ÄLSKADE RARINGAR

Det finns tillfällen när jag blir en larvig, jollrig fjantmaja som talar barnspråk och beter mig som en riktig fåntratt.

"Jaha", brukade min kära mor säga, "nu är det någon hundvalp i närheten."

Jag är väldigt svag för hundar i allmänhet. Och valpar i synnerhet. För mig finns inget gulligare, sötare, mer bedårande och avväpnande än en hundvalp. Kattungar, föl, griskultingar, ja, alla djurbarn är söta, men hundvalpar tar priset.

-

Detta är Sussie (på stamtavlan Bijou), en vit och svart cockerspaniel som jag fick av mina föräldrar när jag var runt elva år och Sussie var runt åtta veckor. Sussie utvecklades så småningom till en mjuk, lugn, tillgiven och lättuppfostrad liten dam som blev hela familjens kelgris. Hon följde både stormatte (mamma) och lillmatte (mig) som en skugga, men visade nog mamma lite extra uppmärksamhet eftersom det oftast var hon som gav lilla hundfröken mat.

-

Sussie hade klara favoriter när det gällde godis. Jag tror hon kunde ha gått till världens ände för några maränger. Så fort hon hörde prasslet från en marängpåse började snålvattnet rinna. Russin hade samma effekt. Plus apelsiner. Hon kunde befinna sig på en annan våning i huset, men om någon började skala en apelsin så kom hon genast springande med öronen vilt flaxande.

-

Sockerbitar och kakor hörde också till favoritkäket. En jul när mamma och jag bakade pepparkakor så hade vi travat bakplåtar med utkavlade, men ogräddade kakor i ett ställ på köksgolvet. Den lägsta plåten råkade befinna sig precis i Sussie-nos-höjd. I ett obevakat ögonblick kunde den godissugna vovven inte hålla sig längre, utan tassade tyst fram till plåten och lät sig väl smaka. Innan mamma och jag upptäckte kaktjuven hade halva plåtens "innehåll" hamnat på Sussies lyckliga smaklökar.

-

En annan gång hade vi alla varit borta några timmar och lämnat Sussie ensam. När vi kom hem såg vi att hon verkade lite skygg och nästan skamsen. Snart förstod vi varför. Sockerskålen som vi glömt framme på köksbordet var inte bara tom, den var renslickad! En påhittig hund hade hoppat från golv till stol till bord.

-

Medan mamma talade helt lugnt så tog hon Sussies huvud mellan sina händer, tittade henne djupt in i ögonen och sa: "Men Sussie, vad har du gjort?" För ett ögonblick möttes stormattes och hundens ögon - så slöt Sussie sina. På något sätt kände hon att hon gjort något förbjudet.

Mamma trodde knappt sina egna ögon: "Sussie blundade!" utropade mamma. "Hon ville inte se mig i ögonen. Kan hundar skämmas???"

---

Det här är Pretty, ett härligt resultat av en mesallians år 1966 mellan en renrasig jämtlandsspets (modern) och en levnadsglad gatukorsning på friarstråt. Pretty och hennes mor Ruffa kom i min väg genom att min dåvarande sambo var en inbiten älgjägare. Tillsammans med ett par jaktkamrater köpte han den vuxna tiken Ruffa för att hon skulle ingå i jaktlaget. Tyvärr visade sig Ruffa vara mer intresserad av tillfälliga kärleksförbindelser med charmiga byrackor än av att jaga långbenta älgar.
-
Hur som helst, det kortvariga förhållandet resulterade i sex underbart söta valpar. Pretty var en av dem och hon fick stanna hos oss tillsammans med sin ouppfostrade moder. Efter ett tag bestämde vi oss för att bara ha kvar valpen, eftersom mor Ruffa var mycket svårhanterlig. Hon hade aldrig fått springa fritt utan alltid suttit fastkedjad, och så fort hon fick en chans så smet hon och kunde vara borta i timmar. Då sprang hon obekymrat framför bilar, motorcyklar och tåg och var en fara både för sig själv och andra. Hon fick återvända till sina första ägare. Vi skulle verkligen ha behövt en Barbro Börjesson.
-
Pretty fick däremot växa upp fritt och oftast utan koppel, men det var naturligtvis en frihet under ansvar. Valp- och unghundstiden var en häftig period med allehanda bus, bl a smakade de flesta stolsben och fållen på vardagsrumsgardinerna jättegott, och mattes nya skor och bh var hett eftertraktade. Man kan verkligen inte kalla valptrollets aktiviteter för god möbel- och persedelvård. Det var inte mycket som var helt efter de vassa valptändernas framfart. Busfasonerna ägde naturligtvis alltid rum när inte matte eller husse var i närheten.
-
Pretty älskade att åka bil och bästa passagerarplatsen ansåg hon vara på hatthyllan bak i vår gamla PV. Där hade hon perfekt utsikt över allt som hände, både inne i bilen och utanför.

En annan favoritplats var under våra sängar, där hon från början kunde gå rak på korta valpben. Antagligen kändes det tryggt och lugnt med "tak över huvudet", så hon bestämde sig för att alltid sova där. Ett beslut som aldrig ändrades, trots att benen växte och hon till slut fick åla sig in. (Det var sällan dammigt under våra sängar... hon var en bra "golvmopp".)
-
När vi var på besök hos mina föräldrar var hon strängeligen förbjuden att vistas i deras vardagsrum. Då lade hon sig med framtassarna över tröskeln, men hon gick inte in. Ute på altanen kunde hon ligga och intresserat titta på småfåglarna som pickade i sig brödsmulor bara en meter från hennes nyfiket sniffande nos. Men hon rörde dem aldrig.
-
Men det fanns något hon inte kunde låta bli - ärtskidor! Hon var helt galen i ärtskidor. Ute i trädgårdslandet smög hon omkring mellan raderna med hönsnätsslingrande ärtruskor och nafsade till sig så många ärtskidor som möjligt. Även hundar vet att grönsaker är nyttigt!
-
Efter Pretty har det inte blivit någon mer hund. Jag har visserligen alltid drömt om en schäfer, men det har inte varit läge för en ny fyrbent kamrat. Men drömma kan man ju. Och vara en jollrig fjantmaja kan man också tillåta sig - i alla fall när det finns fina hundar och valpar att titta på.
-
God onsdagskväll!