LÄS - OCH SKRATTA GOTT

Sensommarmörkret är här och till alla som tycker om att läsa kommer här några tips på riktiga "mys-skratta-och-må-bra-böcker". Hittar ni någon/några titlar av följande författare på loppis/auktion eller antikvariat så slå till! I mitt tycke är de värda varenda tjuga eller vad de nu kan kosta.

Jag gillar kåserier. Antagligen är det ett arv från modern som var en klok, klurig kvinna med insikt och härlig humor. Mamma läste gärna, allt från poesi och kåserier till reseskildringar och biografier. En av hennes favoriter var Barbro Alving,  också känd under signaturerna Käringen mot strömmen  och Bang. Journalisten som - förutom att vara en fantastisk reporter i både krig och fred - också skrev otroligt intelligenta och roliga kåserier.

Bilderna på mina böcker är klickbara.

Tre böcker av Barbro Alving (1909-1987), men bara en med kåserier.

Så här skriver Wikipedia om Barbro Alving.

Men här har jag hittat två till, de hade gömt sig på en annan hylla.

Den här boken från 1952 har jag ärvt av mamma.

Oj, så många goda skratt den har framkallat!

Detta står att läsa på baksidan av boken.

Torsten Ehrenmark  (1919-1985), ännu ett snille inom kåserivärlden. Han kåserade även i radion (hade bl.a. flera Sommar-program) och vid dessa högtidsstunder stannade nästan Sverige.

Wikipedias ord om Torsten finns här.

 Olle Carle, "Cello"  (1909-1998), var en mycket rolig herre.

Här finns några rader om honom.



 Stig "Gits" Olsson  (1925-1985), också en kåsör att skratta åt och med.

På Wikipedia finns även några rader om "Gits".

Det är konstigt att de som var roliga och underfundiga förr, klarade av att vara det utan könsord, svordomar och elakheter. De mixade humor med intelligens och känsla och resultatet blev lysande. De skrev/talade om små vardagliga händelser på ett sätt som gav läsaren/lyssnaren en må-bra-känsla och massor av småfniss och gapskratt.

Jag saknar verkligen den där humorn. Numera är den en ganska sällsynt fågel. I och med att samhället förändras så förändras givetvis även humorn och hur den yttrar sig. Jodå, det finns roliga människor i dagens Sverige, men ofta slår de över och blir mest pinsamma.

Ett exempel på vad jag skrattat åt kommer här i kåseriet "Ehuru jämväl i beaktande av"  hämtat från boken ovan, "Människan vill inte bli omkörd" av Barbro Alving.  Rader från början på 1950-talet - kanske lämpliga att läsa en fredagskväll i augusti 2011.

--------------------------

Det här ska inte alls handla om sjuksköterskor fast man är svag för kåren i dess helhet och älskar alla som haft en i sin vård.

Just nu älskar  jag i synnerhet en. Det var en äldre sjuksköterska, rar och rund och gråhårig, som kom ombord på en buss på min gata häromdan. Den unge mannen i konduktörsbåset sträckte fram nypan och syster la tjugufem öre däri. (Hon hade väl gnott på oavlönad övertid och inte hunnit ut och åka buss under det år som avgiften höjts. Ned med landstingen!)

- Det var länge sedan, sa den unge mannen och log artigt mot henne.

Syster lyste upp och såg än rarare ut.

- Har ni legat hos mig? sa hon. Lite ivrigt, så där, och rätt så högt.

Den unge mannen blev mycket rödare än bussen. Bussen blev mycket gladare än bussar brukar vara. Även syster blev lite rosig, när det så att säga parisiska i situationen gick upp för henne.

Jaja. Där ser man vådan av att överhuvudtaget öppna mun.

Men det finns de för vilka det inte har några vådor. Och det givs stunder när man börjar undra i vilket liv de ska drabbas av konsekvenserna av sin talekonst. För inte blir det i detta livet. Inte så länge det är karlfolk som talar mest. Offentligen alltså.

Därmed har jag helt listigt ormat mig fram till dagens tema.

I mitten på 20-talet var man ung och slampig (sen blev man äldre och slampig, till stor glädje för alla dem som förutspådde detta). Och man hade en jämnårig kamrat som var precis likadan. Vi var nog de fnittrigaste och odrägligaste skoljäntor som släntrat utefter Strandvägen i vårsolens glada sken på lördagseftermiddagarna. (Den andra är domprostinna nu med 6 barn, 3 hakor och 1 domprost som fnittrar så lagom. Och det är ju väl, i hans yrke.)

Under en av våra gräsligaste perioder uppfann vi en sport. Vi promenerade långsamt trottoaren fram,
gestikulerade sydländskt och talade mycket högt. Vi diskuterade någonting oerhört djupt. Efter oss travade småningom en växande skara rundögda gymnasister (vilket var vad våra lömska kvinnohjärtan avsett). Förbryllad respekt präglade deras unga drag. De undrade uppenbart hur länge jänterna skulle hålla på och vad i fridens namn det var de talade om.

Det var precis på öret vad vi undrade själva. Så här gick det till. Bäst som vi spatserade vände sig domprostinnan mot mig, slog ut med händerna och sa, allvarligt och som sagt högt.

- ... Visserligen. Men man måste väl ändå utgå ifrån att det skulle vara alldeles felaktigt att inte räkna med även de faktorer som bevisligen har spelat roll med tanke på konsekvenserna av en företeelse som...

- Givetvis, sa jag. Men under förhandenvarande omständigheter får man inte heller glömma den sidan av saken som djupast sett innebär att man måste ifrågasätta riktigheten av vad du nyss nämnde, nämligen...

- Jag ska be att få erinra om, sa domprostinnan kärvt, att man å andra sidan har att ta hänsyn till att även andra synpunkter måste vinna beaktande när det gäller ett ställningstagande som
i detta fall skulle...

- Det är ju alldeles självklart, sa jag en aning otåligt. Men det torde ändå vara ofrånkomligt att i en situation av den art att den i och för sig ställer åsyftade förhållanden i en helt annan dager så måste...

- Kan så vara, sa domprostinnan mer fogligt. Emellertid får man inte bortse ifrån att frågeställningen knappast äger giltighet annat än under förutsättningen att hela problemkomplexet tas upp till allvarlig omprövning, vilket i sin tur skulle leda till...

- Det är inte så säkert, sa jag livligt. Man måste jämväl ha klart för sig, att enahanda svårigheter skulle kunna uppstå även om man intog en motsastt ståndpunkt, exempelvis den att man gjorde en omvärdering av angelägenhetsgraden av de åtgärder som i och för sig kunde tänkas vara påkallade, detta naturligtvis under förutsättning att...

- Naturligtvis, sa domprostinnan. Men...

O våra sjufaldiga nöt! Så där kunde vi hålla på hur länge som helst.

Varför slutade vi? Varför fortsatte vi inte och blev pionjärkvinnor
i den mäktiga kretsen av svenska män som uppträder i talarstolar? Vi skulle rört oss som fisken i vattnet på möten och mässor och kongresser. Tro mig, jag har just bevistat ett knippe sådana.

Ehuru jämväl man måste beakta att herrarna där menar allvar.

----------------------------------------------

Jag kan se de unga skoljäntorna flanera omkring med de förbryllade gymnasisterna i släptåg. Och redan då kunde man ju ana att Barbro Alving hade talang för ord. Det skulle ha varit kul att pladdra runt med henne och domprostinnan - "snaquesalig" som jag kan vara emellanåt.
-----
Ha det mysigt i augustikvällen!