Jag börjar med den andra gången.
Den första ska jag berätta om i ett inlägg längre fram.
Uppvuxen i en familj där väldigt mycket handlade om bilar var det kanske inte så konstigt att också jag, enda dottern i familjen, blev intresserad av "plåtlådor på hjul". Från tjusiga, kromglänsande amerikanare till stora, pampiga lastbilar.
Här snackar vi lååångtradare!
---
I tidig ålder bestämde jag mig för att börja köra lastbil och allra helst långtradare.
Det var inte ett självklart yrkesval för en tjej på 1960- och 1970-talen.
Min pappa ansåg att det absolut inte var ett jobb för kvinnor.
Dessutom:
— Har vi inte haft nog med "gammelbilar" att göra i den här familjen? skojade han.
(Han drev en bilverkstad där också mina två storebröder jobbade.)
En postlåda i min smak!
---
Naturligtvis tog jag körkort så fort jag fyllt 18 år. Och sedan trafikkort.
Men det var verkligen inte bara att kliva in i den mansdominerade chaufförsvärlden.
När jag sökte jobb så hördes kommentarer som:
— Njae, vi vill nog ha den vanliga sorten. (Alltså män.)
Men efter ett tag var det en modig (!?) åkare som sa ja och jag kunde, äntligen, klättra upp och greppa ratten i en av hans lastbilar, en grusbil.
Åh, så kul det var!
"Vi hänger med!"
---
Så småningom blev det även långtradare.
Det var 1970-tal och kvinnliga långtradarchaufförer var MYCKET ovanligt.
Ibland hände det att folk nästan krockade för de trodde inte sina ögon när de fattade att det var en tjej som körde det stora ekipaget, 24 meter långt (och 50-55 ton tungt).
Det var riktigt roligt att se folks reaktioner.
Ovan två av de långtradare jag kört.
---
Det blev några år med många mil efter vägarna men sedan satte jag mig i skolbänken igen.
Så här drygt femtio år senare kan jag faktiskt tycka att jag var lite tuff.
Att jag vågade!
På den tiden fanns det inga mobiltelefoner så man lätt kunde ringa och få hjälp om något hände.
Och det var långt innan man uppfann GPS.
(Den tekniken sattes inte i drift förrän i maj 1994.)
Jag har även kört sådana här "biltransportare".
---
När jag tittat på TV3:s program "Svenska Truckers" blir jag så glad och stolt över alla kvinnor som numera rattar alla slags tunga fordon.
I dagens Sverige är det stor brist på lastbilschaufförer så nu är det nog ingen åkare
som till en kvinnlig jobbsökande säger:
— Njae. jag vill nog ha den vanliga sorten.
Rubrik från SVT:s hemsida 2023-10-10.
---Fortfarande blir jag lycklig när jag ser en snygg lastbil/långtradare.
Det är en imponerande syn.
Trevlig fredag!
Verkligen tufft av dig, tycker jag. Det är något som jag aldrig skulle kunnat tänka mig, men jag har helt andra intressen. Idag är det ganska vanligt med unga tjejer bakom ratten på de här mastodontåken och det tycker jag är kul. Kram
SvaraRaderaDet är roligt att kvinnor tagit sig in på många manliga områden. Men också tvärtom. Förr var t.ex. vårdyrkena (utom läkare) kvinnornas revir men så är det ju inte längre. ---- Under åren jag körde lastbil var jag också kursledare i flera hantverksämnen, makramé, näversöm, fritt broderi, bl.a. Har alltid haft många olika intressen. Inte bara stora, brummande bilar. :)
RaderaDu var en föregångare. Numera jobbar kvinnor i de flesta yrken och ingen rynkar på näsan. Det är bara en och annan präst som lever i tron att det finns en Gud som bara vill se manliga predikare av hans ord.
SvaraRaderaOfattbart att det är över 50 år sedan, ett halvt sekel! Så gammal jag är! --- Ja, nog är det märkligt att vissa präster fortfarande anser att det måste vara män som ska förmedla Guds ord. Vad säger de om det skulle visa sig att Gud är en kvinna? :)
RaderaUnderbart med kvinnor som vågar bana väg!!!
SvaraRaderaJa, och nästan lite bokstavligt. ;)
Radera