TANKAR I TUFFA TIDER

 

I helgen minns vi våra nära och kära som fattas oss.

Vi tänder ljus på deras gravar och tänker på dem med saknad, längtan och vemod.

I år, på grund av covid-19, är det extra många som förlorat älskade familjemedlemmar.

Och av dem som klarat sig är det en stor grupp som tappert kämpar för att åter få till en vanlig vardag. Vägen tillbaka har visat sig vara oerhört tung, jobbig och till och med oviss för många.

Detta eländiga virus har verkligen satt oförglömliga spår både i människor och samhällen, världen över. Livet kommer aldrig att bli sig riktigt likt igen.

Låt oss hoppas att vi lär oss något av det vi är med om nu. Under detta år, och säkert några år framåt, lever vi i det som inom en snar framtid kommer att uppta massor av sidor i historieböckerna.

Coronapandemin år 2020.

Vi bör nog dra ner på mycket av nöjesresandet. Det är faktiskt inte nödvändigt att flaxa iväg utomlands flera gånger per år. Vi dör inte av att ta det lugnt och stanna hemmavid ett par år. Världen finns kvar, (förhoppningsvis!) och både den och vi mår bara bra av att ta en paus och hämta andan.

Allt resande, både för nöjes skull och i jobbet, har gått till överdrift.

Det verkar som om det enda som är viktigt numera är hur ofta och hur långt bort vi kan kvista iväg. 

Pandemin har ju visat att det till och med går riktigt bra att arbeta hemifrån och att alla jobbresor med allehanda möten, ofta bara någon timme långa, inte nödvändigtvis måste ske IRL.

Det verkar fungera rätt bra ändå.

Tänk om det blir så, när vi har facit i hand, att det här skitviruset var vad vi och Tellus behövde. Att det var det som räddade oss från att gå under p.g.a. mänsklig dårskap. Man kan ju inte precis påstå att människan alltid har varit den klokaste varelsen här på jorden.

Världshistorien vittnar alltför ofta om motsatsen.

Här sitter jag, en gammal tant i gungstolen och funderar över livet.

Och över allt hemskt som händer.

Det gjorde jag även i januari 2017.

Bl.a. så skrev jag så här:

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Jag har skrivit det förr men jag skriver det igen.

VÄRLDEN ÄR GALEN!

Hur ska detta sluta?

Jag börjar tro att det måste hända något fullständigt fasansfullt, världskrig, total miljökatastrof eller okontrollerad farsot för att dårarna ska besinna sig. Ett slags syndafall, ett reningsbad.

Ja, jag vet att jag låter som en riktig pessimist och domedagspredikant men i dessa dagar ser jag inte ljust på framtiden. Det mesta ter sig otryggt, skrämmande och hemskt.

Och så har vi dessutom snart Trump i Vita Huset. Han ensam ger mig skrämselhicka.

Hans kompis i öst har samma effekt.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Är det överhuvudtaget någonting som blivit bättre sedan jag skrev ovanstående?

Det är fortfarande lika mycket våld.

Det skjuts, det knivhuggs, det våldtas, det sprängs, det misshandlas.

Och dessutom, den okontrollerade farsoten är nu över oss.

Lägg därtill att om några dagar är risken stor att Trump får fortsätta med sin cirkus i Vita Huset.

I fyra år till!

Och Trump-kollegan i öst har ju sett till att abonnera på sitt jobb så honom får vi också dras med.

Bevare oss väl!

Ja, världen ÄR galen!

Dessvärre är det inte så mycket vi kan göra åt allt detta.

Men nu, med en ökande virusspridning, så finns det i alla fall något vi kan, bör och måste göra. 

Vi måste vara rädda om oss själva och varandra.

Vara försiktiga, i alla sammanhang.

Och så, försöka se positivt på framtiden.

Men efter den här negativt bloggande gungstols-tantens inlägg så är det väl mer troligt att ni bara lägger er ner och drar något gammalt över er.

Ha en så skön och fridfull helg som möjligt!

Tänk på att ju närmare botten vi är ... desto längre är det upp till ytan.

Nej, nej, det var ju inte så jag skulle skriva!

Jag menade förstås att när vi väl når botten så finns bara en väg att ta — UPPÅT!

Så ska det vara!

😉