VÅR I GRÅSKALA UTAN VITT

Om det inte vore för en blå Volvo och några små röda bakljus så kunde man tro att bilderna är svart/vita. Men icke! Så här såg våren ut i går. Här i norr ligger snödrivorna meterhöga, men de är inte längre vackert gnistrande vita utan smutsgrå-svarta. Jag tycker mars-snön 2012 är lortigare än vanligt. Eller också börjar jag vara skumögd. Men mobilkameran ser ju verkligheten med pigga ögon och då ser den ut precis som jag såg den.

Friskt grönt gräs och skira gröna björklöv verkar väldigt långt borta.

 Kolla snöhögarna! Hela gråskalan, från svart till vi... nej, inte det senare.

Hoppas att våren är vackrare och färggladare där just DU befinner dig!

BLOGGUTMANING - LAMPOR

För första gången antar jag en bloggutmaning. Och den handlar om lampor. Bl.a. har de trevliga bloggarna Miras Mirakel och Skaffaren visat en del av sina hems ljuspunkter. Kolla deras inlägg!

Här kommer några av lamporna som lyser upp mitt hem. Håll i er - det blir många bilder!

Först fyra lampor från hallen.

Taklampa med pärlfrans.

Taklampa - lyktmodell. Present från äldste brodern med fru.

(Antagligen hade de sett hur jag kastat lystna blickar på deras gröna hall-lykta och när de köpte en ny lampa till sin hall så fick jag den gamla. Lykt-lycka!)

Bordslampa "Pennan". Ett loppisfynd som var svagt lila, både fot och skärm. Jag har målat bådadera svarta och prytt skärmen med fyra pennor, en gul, en röd, en grön och en blå.

  Liten lampa som jag fick av min morfar i slutet på 1950-talet. Den har lite holländskt stuk. Skärmen är ny, den gamla blev så småningom aningen brunbränd.
---------

Svart och vit IKEA-lampa från mitten på 1960-talet.
Den hänger ovanför köksbordet.
Uppdatering:
Hittade IKEA-lampan på ett par andra bloggar och enligt uppgift där så kallades lampan "Nift".

En svart och vit väggplafond, hänger i köket. Inköpt för ett år sedan.

Den klassiska vita globen. Denna är gammal, har ärvt den efter mor och far som hade den i köket. Hos mig hänger den i arbetsrummet.

Arbetsrummets gamla, bruna skrivbordslampa.

Sovrummets taklampa. Jag tror jag köpte den någon gång 1970-80.

Sovrummets skrivbordslampa, också från 1970-80.

Två "fotogenlampor" från IKEA, 1970-80-tal. En på var sida om sängen.

Vägglampan som min far tillverkat och tecknat Luleå domkyrka på hänger i matrummet.

---------

Så över till några av vardagsrummets ljuspunkter.

Ovanför soffbordet hänger den ärvda taklampan från danska Coronell Electro... 

... och i fönstret hänger två droppformade från samma företag.

Strindbergslampan.

En riktig fotogenlampa.

Blå glasfot som påminner om P O Ströms vaser. Skärmen har min mor sytt i näversöm.

Turkos lampfot i glas, loppisfynd för 20 SEK. Skärmen har jag gjort i bast.

Golvlampsfoten har min far tillverkat i koppar, mässing och trä. Skärmen har jag sytt.

Frihetsstaty-lampan antar jag följde hem med mormor när hon återvände till Sverige efter att ha bott i USA några år.

Fyrkantig bordslampa som jag pysslat ihop av krossat glas.

Motivet ska föreställa de fyra årstiderna. Här är det först våren med vårbäcken och sedan sommaren med solen och en "palm". 

Våren, släckt lampa.

 Hösten och vintern.

 

Lilla (oputsade!) kristallkronan. 

Jag tycker om den stora bordslampan.

Och... om man gillar fyrar så måste man ju ha en fyrlampa. Den kastar snurrande blått (!) sken omkring sig. Dock är det inte ofta den får göra det. Faktiskt ganska jobbigt med det snurrande skenet.

---------

Har ni tänkt på hur många lampor man egentligen har i sitt hem? Det här är ju bara några av dem. Jag blev uppriktigt förvånad över mängden när jag vandrade runt med kameran för att ta bilderna.

Tack för idag!

KÄRLEK ÄR...

För många år sedan klippte jag dagligen ut dessa små, rara "Kärlek är..."-rutor från en tidning. Länge låg de bara huller om buller i en låda, men där var de ju inte till någon glädje. Mycket bättre och överskådligare att ha dem i en pärm.

I flera år har nu pärmen hängt på gästtoaletten så besökare i lugn och ro kan kolla in vad

kärlek är...

Uppdatering:

Jag glömde att skriva lite om Kim Casali (f. Grove), kvinnan bakom den tecknade serien Kärlek är... Hon föddes på Nya Zeeland 1941, reste runt i världen och hamnade så småningom i Kalifornien där hon mötte den stora kärleken, italienaren Roberto Casali, den mörkhårige mannen i hennes teckningar. De fick tre söner, den sista efter att hennes man avlidit i cancer 1976, endast 31 år gammal. På länken ovan kan ni läsa mer om Kims liv - och om hur den tredje sonen "blev till". Kim Casali dog i cancer 1997.

