I måndags var jag till min optiker för att beställa nya glasögon.
När jag satt och väntade på skjuts hem märkte jag plötsligt hur hjärtat fick fnatt, pulsen blev skyhög och ojämn och jag kände mig vissen. Jag konstaterade snabbt att mitt förmaksflimmer spökade - igen. Och jag som trodde att det kanske hade tagit sitt förnuft till fånga och fortsättningsvis skulle lämna mig ifred. Det är ju faktiskt ganska länge sedan jag hade en riktig flimmerattack.
Bilresan från stan gick direkt till min vårdcentral
som ligger bara några minuters promenad från mitt hem.
Där togs genast EKG och man satte en kanyl i vänster arm. Läkaren gjorde klart för mig att nu var det ambulans som gällde för färden till sjukhusets akutmottagning. Den ena ambulanskillen satte sig bredvid mig i ambulansen och kopplade in EKG där, kollade blodtryck och blodsockernivå och sände värdena i förväg till akuten.
Väl där så kopplades jag omgående till alla apparater och - som vanligt - pep och tutade det för fullt eftersom apparaturen ansåg att min puls hade alldeles för bråttom för att vara hälsosam. En rar sköterska satte en kanyl även i höger arm och tog sedan en massa prover. Läkaren slog sig ner på pallen bredvid min brits, ställde frågor och sa att jag skulle få betablockerare (Seloken) intravenöst. Precis som jag fått vid mina tidigare flimriga attacker.
Jag fick den första sprutan, men pulsen fortsatte sitt race. Jag fick den andra sprutan. Ingen reaktion hos puls-chefen. Jag fick den tredje sprutan.
- Ha! sa pulskontrollen och brydde sig inte ett skvatt!
Timmarna gick.
(Mina sköterskor såg inte alls så här skräckinjagande ut.)
Vid det här laget hade eftermiddagsskiftet gått hem och nattpersonalen tagit vid. En ny läkare "ärvde" således flimmer-Annica. Och sköterskan som också "ärvt" mig var en trevlig kille som så småningom kom med spruta nummer fyra. Och nummer fem. Inget positivt resultat nu heller. Trots mängden betablockerare så fortsatte pulsen okänsligt att pendla mellan 120-140 och vara otäckt oregelbunden.
Och blodtrycket var inte heller något att precis jubla över.
- Det var ett envist flimmer, sa läkaren som ärvt mig.
- Ja, jag kommer att bli en fullfjädrad Seloken-junkie, sa jag.
Läkaren log.
- Vi ska prova med digitalis intravenöst. Det verkar lite annorlunda, sa han och tillade:
- Vi måste behålla dig här till i morgon och om inte flimret börjar ge sig under natten eller framåt morgonen så är vi tvungna att göra en elkonvertering (elchock av hjärtat för att få det till normal sinusrytm). Men vi bestämmer det inte nu utan vi får avvakta och se hur flimret svarar på digitalis. Tills vidare ordnar jag en skönare säng till dig uppe på avdelningen.
Ungefär 01:20 kom en jättegullig sköterska och hämtade mig och med sig hade hon en riktig sjukhussäng. Då hade jag legat på akuten och dess obekväma britsar i ganska precis åtta timmar.
Åh, vilken härlig känsla att få en bredare säng där inte armarna ramlade ner på sidorna; britsarna är ju så smala.
När vi kom upp på avdelningen, Hjärtintensiven, så blev jag överlycklig över att få ett alldeles eget rum. Jag sa det till sköterskan och hon förklarade att på just hjärtintensiven så hade de bara enbäddsrum, sex stycken. Hela vägen från akuten till avdelningen följde en apparat med som registrerade EKG:et. Det fick inte bli något avbrott.
Rummet var för övrigt överfullt med medicinsk apparatur och övervakningsutrustning.
Sköterskan gav mig en sjukhusrock, sockar, en engångstandborste och en mini-tandkrämstub. Men ingen mat. Eftersom det KUNDE bli elkonvertering på morgonen så fick jag inte äta något.
