälten" kanske inte är aktuella längre, möjligen är de inaktiverade. Men tiden skulle ju inte spela någon roll, så rätt vad det är så ligger de kvar i rymden någonstans. Det är bara att kolla.
"Lösningen" kommer i bloggen på onsdag - då får ni ett par dagar att klura på bilderna.

Det var allt för idag, denna regniga och blåsiga augustimåndag. Visst är det härligt med någon dags busväder efter all sol?
Må väl!