Tjugosjätte juni. Idag är det min icke-firar-dag.
Det har gått nio år sedan jag drabbades av plötslig dövhet på höger öra.
Nio år som en-hörad. Jag hatar det.
Varje dag saknar jag funktionen, alltså det öronen är till för — att höra med.
(Klickbara bilder.)
(Klickbara bilder.)
Jag har skrivit många blogginlägg om mitt strejkande öra.
Alla finns under etiketten "Örat" om någon vill läsa mer om ämnet.
Det första audiogrammet som togs efter 26 juni 2010.
Det med rött inringade området är resultatet från hörseltestet från mitt högra öra.
Där var hörseln inte mätbar.
När jag väl reagerade (jag hoppade nästan ur stolen) så var det av tryckvågen vid 100 dB,
inte av själva ljudet.
Jag var totalt döv på högerörat. Och allt detta chockartade hände på midsommardagen 2010, inom loppet av bara 8-9 timmar.
Jag minns det som igår, hur kaotiskt allt kändes och var.
Naturligtvis har hörselförlusten numera blivit lite "vardag"
men sorgen och saknaden finns där, varje dag.
Jag önskar så att jag kunde lyssna på musik — i stereo.
Tyvärr inte bara "vid klagomål" ...
Mina läsare ska ha det riktigt gott!
Jg har bara varit "döv" några veckor som biverkning till influensa för många år sen, Men jag tyckte det var fasansfullt. Kan inte föreställa mig hur det är att ständigt vara drabbad av det. Kul att se dig här igen. Kram
SvaraRaderaDet känns onekligen oroande att inte ha ett öra "i reserv" nu om även det vänstra skulle få för sig att strejka.
RaderaKram!
Kan inte fatta att det gått så lång tid sedan ditt ena öra slutade funka. Det är trist med icke-firar-dagar.
SvaraRaderaI och för sig skulle jag ju kunna fira mitt fungerande vänsteröra varje dag. Än så länge ... Och även andra kroppsdelar som fortfarande funkar. Synd bara att de tycks bli färre och färre med åren.
Radera