(VECKANS) MÅNADENS PÅSE NÖTTER — STRUL

Vad är det som händer? Nu är det dags att skärpa sig, över fyra veckor sedan jag skrev senast. Men det har varit en strulig tid — på många sätt — och den är inte över än. Tyvärr.

Nåväl, här kommer nu ett mycket lååångt inlägg.

Jag har tidigare nämnt att min bostadsrättsförening hade beslutat att byta ut termostaterna på alla element i alla rum, i alla lägenheter. Arbetet påbörjades under försommaren och eftersom hantverkarna även behövde komma åt rör som går genom mitt förråd för att bl.a. byta rörens isolering (gamla isoleringen innehöll asbest) så var man tvungen att tömma och sanera utrymmet.

Tyvärr hade man inte något reservförråd att erbjuda mig nära till (dåligt!) så alla mina ägodelar måste flyttas från föreningens område. Den 5 juni hämtades grejerna (utan min inblandning — coronatider och trångt utrymme!) av en flyttfirma och kördes iväg 6-7 km till ett industriområde för magasinering.

Där skulle de vara under ungefär en månad.

Så sa man då.

Den tidsplanen sprack med råge.

Vilket jag genast förstod att den skulle göra. Det var ju semestertider i faggorna.

Den 25 september (!) fick jag tillbaka mina grejer!

Alltså var jag utan förråd i 3 månader och 20 dagar. 

Trots att det drog ut på tiden så har jag väntat lugnt och tålmodigt.

Hela underhållsjobbet skulle vara färdigt den 4 september.

Så sa man, efter semestern. Det kom t.o.m. ett papper om det.

Jo, pyttsan! Det blev väl, någorlunda, klart ungefär en månad senare.

 Fredagen den 2 oktober, var VVS-killen hit igen (för vilken gång i ordningen, dock samma trevliga kille varje gång, tack och lov!) och monterade in ett nytt element i köket.

En lördagskväll upptäckte jag nämligen (som tur var!) att det gamla läckte.

Inget stort läckage — jag behövde ingen livboj vid matlagningsbestyren — men ändå, elementet måste bytas. Det skulle ju knappast "självläka". 😀

Trasigt element, i och för sig inte så konstigt, husen byggdes i början av 1960-talet.

Och nu har hela värmesystemet varit tömt på vatten hela sommaren.

Inte bra att det kommer in syre, då bildas ju lätt rost.

(Klickbara bilder.)

I coronatider har det känts allt annat än bra att okända människor ska vandra ut och in i alla rum, även om jag krävt "munskydd på" under alla gånger man varit här. Det rekommenderade smittskyddsläkaren när jag kontaktade honom i somras. Han sa att man även borde bära visir men så blev det inte.

 Nåväl, nu är det, hoppas jag, äntligen slut på besök av hantverkare för lång tid framöver.

Men strulet är inte över för det.

Den senaste tiden har jag känt mig lite extra vinglig, balansen är inte riktigt okej. Vilket gjorde att jag för ett par veckor sedan ramlade omkull i sovrummet och inte höll på att ta mig upp. Det tog mig säkert 15-20 minuter att komma på benen igen.

Jag skulle ta på mig långbyxorna och tänkte kaxigt att jag som vanligt skulle klara det på samma sätt som jag alltid gjort, d.v.s. genom att leka tupp och stå på ett ben i taget.

Det var inte det smartaste jag gjort på senare tid, kan jag meddela. Gamla, yrsliga tanter ska sitta ner när de klär sig. Jag har aldrig tidigare varit med om att kroppen så totalt ignorerat mina order. För jag har ju trillat förr. (Uschlig nacke och dito axlar kan ge väldig yrsel.) Ändå var jag yngre då. Och några kilo lättare. Och inte hade jag konstant förmaksflimmer heller. Och det var även före min hjärtinfarkt.

Och mitt högra öra fungerade också. (Just det, balansorganet!)

Ja, vid mina tidigare vurpor var ALLT bättre.

Gissa om jag var enormt tacksam att jag inte bröt något när jag damp i golvet. Men svanskotan fick sig en rejäl smäll och hela kroppen har känts torktumlad.

