Den här tavlan hänger i mitt vardagsrum. En sommardag på 1970-talet (kanske 1973 - samma år som den är signerad) ringde det på mina föräldrars ytterdörr och utanför stod en ung, konststuderande fransyska och ville sälja några av sina konstverk.
Mamma och pappa hade inte för vana att släppa in obekanta som ringde på men denna franska tjej fick i alla fall komma in och visa sina alster. Mamma blev genast mycket förtjust i bilden på den sittande, framåtböjda kvinnan, köpte den och mycket snart var tavlan inramad och upphängd.
Numera pryder den alltså mitt hem. Jag tycker mycket om den, precis som min mamma gjorde.
Men just nu känner jag mig precis som jag inbillar mig att kvinnan på bilden känner sig -- ledsen, nedstämd, tankfull. Ja, sorgsen.
Energinivån är på noll. I flera dagar (de få som datorn varit påslagen) har jag försökt skriva ett blogginlägg men gett upp. Det har t.o.m. känts tungt att kommentera på andras bloggar. Jag får/har fått tvinga fram ork och lust för allt jag ska göra.
Efter min senaste -- önskar jag kunde skriva sista! -- flimmerattack i januari har jag känt mig så trött och utan driv. Jag mår helt enkelt inte bra.
Man kanske kan säga att det är energikris ... drivmedel saknas.
Fladdret/vibrationerna i kroppen har varit jobbigare än på länge och sömnen, orken och lusten blir förstås därefter.
Och så ... förra veckan blev S, en mycket kär gammal vän rejält förkyld, yrslig, vinglig och till slut så dålig att han ramlade omkull på golvet i sitt hem, helt oförmögen att ta sig upp. I nästan ett dygn blev han liggande utan att kunna kalla på hjälp.
Jag hade ringt flera gånger (han bor nästan 90 mil bort) men utan att få svar. Från början tänkte jag att han sov och inte hörde telefonen eftersom han hör dåligt. Men när jag varken fick svar eller han ringde upp mig som han brukade så bestämde jag till sist "att svarar han inte nu så kallar jag på hjälp", då svarade B, en god vän till S.
B hade farit dit och hittat S på golvet i hallen, uttorkad, frusen, hungrig och med värkande kropp efter många timmar på ett hårt golv, men tack och lov vid fullt medvetande. B ringde ju genast efter ambulans, trots protester från vår "golvade" vän.
(S är en man med massor av humor så jag får skriva så.)
Nu ligger S på sjukhus med lunginflammation, får antibiotika och mår bättre. Men för att kunna återvända hem måste han få någon slags hjälp annars kan han knappast bo kvar i sitt hus. Eftersom han har haft hjärtbesvär i flera år och åkt in och ut på sjukhus har han tidigare blivit erbjuden både hemtjänst och larm men sagt absolut nej.
Han är envis och tjurig som en norrbottnisk mygga en varm sommarkväll. Precis som jag.
Så innerst inne förstår jag ju honom.
Det är svårt och smärtsamt att efter ett långt liv av hälsa, arbete och oberoende inse att man "plötsligt" är så gammal, sjuk och kraftlös att man måste ha hjälp av andra för att klara av tillvarons olika delar. Det är en lång process som måste få ta sin tid. Och ibland måste det tyvärr hända något riktigt allvarligt innan man kan acceptera den tuffa verkligheten.
Jag känner stor sorg över detta -- i första hand för min väns skull, givetvis -- men så småningom också för min egen.
Alla vet vi ju att för varje andetag så närmar sig den dagen.
Det är en skrämmande tanke. Men ju äldre och krassligare vi blir desto oftare dyker den upp.
Detta blev ett långt, allvarligt och jämmerligt inlägg. Förlåt.
Njut nuet.
