Rätt vad det är kan jag plötsligt genomströmmas av oförklarliga lyckorus.
Och ja, eftersom jag är totalt sprit-, rök-, knark- och kaffefri så rusar det utan hjälp av sådana substanser.
(Hm... månntro det kan vara kranvattnet... eller betablockeraren?)
Jag tror att de flesta människor då och då upplever dessa vardagliga minimirakel.
Ni vet den där känslan av eufori som fyller kroppen - och man vet egentligen inte varför man just då känner en sådan lycka inombords.
Majoriteten av oss, åtminstone här i fridfulla välfärdslandet Sverige, har så mycket att vara glada och tacksamma över men det är inte just det jag tänker på nu.
Nej, jag menar den där varma, ljuvliga, oväntade, mystiska känslan som dyker upp utan någon särskild anledning. Den är som en lyckostråle genom hela kroppen.
Kanske är det bara en våg av ren och skär livslust.
Men vad det än är så är det fint.
En närstående berättade igår kväll:
- Vet du, idag när jag lade mig på sängen en stund för att räta ut ryggen så blev jag plötsligt alldeles varm, på ett konstigt sätt. Det började i fötterna och svepte sedan genom hela kroppen ända upp till håret. Det kändes som en våg av obeskrivlig lycka. Jag tror aldrig jag har känt just på det sättet förr. Det var en skön och samtidigt underlig känsla. Men väldigt behaglig.
Naturligtvis finns det ibland verkliga orsaker till lyckokänsla men då är man ju medveten om varför man känner som man känner medan man stuffar runt på köksgolvet.
Igår blev jag så glad över att i huset mitt emot mitt hade plötsligt två balkonger smyckats med ljusslingor. Många tycker förstås att det är att gå händelserna (jultiden) lite i förväg.
Men se, det tycker inte jag.
(Klickbara - och suddiga! - bilder.)
(Klickbara - och suddiga! - bilder.)
Nu när november bäddar in oss i sitt massiva mörker så är det alldeles underbart - och legitimt - med ljuskällor, i vilken form och storlek som helst. Jag blir lika glad varje år när jag ser balkonger och fönster pyntas inför advent. Jag är säkert mer än lovligt fnattig som gläds åt så triviala ting som några ljusslingor, men det bjuder jag på.
Flera gånger under gårdagen, sedan skymningen fallit, så tog jag en extra sväng förbi mina fönster för att njuta av de ljuspyntade balkongerna.
Och snart tänds ljusen i granarna (på rot) på norr- och södersidan om mitt hus. Den norra kan jag titta på närhelst jag kastar en blick genom köksfönstret. Jag längtar faktiskt!
På min egen balkong lyser buxbomsbollen (plastfuskig) lite diskret sedan flera veckor.
Den får glimma tills dagsljuset tar över i mars.
Och under jul och nyår får den konkurrens av fler ljuspunkter.
Och under jul och nyår får den konkurrens av fler ljuspunkter.
Njut nu av torsdagens alla minimirakel!
Ljus och värme, om än artificiellt, är alltid välkommet. Så även små minimirakel. :)
SvaraRaderaMira: Ja! Och med moderna strömsnåla LED-lampor så kan det gärna få lysa lite extra. Allt ljus på oss! ;)
SvaraRaderaHärligt Annica! :)
SvaraRaderaIbland kan jag också få en sådan där "kick" inombords utan någon egentlig anledning.
Tror att det är så vi egentligen är på ett "högre plan" (utan att bli alltför filosofoskt djuplodande :)) och att vi för det mesta inte kommer i kontakt med denna energi och känsla. Men att den bryter igenom ibland.
Jag tycker också alla ljus är väldigt vackra som man har i Sverige. Här i mina trakter är det inte alls lika vanligt. Adventsljusstakar- och stjärnor finns inte. Advent finns inte på det sättet i USA. Jag är lika glad och stolt varje år när jag tar fram min fina adventsljusstake. Den är troligen unik i Weed. :)
Kram!
Jag kan också känna det där lyckoruset ibland utan att riktigt förstå varför. Men allt behöver man inte förstå, bara njuta av de ögonblicken.
SvaraRaderaLäste i min tidning idag att det är viktigt att vi omger oss med glada starka färger under denna mörka årstid.
Anne-Marie: Det är fint att man kan känna stunder av lycka och glädje över ingenting särskilt. Men också över allting. Jag undrar ibland om människor som kämpar för livet genom krig, svält, sjukdomar, fångenskap och fattigdom också kan känna sådana ögonblick. Eller är det bara förunnat oss lyckligt lottade som har alla våra basala behov tillgodosedda? Och mer därtill. Det är svårt att tänka sig glädjerus i flyktingläger eller under andra miserabla förhållanden. Men det kanske existerar även där nöden är som störst - människan är ju en fantastiskt förunderlig varelse.
SvaraRaderaDet har formligen exploderat av ljusdekorationer här i Sverige de senaste åren. Den trenden tror jag vi hämtat från USA - jag har sett amerikanska TV-program där husägare prytt varenda kvadratdecimeter med allehanda ljusslingor, tomtar, renar, krubbor, snögubbar, isbjörnar och jag vet inte vad. Däremot har jag aldrig sett vanliga adventsstakar och -stjärnor. Den seden kanske vi svenskar är ganska ensamma om. Om jag minns rätt så sa min svägerska från Finland att hon var inte van sådana innan hon flyttade hit till Sverige.
Du får starta en adventsstake/-stjärnerörelse i Weed. ;)
Ha det gott! Kram!
Gunnel: Man talar ju också om `flow´, att man kan vara inne i en kreativ och positiv process där allting liksom går ens väg, alla bitar faller på plats och man nästan glömmer omvärlden. Även det har jag upplevt några gånger när jag varit alldeles uppslukad av något jag sysslat med. En sorts lyckorus även det. Det är härligt och hoppfullt att vi i vissa givande arbetssituationer kan ge oss hän fullständigt.
SvaraRaderaSå sant - ljus, lampor och starka färger är livsnödvändigt, speciellt nu i ruggig-mörkret. :)
För mig uppstår dessa kickar mest när jag lyssnar på musik. Det händer ibland.
SvaraRaderaTrevlig lördag!
Andra året i Hjo: Även för mig har musik varit en stor källa till njutning och eufori. Men efter min hörselskada (plötslig dövhet) sommaren 2010 så står min skivsamling för det mesta orörd och ohörd. Det är en stor sorg.
SvaraRadera(Under etiketten Örat har jag skrivit om detta svåra.)
Jag lyssnar fortfarande gärna på musik men upplevelsen är inte densamma när man är "en(h)örad". Saknaden efter musiken som den SKA höras är hemsk.
Trevlig söndag! Här är det som ett julkort ute.