DEN MÖRKA VECKA 21

Den senaste veckan har tidningsrubrikerna varit stora och hemska.

 Just när försommaren är som vackrast försvinner en ung kvinna i Boden. Efter drygt två veckor med intensiv spaning, eftersök och många frågor hittas hon bestialiskt mördad. 

Det finns inte ord för att beskriva detta fruktansvärda.

Tankarna går till hennes närstående som dagligen får höra och läsa de mest vidriga fakta om brottet.

Hur orkar hennes nära och kära? Hur klarar de att ta sig igenom dessa fasansfulla dagar? Hur ska de kunna gå vidare med livet?

Man hoppas innerligt att mördaren snarast kan ställas inför rätta. Tyvärr finns det inget straff som tillnärmelsevis står i paritet med det mördaren har gjort. Ingen dom kan bli för hård. Han (alla är ense om att det är en man som begått mordet) kommer aldrig någonsin att kunna sona sitt brott. Att mörda någon och sedan också skända sitt offer går bortom allt. Det är ofattbart. Man känner vämjelse. 

I måndags drog - för andra gången - en kraftig tornado över den lilla staden Moore i Oklahoma, USA. Och på samma sätt som 1999 så skördade den många människoliv, denna gång minst 24, och totalförstörde de flesta av stadens byggnader. Bilderna som spreds över världen liknade mest ett svårt krigshärjat område. Med vindhastigheter på upp till 320 km i timmen så förstår man att vi människor inte har det minsta lilla att sätta emot. Vi är ynkligt små och maktlösa när naturen visar krafterna.

I Sverige är vi relativt förskonade från naturkatastrofer. I stället har vi en massa huliganer som nu i den mörka vecka 21 ställt till kaos och förstörelse i Stockholms förorter. Det började i Husby och sedan har upploppen spridit sig till många andra ställen. Bl.a. har tokskallarna tuttat eld på minst 150 fordon under sina vandaliseringsräder.

Man undrar vad de hoppas uppnå med detta? Rubriker har de naturligtvis fått. Men någon sympati kan de knappast räkna med. Inte ens av sina egna. I slutändan förstör de bara för sig själva.

Och som vanligt får polisen mest kritik. Jag tycker att alla polismän/kvinnor borde ha beröm för att de,  oftast med otillräckliga resurser, kämpar vidare mot buset. I "motvind och uppförsbacke" jobbar de för oss vanliga Svenssons.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Vad är det med vissa människor?

Det räcker med att vi har att kämpa mot sjukdomar, olyckor och naturkatastrofer.

Varför ska vi också behöva kämpa mot personer utan vett och sans?

Ett ljus för den mördade kvinnan i Boden, hennes anhöriga och för alla andra som - inte bara denna vecka - drabbats av sorg och elände.
Vi är många som tänker på er.

Missförstå mig rätt, men efter detta känns det på något sätt fel att avsluta med orden 'trevlig kväll'.

Jag vill sluta så ändå - vi måste ta vara på allt som är gott och bra.