Det finns en bok utgiven, "LOVE IS..." med Casalis samlade teckningar.

*******

Bilderna nedan med "trollen" är också från någon tidning -- för länge sedan.

Nu håller de och det gulliga kärleksparet varandra sällskap.

Förresten, idag är det precis tre månader sedan vi firade jul! Tre månader framåt, då har vi just avverkat midsommar.

Visst håller ni med om att tiden har alldeles för bråttom?

Ha en skön lördag!

BAKADE KONSTVERK

En av de tårtor som B tillverkat.

Min brors dotterdotter B är inte fyllda sexton men hon är en lysande begåvning när det gäller att baka och göra bakverken vackra. Det är inte bara den egna familjen som lystet beundrar den unga bagerskans goda konstverk; ryktet om hennes talang sprider sig som ringar på vattnet.

Jag säger bara: Vad månne det bliva?   

Bilderna nedan är från ett teparty som B ordnade för sina vänner och det är hennes väninna B som fotograferat.

Tack bagerskan/konditorn B för de fina, frestande bakverken!

Och tack till fotografen B för att jag fick låna de fina bilderna!

(På din blogg har jag sett andra bilder du tagit och de är så bra. Kan man få gå kurs?)

Lycka till, B och B!

Just nu längtar jag alldeles förfärligt efter något smarrigt.

Bäst att gå till sängs innan några av mina egna anspråkslösa kakor i frysen får stilla en del av sötsuget. 

  

Natti, natti! 

EN DAG BLIR DET TYST

Först var det omöjligt att somna. När John Blund sedan väl infann sig så var sömnen full av de mest konstiga drömmar. Inga mardrömmar, men underliga, vemodiga... sorgsna.

På ungefär en vecka har jag fått veta att två personer som för länge sedan stod mig nära har avlidit. Och det skedde alldeles för tidigt i livet. De borde ha haft många år kvar.

Under flera år hade vi kontakt, visserligen sporadisk, men vi hördes av då och då för en liten uppdatering. Så plötsligt blev det tyst.

Ibland försvinner människor ut ur ens liv, inte helt eller för evigt, men det finns perioder i livet när vissa personer blir viktigare än andra. Periodvis måste bara vissa vara viktigare. Och då får de andra träda tillbaka lite. Man säger inte upp vänskapen och man glömmer dem inte, men de har sitt och jag har mitt. Om man dessutom bor med många mil emellan sig så kan det naturligtvis också bidra till att kontakterna minskar.

(Klockan hann t.o.m. bli mer än så här innan paraply-killen satte sig på sängkanten.)

Så en dag blir det alldeles tyst. Kontakten är helt bruten. Man undrar vad som hänt och försöker ta reda på orsaken till tystnaden. I bästa fall har vännen bara flyttat och inte hunnit meddela den nya adressen. I värsta fall får man veta att vännen blivit sjuk och avlidit.

Ju äldre man blir desto kortare är steget mellan livet och döden. I den bästa av världar skulle förstås nära och kära som inte är särskilt gamla få vara friska och njuta av livet. Men alla vet vi att så är det inte.

Återigen blir man påmind om att leva i nuet. Det är faktiskt bara här och nu som gäller.

Var rädda om varandra!

DATOR- OCH DIAPYSSEL

Det har varit några dagar av datorpyssel. Mac och jag håller på att lära känna varandra och jag tycker att vi blir mer och mer sams för varje dag. Men det händer att jag ifrågasätter vår relation. Ibland känner jag mest för att bara slänga ut "honom" genom fönstret. Men så sköter han sig igen och jag förlåter hans egenheter. Och... även PC:n och jag hade ju våra duster. 

En dag under veckan som gick fick jag för mig att nu äntligen var det dags att scanna in min pappas och mina gamla diabilder till datorn. Det finns massor av bilder; jag höll på en hel dag och hann bara en bråkdel.  Det tar tid ska ni veta. Men jag har i alla fall kommit igång.

Här kommer fyra diabilder från New York som jag tog när jag var i USA i mitten på 1970-talet.

 Ett vattenfall i en mysig liten park i New York. Vattnet rinner nerför en "knottrig" betongvägg. Parken var en svalkande oas en het junidag. Jag satt under några skuggande träd och tittade på folklivet. Och jag har aldrig glömt det där konstgjorda vattenfallet. Jag gillade det.

De två bilderna nedan är från en stor marknad, Americana 75, där massor av människor myllrade på de avstängda gatorna mitt på Manhattan.

Sista bilden för dagen - en berömd dam från en något annorlunda vinkel.

Ni får ha överseende med de mörka kanterna - jag har inte hunnit fixa till alla bilderna än. Det är dia-ramarna som skuggar.

Ha en god onsdag.