Idag får jag börja med att varna eventuella läsare - det här blir ett sjukt - och lååångt - inlägg. Men ibland är det bra att "skriva av sig".
För mig blev onsdagen den 5 mars en spännande dag. Men alldeles på fel sätt.
Oroande är ett bättre ord.
Igår morse vaknade jag med en obehaglig känsla i kroppen. Det kändes som jag var full av fladdrande fjärilar. Och eftersom jag konstant hör mina pulsslag i vänster öra - inbyggt EKG! - så märkte jag att pulsen var mycket snabb. Och dessutom mycket oregelbunden.
"Ånej, inte ännu en gång!", tänkte jag.
En kväll i slutet av november förra året hade jag ungefär samma känsla. Efter tre timmar med oregelbunden puls på över 140 uppsökte jag jourcentralen på inrådan av joursköterska på rådgivningsnumret 1177.
Snabbt fick jag komma in och ett EKG togs. Men då hade pulsen sjunkit till 109 och var regelbunden igen. Dock var blodtrycket fortfarande lite för högt. Läkaren frågade:
- Har du haft hjärtflimmer förr? Har du några smärtor? Känns det tungt att andas?
Mitt svar blev nej på de tre frågorna.
Läkaren sa att om hjärtflimret skulle återkomma så var det bäst att ett EKG kunde tas medan flimret pågick. Då skulle man lättare kunna se vad som händer och vad som eventuellt är galet.
Under de tre månader som gått har jag ofta haft ett konstigt fladder i kroppen, men ingen oregelbunden eller speciellt snabb puls. I mitten av januari fick jag tid hos min vårdcentral. Läkaren där sa att hjärtflimmer/fladder ofta kan bero på att magsyra tränger upp mot halsen och att det kan reta hjärtat. Jag fick tabletter för att minska magsyran. Fladdret blev bättre, men inte helt bra.
Så kom då gårdagens morgon. Jag insåg omedelbart att nu var det bara att bums fara till vårdcentralen. Där blev det bråttom att ta ett EKG. Hjärtat slog väldigt oregelbundet och pulsen var 160. Inte heller denna gång hade jag smärtor eller var andfådd. Alltid något att vara tacksam för... Läkaren, en annan än den i januari, sa:
- Du måste genast till sjukhuset med ambulans. Det går inte att helt utesluta en hjärtinfarkt för det är alltid lite lurigt med kvinnor och hjärtinfarkter.
Efter att man satt en kanyl i min arm så blev det ambulansfärd med övervakning av puls, blodtryck och EKG.
Väl på sjukhuset blev det nytt EKG. Fortfarande var pulsen alarmerande hög och oregelbunden. Hjärtslagen pendlade mellan 160 och 170 per minut. Det pep från apparaturen och jag frågade dumt varför.
- Den tycker ditt hjärta har lite för bråttom, sa sköterskan.
Konstigt nog mådde jag inte speciellt dåligt, förutom det mycket obehagliga fladdret i kroppen och det snabba, väsande och hoppande pulsljudet i vänsterörat. Man tog en massa prover, satte in dropp och förbjöd mig att äta och dricka.
(Var jag nu skulle fått mat och dryck ifrån där jag låg uppkopplad till en hel hop apparater...)
När EKG och prover analyserats så sa läkaren, att vad man kunde se så tydde det än så länge inte på en hjärtinfarkt, men att man måste göra någonting åt det allvarliga fladdret.
- Det är ju en väldig påfrestning för hjärtat. Du ska få några sprutor, bl.a. betablockerare, så får vi se hur du svarar på dem.
Flimret hade nu varat i nästan fem timmar. Men... redan efter den första sprutan - långsamt och försiktigt insprutad i kanylen av sjuksköterskan - kunde jag höra i mitt lilla privata EKG (örat) att pulsen började lugna ner sig en aning. Och efter den andra injektionen ännu mer. Och, jaaa! - den blev även jämnare! Efter ytterligare två sprutor någon halvtimme senare var pulsen nere i mer normala 85 - och den var alldeles jämn!
Jag hade ingen aaaning om att man kan bli så glad och tacksam över betablockerare!
Hurra för rätta, hjälpande läkemedel! (Jag hurrar inte alltid över dem, ska ni veta!)
Efter en stund kom läkaren igen och tittade till mig och mina tre apparatuppkopplade medpatienter. Där, skilda åt av vikskärmar, låg vi och funderade över livets kringelkrokar. Och hur fort en vanlig mars-onsdag kan förändras.
Den unge doktorn stannade vid min plats och sa de underbara orden:
- Du har svarat så bra på sprutorna att jag tror vi kan skicka hem dig. Men jag säger som jag nyss sa till din granne här bredvid, det blir nog till att börja äta Waran.
(Vid förmaksflimmer ökar risken för blodproppar och Waran är blodförtunnande.)
Läkaren fortsatte:
- Du och din vårdcentral får tala igenom detta och så följer man upp dig där. Och vi finns ju alltid här om det riktigt krisar till sig igen.
En sjuktaxi beställdes för min hemresa. Men ungefär 20 minuter innan den skulle komma så märkte jag - och hörde i örat - att pulsen var snabbare igen. Jag kollade klockans sekundvisare - 25 pulsslag på 15 sekunder. Alltså 100 igen. Bedrövad gick jag tillbaka och berättade det. Återigen en klämma på fingret - jodå, 99-100 slag/minuten. Nytt EKG, som en överläkare fick titta på. Men hjärtrytmen var helt normal, dock förstås i snabbaste laget. Men efter ett tag blev det hemfärd ändå! Med några goda råd i bagaget.
Antagligen blev jag så lycklig över att få fara hem att hjärtat slog lite extra fort.
Väl hemkommen var jag enormt trött. Det blev en tidig kväll och det är länge sedan jag sovit så gott som i natt. Det finns ingenting så ljuvligt som att sova i sin egen säng. Och att få vara i sitt eget hem. Nu håller jag tummar och tår för att hjärtat lugnar ner sig.
Det finns ju ingen anledning att ha så där fladdrigt bråttom...
Var rädda om era hjärtepumpar och ha en fin torsdagskväll. Och fredag.
.jpg)
.gif)
