NU KASTAR JAG OKET! (Tror jag.)

Min kära mamma kunde vara lite bestämd när det gällde hur hennes tre barn skulle uppföra sig. Hon blev inte glad när mina bröder eller jag svor. (Pappa fick föregå med gott exempel inför telningarna och plocka bort eventuella kraftuttryck ur vokabulären.)

Jag fick också en tillrättavisning om jag råkade säga "åh, Gud", "Herre Gud" eller något liknande.

Söta mor, ca 3 år.

(När mamma fick se detta foto hade hon sagt: "Men sanna mej, är det inte jag och kappsäcken.")

-----------------------------------

I de första tonåren gav mamma mig två förmaningar när det gällde tal och skrift: "När du talar om dig själv och andra i samma mening, så tänk på att alltid nämna dig själv sist. T ex: I dag ska Stina och jag fara till stan. Inte: I dag ska jag och Stina..." Denna anvisning satte sig djupt i mig och jag tror faktiskt aldrig att jag har "sagt fel" sedan dess. Jag tänker inte ens på det, det kommer naturligt. Med det rådet har jag inga problem.

Men den andra uppmaningen som kära mor gav mig och som smetade sig fast i mitt unga inre, den har jag snart tänkt strunta i. Jag jobbar hårt med detta problem. Så här löd det andra rådet: "När du skriver, börja aldrig den första meningen med ordet `jag´. Det ser trevligare ut om man inte genast skriver om sig själv."

Så var det nog förr. Det ansågs inte riktigt artigt att inleda skrivelser med jag. Skriftspråket var mycket strängare då. I dag uppmanas vi att skriva ledigt och ingen skulle bry sig om eller ens tänka på en sådan sak. Utom jag. Jag kan inte förmå mig att börja brev, handlingar, blogginlägg, kommentarer, o s v med det lilla ordet jag.

Javisst, jag vet att jag är larvig och ibland känner jag verkligen för att slänga oket
och öppna bloggen med:

Jag längtar efter våren! Eller: Jag har skrattat så gott i dag. Eller: Jag är så arg!

I stället blir det någonting åt det här hållet: Vad jag längtar efter våren! I dag har jag skrattat så gott. Du skulle bara veta hur arg jag är!

Lilla mor i din himmel, förlåt mig om jag någon dag börjar med - jag! Ingenting förfärligt kommer att hända, jag lovar. Jag kan nästan tänka mig att även du skulle rucka på den där regeln nu. Om du hade möjlighet...

Kanske låter detta som om min uppväxt var väldigt sträng. Ingenting kan vara mera fel. Min moder kunde visserligen ha skinn på näsan, men hon var en mycket humoristisk, medkännande och högt älskad person. Jag fick ofta höra hur fantastisk hon var. Pappa nästan dyrkade marken hon gick på.
T.o.m. mina kamrater kunde säga, nästan lite avundsjukt: "Vilken snäll och härlig mamma du har!" Bättre betyg än så kan man väl knappast få.

Hur som helst, nu ska jag lägga mig i hårdträning: Jag, jag, jag, jag... Om jag lyckas med övningarna så kommer ni att se det här på bloggen.