Den här tavlan hänger i mitt vardagsrum. En sommardag på 1970-talet (kanske 1973 - samma år som den är signerad) ringde det på mina föräldrars ytterdörr och utanför stod en ung, konststuderande fransyska och ville sälja några av sina konstverk.
Mamma och pappa hade inte för vana att släppa in obekanta som ringde på men denna franska tjej fick i alla fall komma in och visa sina alster. Mamma blev genast mycket förtjust i bilden på den sittande, framåtböjda kvinnan, köpte den och mycket snart var tavlan inramad och upphängd.
Numera pryder den alltså mitt hem. Jag tycker mycket om den, precis som min mamma gjorde.
Men just nu känner jag mig precis som jag inbillar mig att kvinnan på bilden känner sig -- ledsen, nedstämd, tankfull. Ja, sorgsen.
Men just nu känner jag mig precis som jag inbillar mig att kvinnan på bilden känner sig -- ledsen, nedstämd, tankfull. Ja, sorgsen.
Energinivån är på noll. I flera dagar (de få som datorn varit påslagen) har jag försökt skriva ett blogginlägg men gett upp. Det har t.o.m. känts tungt att kommentera på andras bloggar. Jag får/har fått tvinga fram ork och lust för allt jag ska göra.
Efter min senaste -- önskar jag kunde skriva sista! -- flimmerattack i januari har jag känt mig så trött och utan driv. Jag mår helt enkelt inte bra.
Man kanske kan säga att det är energikris ... drivmedel saknas.
Fladdret/vibrationerna i kroppen har varit jobbigare än på länge och sömnen, orken och lusten blir förstås därefter.
Och så ... förra veckan blev S, en mycket kär gammal vän rejält förkyld, yrslig, vinglig och till slut så dålig att han ramlade omkull på golvet i sitt hem, helt oförmögen att ta sig upp. I nästan ett dygn blev han liggande utan att kunna kalla på hjälp.
Jag hade ringt flera gånger (han bor nästan 90 mil bort) men utan att få svar. Från början tänkte jag att han sov och inte hörde telefonen eftersom han hör dåligt. Men när jag varken fick svar eller han ringde upp mig som han brukade så bestämde jag till sist "att svarar han inte nu så kallar jag på hjälp", då svarade B, en god vän till S.
B hade farit dit och hittat S på golvet i hallen, uttorkad, frusen, hungrig och med värkande kropp efter många timmar på ett hårt golv, men tack och lov vid fullt medvetande. B ringde ju genast efter ambulans, trots protester från vår "golvade" vän.
(S är en man med massor av humor så jag får skriva så.)
Nu ligger S på sjukhus med lunginflammation, får antibiotika och mår bättre. Men för att kunna återvända hem måste han få någon slags hjälp annars kan han knappast bo kvar i sitt hus. Eftersom han har haft hjärtbesvär i flera år och åkt in och ut på sjukhus har han tidigare blivit erbjuden både hemtjänst och larm men sagt absolut nej.
Han är envis och tjurig som en norrbottnisk mygga en varm sommarkväll. Precis som jag.
Han är envis och tjurig som en norrbottnisk mygga en varm sommarkväll. Precis som jag.
Så innerst inne förstår jag ju honom.
Det är svårt och smärtsamt att efter ett långt liv av hälsa, arbete och oberoende inse att man "plötsligt" är så gammal, sjuk och kraftlös att man måste ha hjälp av andra för att klara av tillvarons olika delar. Det är en lång process som måste få ta sin tid. Och ibland måste det tyvärr hända något riktigt allvarligt innan man kan acceptera den tuffa verkligheten.
Jag känner stor sorg över detta -- i första hand för min väns skull, givetvis -- men så småningom också för min egen.
Alla vet vi ju att för varje andetag så närmar sig den dagen.
Det är en skrämmande tanke. Men ju äldre och krassligare vi blir desto oftare dyker den upp.
Detta blev ett långt, allvarligt och jämmerligt inlägg. Förlåt.
Njut nuet.
Nej, vad trist Annica.
SvaraRaderaVisst får man skriva av sig på bloggen om olika saker som finns i ens tillvaro.
Jag minns min farmor som var en mycket glad och positiv person och blev 91 innan hon gick bort. Men hon blev ledsen ibland när hon blev allt äldre eftersom alla hennes vänner gick bort.
Det är inte alltid lätt att bli äldre och få uppleva kroppsliga och kanske även mentala förändringar (som min mamma fick pga sin demens) och att bli kvar i stort sett själv.
Hoppas att din vän blir bättre och att du får tillbaka litet mer av din ork.
