MUSIK MED GAMMAL TEKNIK

Musik har alltid varit en viktig ingrediens i mitt liv. Redan som barn älskade jag att lyssna på radions musikprogram. De var sällsynta men desto mer omtyckta. Och när ingen annan musik fanns i närheten så sjöng jag själv. Jag kommer så väl ihåg att min mamma en gång nöjt konstaterade att "det låter alltid om dig, du sjunger jämt och det är så fint att höra". På kvällarna när jag låg i sängen och väntade på John Blund så låtsades jag att jag var en skiva - jag trallade en melodi på rygg och så vände jag på mig och sjöng en annan.

I dagens samhälle kan vi lyssna på våra favoritartister var, när och hur mycket som helst. Vi är ständigt omgivna av musik. I hemmet, på jobbet, i skolan, i affärer, på träningen, på badstranden, i busskön, överallt är musiken med oss. Utbudet är enormt och varierat.

När jag var barn var det helt annorlunda. Radion, som då kallades Radiotjänst, hade bara en kanal, som dessutom bara sände ett visst antal timmar per dygn och vad jag minns så var där mest prat, utom mellan klockan 17 och 18 på vardagarna då "Grammofontimmen" sändes. Den inleddes ofta med en ouvertyr och avslutades alltid med en marsch. Däremellan var det mest klassisk och annan "vuxenmusik". En enda sång/melodi var för de yngre lyssnarna, kanske en schlager med Cacka Israelsson (min favorit), Gustaf Torrestad, Alice Babs eller Thory Bernhards.

(Oj, nu förstår alla hur vansinnigt gammal jag är.)

I dagstidningen stod det vad "Grammofontimmen" skulle innehålla för musik och vilken tid den skulle spelas. När man lärt sig läsa kontrollerade man alltid noga radioprogrammet för att få veta artister och tider. Man ville ju inte missa dagens enda musikaliska höjdpunkt.

 I mitt föräldrahem fanns en stor, klumpig radio som pappa snickrat ett speciellt bord till. (Bordet används faktiskt fortfarande, men nu står min lilla sovrums-TV på det.)

Hemma hos mor och far fanns också två gamla vevgrammofoner, en svart och en brun. Jag tror att den svarta kom från mina morföräldrar.

På dessa skrälliga musikmaskiner snurrade familjens skivor. När ljudet började låta alltför raspigt var det dags att byta stift. Ibland stoppades det en tygtrasa i högtalaren för att dämpa värsta skrället.

När jag var 5-6 år hade jag hört "Delicado" med Percy Faith på radion. Jag blev alldeles tagen av den melodin och bad mina två äldre bröder att köpa skivan åt mig. Jag anförtrodde dem min sparade förmögenhet, fem kronor, och när de kom hem med 78-varvaren så grät jag av glädje.

När den gamla stenkakan råkade gå sönder grät jag igen, av sorg. Jag blev så förfärligt ledsen.

Efter någon tid fick bröderna i uppgift att köpa nästa skiva som jag förälskat mig i, "Sabre Dance Boogie" med Woody Hermans orkester. Lyssna på den så förstår ni att resten av familjen funderade på att flytta när jag spelade den för femtioelfte gången.

En annan av mina absoluta favoriter från tidiga barnaår var "La Paloma". Den fanns hemma i en svensk inspelning, jag minns tyvärr inte med vem, men jag tyckte den var så tragisk. Jag hade missuppfattat texten och trodde att sångaren sjöng "hål på kind" eller något liknande. (Länken ovan går till versionen med Billy Vaughns orkester - med fint saxofonspel.)

"La Paloma" (Duvan) är en av världens mest spelade melodier och det finns väl knappast någon artist som inte gjort sin egen version av den.

T.o.m. min idol Elvis sjöng in den, då hette den "No more".

När radion startade sin andra kanal, P2, var lyckan stor. Nu skulle det kanske bli aningen mer för oss unga. Pappa var tvungen att köpa en liten extraradio till ungdomarna för att få lyssna på pratkanalens nyheter från Ekot i lugn och ro på den stora radion. Efter ytterligare en tid stod det plötsligt en stor praktmöbel i vardagsrummet, innehållande radio, grammofon och trådspelare, en Luxor Magnefon. Den var ett underverk. Vilken fantastisk teknik! Tänk att bl.a. kunna spela in och höra sin egen röst.

Ungefär så här såg vår Luxor Magnefon ut.

En gång när min morfar var på besök så passade mamma på att spela in hans våldsamma snarkningar. Det var kanske inte så snällt gjort för när morfar fick höra hur han lät under sömnen blev han alldeles vit i ansiktet och sa förskräckt att han aldrig skulle våga sova mer. Men som den modige man han var så fortsatte han att sova. Och dra timmerstockar.

Några sådana här "trådrullar" ligger fortfarande i en låda här i hemmet. De är nästan antikviteter och hemmet äger ingen teknik för att spela upp dem.

Här finns ett inlägg på bloggen Miras Mirakel om just Luxors Magnefon. Det finns kanske många lådor i vårt land som innehåller omoderna trådrullar.

God torsdag!