FÖRSTA ADVENT

Första adventsljuset tänt.

-

Är det någon fler än jag som har svårt att hänga med i tidens snabba flykt? Jag fattar inte att det redan är första advent. Vart tog september, oktober och november vägen? Hösten 2010 måste ha slagit hastighetsrekord. Men det verkar faktiskt alla årstider göra numera. Jag brukar knappt ha hunnit vänja mig vid yllehalsduk och lovikkavantar förrän det är dags att ta fram vårjackan.

-

Och så fortsätter det så där. I någon vecka eller så, så svassar man lyckligt och lätt omkring i vårkläderna. Tills en morgon då solen och värmen bara vräker ner och med svetten skvittrandes omkring den vårglåmiga kroppen trevar man förtvivlat i garderoben efter kortärmat och gärna kortbenat.

-

Den varma perioden, d v s sommaren - häruppe i norr kallad "den gröna vintern" - sträcker sig över ett par månader. I bästa fall tre. Sedan är det dags att smyga igång med varma hösttröjor och kängor. Vi norrlänningar nöter våra yllekläder mycket mer än våra bomullsditon. Vore det inte för att vi måste hänga med i modets svängningar (eller kroppsviktens) så skulle vi kunna ha samma sommarkläder år efter år. Det går inte med vinterkläderna. De måste ständigt förnyas p g a långvarig nötning under lååånga, ka-hal-la vintrar.
-

Men nu var det advent jag skulle skriva om. Jag älskar denna mysiga tid. Julen skulle jag nog egentligen kunna hoppa över, men inte veckorna före. Och i dag går alltså startskottet för denna härliga och efterlängtade period.

Njut den!

-

Adventsljusstakarna lyser mot den mörka norrbottniska himlen på andra sidan persiennerna.
-
Trevlig första adventskväll!

EN DÅLIG FÖRLORARE

Avundsjuka kan "uttryckas" på många sätt.

-

Det är antagligen inte salongsfähigt att tycka att detta är en skit-rolig bild.

Men det struntar jag i!

SPÅRSNÖ

Människospår, djurspår, hjulspår.

Alla lämnar vi avtryck.

RYGGONT!

Ajjj!

-

Den senaste tiden har snaquesaliga jag varit o-snacksalig. Och blogginläggen har varit få.

Detta beror på en värkande rygg. Minsta lilla rörelse som inte passat den onda baksidan har fått mig att utstöta ord av smärta och låst mig i de mest tokiga och fantasifulla kroppsställningar.

-

Nu hoppas jag att det värsta är över, men säker är jag inte. Om eländet fortsätter efter helgen måste jag antagligen uppsöka en läkare. Vad nu han/hon kan göra... Under en stor del av 1970-talet led jag av besvärlig ischias (man trodde det var ett diskbråck). Jag fick alla tänkbara behandlingar, men det var ingenting som verkligen hjälpte. Vissa åkommor ska bara ta sin tid. Så småningom minskade smärtperioderna och sedan dess har min rygg varit riktigt bra. Tills för någon månad sedan då jag började känna av den igen - en liten varnande viskning.

-

Inte anande jag då att det skulle bli så här jobbigt. Men även denna gång kommer det att gå över. Under en viss tid så ska det vara uschligt - för att plötsligt vända. Så har förloppet varit tidigare och jag hoppas det är så nu också.

Åh, vad jag ser fram emot en snäll och samarbetsvillig rygg! (För att inte tala om ett dito högeröra!)

-

Tidvis som att sitta fast i en skruvtving.
-
I morgon börjar allhelgonahelgen. God torsdagskväll!