Den lilla EKG-apparaten var naturligtvis min följeslagare även i toalettrummet.
Och där, medan jag borstade tänderna, såg jag att apparatens puls-upplysningssiffror plötsligt "hickade till" och visade puls på 87-88.
Jag sa det till sköterskan som inte hunnit lämna mig för natten.
Hon hade också sett det på den andra monitorn i rummet.
- Jag tror du är på väg in i normal sinusrytm, sa hon. Om det fortsätter så, då behöver jag inte komma in och ge dig mer digitalis vid tretiden. Och du slipper elkonverteringen. Nu håller vi tummarna!!!
Jag sjönk sedan ner med behag i den sköna slafen, men sömnen ville inte infinna sig. Från sängen kunde jag se skärmen med EKG:ets taggiga kurvor och pulsens hastighet. Den pendlade nu mellan 70 och 80. Ibland var den t.o.m nere i 66. HURRA! Jag låg bara och njöt av att de där otrevliga typerna som hade boxats i bröstet på mig hade fallit på knock-out. Det kändes ungefär så. Men jag hade inga smärtor, har aldrig haft. Tack och lov! Och peppar, peppar ...
Det känns "bara" som lite kraftigare och "bråkigare" hjärtslag, som om hjärtat boxas med sig självt.
Puls-chefen skötte sig hela natten. Men blodtrycket låg på 195/87 på morgonen.
Men jag fick ju äta frukost! Tro mig, lycka kan vara en kopp te och en smörgås.
Och givetvis en jämn och fin sinuskurva.
Och senare, sällan har en lunch smakat så bra, stekta kycklingfiléer, kokt ris, grönpepparsås och "morotssymfoni".
Två kvinnliga läkare gick ronden och beordrade fler prover, några togs innan jag skrevs ut men några var lite speciella, de måste tas fastande och vilande så det blir senare. Sedan ska blodtrycket mätas under 24 timmar så jag ska gå omkring och också sova med en blodtrycksmätare under ett dygn. Mätaren sköter sig själv, blåser upp och mallar sig med jämna mellanrum. Det är inte särskilt lätt att sussa när det klämmer åt om överarmen, men det fixar sig. Jag har gjort ett sådant där 24-timmars-test för flera år sedan så jag vet hur det går till.
Igår hann det bli sen eftermiddag innan jag var hemma igen. Jag ringde nära och kära och berättade att jag kommit hem, lagade lite mat och stöp sedan i säng. Min egen säng! Underbart!
Jag somnade vid 20-tiden. Och sov till 06:30, med några korta avbrott.
I morgon bitti har jag läkartid på vårdcentralen.
Hur skulle sjukvården klara sig utan mig, den trogna besökaren?
Ha, ha, läkare och sköterskor skulle få en massa tid över till annat och viktigare.
Det här var det allvarligaste flimret jag haft - hittills.
Så här envist och långvarigt har det inte varit tidigare. Jag har blivit inlagd en gång förut, i juli 2014, och det var, märkligt nog, också efter jag besökt staden. Jag ska tydligen undvika stadsbesök.
Och det gör jag ju redan, i möjligaste mån, sedan jag drabbades av plötslig dövhet och den medföljande ljudöverkänsligheten.
Men att stadsresorna ska få sådana här följder det tycker jag definitivt är att överdriva.
Nu håller jag tummarna för att nästa flimmeranfall dröööööööjer.
Jag kommer inte alls att sakna det. Någonsin. Men tyvärr meddelade en av rondläkarna att flimmerattacker ibland har en benägenhet att komma tätare när man blir äldre. Usch, då!
Men jag hoppas också innerligt att läkarna kommer på vad som orsakar de mystiska vibrationer jag har i kroppen. Kanske kan de där speciella proverna ge något svar.
Önskar att ni har det bra. Och att ni har lite varmare än vi har här. Det verkar som om temperaturen i norr frusit fast på 25-40 grader. Min termomoj visar just nu -27 ruggigt kyliga grader.
Oj, vilket långt inlägg det här blev. Hoppas ni orkar läsa det.
