INTELLIGENSBRISTEN VÄRRE ÄN ELBRISTEN

Här kommer ett gott råd:

Läs blogginlägget som arkitekten, natur- och miljövännen Viola_T skrev häromdagen.

Kunnigt, välformulerat, tänkvärt. Ja, helt enkelt väldigt bra.

 https://morfarshus.blogspot.com/2021/07/mote-i-sommarnatten.html

Det fick mig att äntligen skriva ner mina egna tankar om hur vi tar hand om vårt hem i universum.

Funderar ni också över det här med vårt alltmer sårbara samhälle?

Vi fick ju oss en tankeställare när bl.a. Coops kassasystem för någon vecka sedan helt slogs ut efter en hackerattack/datakapning.

Coop var tvungen att stänga de flesta av sina butiker runt Sverige i några dagar.

Ett "Gör-det-själv"-kit är bra att ha.

Det behövs inte så mycket numera för att slå ut alla samhällsfunktioner i vårt land.

Ja, det gäller ju hela världen egentligen men undrar om inte Sverige tar priset med sin totala brist på framtidsplanering, beredskap och alternativa lösningar om något skulle hända.

Vi behöver verkligen backup för allt som ska fungera i samhället.

Ett längre och omfattande elavbrott eller en dataattack och vi står där med de oanvändbara plastkorten i fickan.

Vi kan inte handla mat, tanka bilen, ta ut pengar, använda dator, mobil, TV eller radio.

(Annat än om de går på batteri ... tills batteriet tar slut.)

Kylar och frysar lägger av, även butikernas förstås. Alla godstransporter stannar.

Och vår egen förflyttning kan bara ske med ben, cykel, segelbåt, roddbåt eller häst.

Under vintern blir det sparkstötting och skidor.

De flesta politiker och makthavare välkomnar glatt, bekymmerslöst och ansvarslöst alla nymodigheter. All modern (läs: sårbar) teknik ska genast anammas. Helst redan igår. I eufori tar man på sig både skygglappar och hörselkåpor när någon klok person försöker påpeka att det kanske vore bra med en konsekvensanalys innan beslut tas. Den kloka (oftast en kvinna!) säger:

— Besinna er! Ni har börjat vandra längs Undergången.

Nu ska vi bli fria från fossilt bränsle. Ja, naturligtvis måste vi se till att vi inte förstör vår natur och miljö ännu mer. För många skeenden är klockan redan fem i tolv. För andra har visarna passerat ett. Och för ytterligare några har uret stannat — det finns inget mer att göra. Det är för sent.

Hädanefter ska vi kuska runt i bilar "tankade" med el. Men den elen måste faktiskt komma någonstans ifrån.

Bilar kan ju inte själva alstra sin nödvändiga energi för att rulla.

Tyvärr kan vi inte (än) ta tillvara och lagra somrarnas blixtnedslag. Vilka annars, lätt som en plätt, skulle lösa hela världens energiproblem i evighet, amen.

Alltså måste vi utvinna elektricitet på andra sätt; vattenkraft, kärnkraft, vindkraft, solens strålar, vågornas rörelser, osv. Eller en, än så länge, ouppfunnen evighetsmaskin.

Det dummaste förslaget om att "säkra" vårt elbehov läste jag om för någon dag sedan — att vi skulle köpa el från det stora oberäkneliga Putte-landet i öster. Men ... tänk om vi förargar Putte!

Vad händer då? Tala om elbrist!

Man kan snabbt konstatera att allvarlig intelligensbrist råder hos den som kom med det förslaget.

Men faktum kvarstår, vi kommer att behöva enorma mängder el framöver. Allt fler industrier och företag startar upp processer som formligen slukar elektricitet.

Lägg därtill alla elbilar. Och all ny hemelektronik.

Hur ska detta lösas?

På många platser i landet uppförs nu vindkraftsparker. Fula "skogar" av höga, vita torn med surrande, snurrande vindfångande vingar långt ovanför den vackra, riktiga skogens kontur.

Det byggs nya vägar till de "vita snurr-parkerna". Det fraktas MASSOR med material dit.

Likaså byggarbetare. Snurrorna ger många jobb — under en kort period.

Sedan ska snurrorna klara sig själva men med viss tillsyn och service.

Men vem ser till flora och fauna?

Hur mycket av natur- och miljöförstöring är vårt utvecklings- och och elbehov värt?

Borde vi inte hellre försöka dra ner på elanvändningen? Resursslöseriet? Bilåkandet? Datorlustan?

Vi kan inte försvara vårt omättliga behov av ökad levnadsstandard.

Vad är det vi lämnar till framtiden?

Vi äger inte Moder Jord.

Vi arrenderar henne bara.

Och som arrendatorer har vi, var och en av oss, ett livslångt ansvar för att ta väl hand om henne.

Det är väl det minsta vi kan göra för att vi får bo på denna otroligt vackra planet.

Puss och kram på dig, Jorden!