År 2010 var dagens datum, 26 juni, midsommardagen.
Ett datum jag aldrig kommer att glömma. Men ett datum jag aldrig kommer att fira.
Då hände något mycket traumatiskt i mitt liv — på ungefär åtta timmar förlorade jag hörseln helt på höger öra. Jag hade drabbats av vad som kallas plötslig dövhet.
Idag är det alltså sju år sedan jag blev "en-hörad".
Jag har skrivit (gnällt!) om detta många gånger här på bloggen.
Känner någon för att läsa mer så finns allt under etiketterna "Örat" och "Sjukt och friskt".
Här nedan är en bild på det första audiogram som togs efter att jag drabbats.
Det är från den 28 juni 2010.
Den första vardagen efter dövhets-chocken.
Den röda texten har jag lagt in för att förklara lite vad audiogrammet visar.
Klicka bilderna för större text.
Hörseln på mitt arma högeröra var icke mätbar.
Jag hörde inga ljud alls. Det enda örat reagerade på var tryckvågen när audionomen höjde ljudstyrkan på de olika frekvenserna. Jag minns hur jag bokstavligen hoppade högt i stolen.
Jag hörde inga ljud alls. Det enda örat reagerade på var tryckvågen när audionomen höjde ljudstyrkan på de olika frekvenserna. Jag minns hur jag bokstavligen hoppade högt i stolen.
Det var fruktansvärt obehagligt, gjorde faktiskt fysiskt ont. Men var förstås nödvändigt för att kontrollera hur allvarligt min hörsel var skadad.
En liten, liten pyttedel av hörseln har kommit tillbaka men inte så att jag verkligen kan höra med det örat. Och det lilla jag hör är tyvärr bara skärande gällt och förvrängt. Min hörselskada och medföljande ljudkänslighet har till stor del både förändrat och försämrat mitt liv.
Man har kommit fram till att skadan sitter i cochlea, snäckan, alltså längst in i örat.
Och att en hörapparat inte skulle hjälpa utan endast förstärka ljudkänsligheten.
Så, jag kan bara hoppas, innerligt, att mitt kära vänstra öra kommer att fungera ända fram till döden.
Dagens väder är för övrigt helt i samklang med icke-firar-dagen: Ösregn.
Jag tar det som en sympatigest från den jämngrå, gråtande himlen.
Men så hemskt att drabbas av detta. Jag hade faktiskt aldrig hört talas om det förrän du berättade om det. Hörseln är viktig, så jag kan förstå att det är jobbigt för dig. Det är samma trista väder här, så det får bli innepysslande om jag över huvud taget ska göra nåt idag. Hälsningar från ett blött Åstorp.
SvaraRaderaÄven för mig var plötslig dövhet något okänt — tills jag drabbades av den. Just den okunskapen hade jag gärna levt med.
RaderaMåndagen har varit en mycket blöt historia här också. Men om inte annat så är ju strilandet bra för grundvattnet. Och innepyssel är trevligt.
Ha det gott!
Helt enig med dig. Plötslig dövhet är ingenting att fira. Vädret fortsätter att sympatisera med din icke-firar-dag. Tydligen ska det fortsätta så i morgon också.
SvaraRaderaSjukdomar är ju aldrig något att fira men när/om man blir botad finns anledning att öppna en Pommac Magnum.
RaderaSå länge man har tak över huvudet — som inte läcker! — så kan det gärna få regna några dagar.
Förstår att du absolut inte vill fira detta datum.
SvaraRaderaMärkligt att man kan få dövhet så otroligt snabbt. Och vilken fruktansvärd chock. Jag kan inte ens föreställa mig hur man anpassar sig.
Min mamma hörde väldigt dåligt när hon gick bort men hennes hörselproblem kom gradvis så hon vande sig i alla fall till viss del. Hon fick hörapparat (till slut för båda öronen) och jag minns att hon var så lycklig när hon fick sin första hörapparat och hörde fåglarnas kvitter igen. :)
Inget roligt väder heller. Trist.
Kramar till dig med önskan om att du snart känner dig piggare igen!
Det är så mycket vi människor bara tar för givet. Vi tror ju att våra sinnen ska fungera fullt ut tills döden knackar på. Men så är det ju inte.
RaderaNär man drabbats av plötslig dövhet (PD) så kan man bara hoppas att den ska gå tillbaka, helt eller delvis. Men tyvärr är prognosen sämre för det när man, som jag, tappar hörseln helt.
Vi vet ju att hörseln ofta blir sämre med åren men att den kan försvinna på bara några timmar är mindre känt. Och att det kan hända i vilken ålder som helst. Min öronläkare berättade att den yngsta PD-patienten hon haft var en 14-årig pojke. Jag undrar hur hans skada blev i slutändan.
Det är en chock att drabbas av detta. Men man accepterar och anpassar sig (mycket motvilligt!) — man är ju så illa tvungen. Däremot går saknaden och sorgen över det skadade örat aldrig över.
Att din mamma njöt av återigen kunna höra fågelkvittret förstår jag verkligen. Tack och lov att det finns så fina hjälpmedel numera.
Kram från soligt norr!