Det var i den här vevan mina grejer återbördades till förrådet. Men, det var inte alls läge då att gå i trappor och besöka mina saknade pryttlar. När jag efter en tid väl kom mig ner till dem blev jag dock alldeles förskräckt — mina saker var bara inskyfflade utan minsta ordning och reda. Två dörrar från lägenheten som förvaras därnere har alltid haft kilar under sig, alltså varit lite upphöjda från golvet. Nu står de direkt på betonggolvet. Liksom ALLA kartonger. Pappkartonger ska aldrig stå direkt på betonggolv eftersom kartongen kan dra åt sig fukt.

På de hyllor som finns i förrådet stod/står några plastkassar, en reststump från golvmattan i köket och några bitar frigolit. Dessa ting hade trivs bra på golvet.

Den för tillfället tomma klädställningen tronar högst uppe på en skyskrapa med kartonger och tre resväskor. Sparken har flyttfolket trasslat in och lutat mot de nyisolerade rören. Sparken stod förr till höger om rören, lutad med medarna upp mot väggen och tog därmed minimal plats.

Det värsta nu är att jag inte själv orkar ta tag i detta. Men något måste ju göras. Så där kan det inte vara. Jag undrar verkligen vad det är för amatörmässiga klantskallar som flytt- och magasineringsfirman anställt. De borde få sparken! Nej, nej, inte DEN sparken, inte mitt vinterfordon!

Och det är inte jag som har lejt amatörerna, det är brf-styrelsen som skött de kontakterna.

Kanske därav resultatet ...

Ja, det har varit en jobbig tid och för allt detta tjafs har jag fått ett hyresavdrag för oktober på 40 svenska kronor. (Engångsbelopp, står det på hyresavin.) När jag ringde upp föreningens ordförande sa hon att jag skulle få 4 gånger 40 kronor men om jag förstod henne rätt så blir det tydligen 40 kr första månaden i varje kvartal. Alltså inte hela den enorma summan 160 kr på en gång.

Till saken hör att denna bostadsrättsförening har mycket bra ekonomi.

Och det tror väl jag det, när man inte gör rätt för sig gentemot medlemmarna.

Beloppet 40 kr har man visst kommit fram till för att det är vad lägenhetens förråd beräknas ”kosta” per månad. Enligt uppgift så hyrs de extraförråd som finns ut för 40 kr/mån. (De är säkert rör-fria!)

Men det är en väldig skillnad på att bara hyra ett förråd — och att inte kunna använda sitt eget på nära FYRA MÅNADER för att bostadsrättsföreningen behöver det för diverse underhållsarbeten. Jag ska således sponsra brf:en och inte ha ett öre för det krångel och omak jag haft. Alltså, man häpnar. Jag har talat med HSB:s kontor här i stan, men där kan man inte göra så mycket eftersom varje brf-styrelse beslutar för just sin förening. Men HSB-personen jag talade med tyckte jag hade vettiga synpunkter och även att det var märkligt att inte hela den futtiga ersättningen betalades ut direkt.

Jag fick rådet att eventuellt koppla in hyresnämnden, och andra har tyckt att morgontidningarna här kunde tipsas, men det känns jobbigt. Jag vill bara ha slut på strulet och få lugn och ro. Jag struntar fullständigt i pengarna, de kan behålla dem, men jag tycker det är så fruktansvärt oförskämt hur föreningen behandlar sina lägenhetsägare/hyresgäster. I alla fall vissa av dem?

Jag föreslog att föreningen, som en god gest, kunde betala arbetskostnaden för byte av min trötta kökskran (jag skulle betala själva kranen), när rörmokaren ändå var här för att byta kökselementet, men det passade inte.

— Nej, kranbyten får man stå för själv, upplyste fru ordförande snorkigt. Och fortsatte:

— Nu kommer vi inte längre.

Syns det att det osar om mina ord? Jag förstår det. Det är länge sedan jag kände mig så här ilsken!

Och det beror på att jag aldrig tidigare har blivit så orättvist behandlad.

Alla säger till mig: Stå på dig! Ge dig inte!

Men det verkar bara vara bortkastad energi.

Oförstånd är svårt att bemöta.

Allt det här tramset har gjort att blogginspirationen legat på noll. Tillsammans med pandemi, ohälsa och annat har det varit en skräpvår, en skräpsommar och en riktig skräphöst.

Ja, helt enkelt ett SKRÄPÅR! Jag borde ha hoppat över 2020. 

Som sagt, länge sedan jag skrev men nu blev det ett väldigt långt epos istället. Alldeles för långt! Om någon orkat läsa ända hit så sänder jag en symbolisk tapperhetsmedalj. I största storleken.