Skickar dig en stor kram!
Ålderdomen är tillräckligt jobbig i sig och med sjukdom dessutom så blir den en svår tid.
RaderaMånga riktigt gamla människor säger ofta att det är trist att inte ha några jämnåriga att tala med. Det måste kännas väldigt ensamt och konstigt.
Tack för kramen! Och kram tillbaka!
Så tråkigt att höra både om att du inte känner dig bra och det som hände din vän. Det stämmer att så länge man är frisk och orkar göra allt tänker man inte så mycket på vad som kommer i framtiden. Väl är väl det, kan jag tycka. Det gäller att njuta av nuet så länge man kan. Hoppas både du och din vän känner er piggare snart. Stor kram från mig i Skåne.
SvaraRaderaSå länge man mår bra och traskar på i vardagslunken tar man ofta för givet att allt ska fortsätta så. Tyvärr blir det inte alltid som man vill och hoppas. Allt kan förändras på en sekund så att njuta av nuet är nog det klokaste vi kan göra. Men kanske vi samtidigt borde ha en "Plan B". :)
RaderaVarm tack-kram till dig!
Inte ska du be om förlåt för ditt blogginlägg. Det är så tröttsamt med alla som hävdar att man endast ska vara positiv och att det ska rädda världen. Livet är bekymmersamt många gånger, kanske på ett speciellt sätt om man är sjuk. Vi säga ha bra sjukvård här i landet så vi får hoppas det gäller alla landsting. Det behövs inte bara bra medicinsk vård utan även omtänksam personal. Med önskan om ett gott liv för dig trots allt!
SvaraRaderaTack, ibland känns det bra att "lätta på trycket" genom att skriva av sig. Men samtidigt vill jag inte förvandla bloggen till en sjukjournal med återkommande jämmer.
RaderaSvensk sjukvård är i stort sett bra, men det är ofta det dåliga vi hör mest om. Och som du skriver, det är viktigt med omtänksam personal. Den är många gånger lika viktig som det medicinska kunnandet. När empati och skicklighet går hand i hand kan förunderliga saker ske. :)
Usch för att bli liggande i timmar utan att få hjälp. Stackars din vän. Så mycket tankar som ska vandra genom huvudet när man ligger där hjälplös. Hoppas på en bättre och friskare tillvaro för er bägge.
SvaraRaderaJa, vid sådana tillfällen måste hjärnan ha jobbigt; tankeverksamheten går på högvarv.
RaderaLåt oss hoppas på något piggare dagar framöver. Inte bara för S och mig utan för alla som har lite extra motvind och uppförsbacke just nu. Det är så många. Kanske kan vårsolen hjälpa till.
Det har tydligen varit något tjafs med Blogger i kväll/i natt. Jag skrev svar på era kommentarer och klickade på Publicera men flera gånger fungerade det inte. Gillar inte när det står ERROR! Morr!
SvaraRaderaInte be om ursäkt, Annica! Att dela med sig med andra är att lätta på bördan en smula. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det tilltagande ljuset och den annalkande våren kan locka fram lite mera ork och livsglädje. Och för vad det nu kan vara värt, finns vi här - dina bloggvänner - att stötta och muntra upp. Bra att du tog tag i din väns situation, nu får han hjälp och blir bättre. Största, varmaste kramen Annica!
SvaraRaderaTack för härlig uppmuntran! Rara, goa bloggvänner är guld värda i alla sammanhang och speciellt när man känner sig lite tilltufsad. Fina kommentarer och stöttning gör att solen bryter fram genom molnen.
RaderaVar säker på att kramen värmer! Stor kram tillbaka!
Tack för din kommentar i min blogg. Just nu har jag lite för många som mår dåligt i min omgivning, så jag förstår det du skriver om. Att möta sina egna begränsningar gör ont ibland... Jag känner dig inte, men hoppas att du snart mår bättre igen!
SvaraRaderaTack själv, din blogg är läsvärd.
RaderaLivet ger både glädjeämnen och tråkigheter men tidvis kan det bli lite för mycket av de senare.
Förlåt att mitt svar dröjt.
nu läser jag inläggen lite baklänges här så jag såg att din vän är hemma igen, skönt det. Så tråkigt att du inte käner dig bra, jag hoppas i alla fall att du får bli piggare, sänder en styrkekram!
SvaraRaderaJa, min vän är hemma och mår skapligt. Tyvärr kan jag inte riktigt säga detsamma. Är väldigt trött - orken verkar vara långt borta, men jag hoppas den ska återvända snart. Tack för kramen - den värmer! :)
Radera