Ettusennittiosex dagar har idag passerat sedan jag drabbades av plötslig dövhet i mitt högra öra. Den 26 juni 2010, på midsommardagen för tre år sedan, försvann hörseln helt oväntat och oförklarligt. På ungefär åtta timmar hade jag gått från fullt hörande till halvt döv.
Det var en hemsk upplevelse. Och fullständigt obegriplig.
Ingen förvarning, ingenting.
Jag vaknade tidigt på morgonen efter ett lugnt midsommaraftonsfirande hemma i TV-fåtöljen. Allt var som vanligt, men eftersom jag vaknat så tidigt att inte ens tuppen hunnit kuckelikuat så bestämde jag mig för att sussa en stund till. När jag vaknade igen så hörde jag ett konstigt ljud i högerörat. Först trodde jag att det kom utifrån, men efter att jag stigit upp så märkte jag att ljudet följde mig när jag rörde mig mellan rummen. Ljudet satt i mitt öra.
Först tänkte jag inte så mycket på det, men allteftersom dagen gick så lade jag märke till att hörseln försämrades. Först försvann bastonerna, sedan mellanregistret och sist alla diskanttoner. Örat var heldött.
.jpg)
Om allt detta har jag skrivit förut under etiketterna Örat och Sjukt och friskt.
Från början hörde jag inte ens 100 dB (decibel), numera hör jag vissa höga ljud, men jag är svårt hörselskadad på det örat. Hörseln är så gott som helt borta. Ett trist faktum som gör tillvaron extra krånglig ibland.
Men det värsta är ljudkänsligheten.
Och att det inte fungerar med hörselskydd. De gör bara eländet ännu eländigare.
Men det värsta är ljudkänsligheten.
Och att det inte fungerar med hörselskydd. De gör bara eländet ännu eländigare.
Visst, det här låter väldigt motsägelsefullt:
Hörseln är urusel, men ljudkänsligheten är enorm.
Hörseln är urusel, men ljudkänsligheten är enorm.
Hur kan det komma sig?
Ja, först och främst för att alla ljud jag kan uppfatta med det skadade hörselorganet ligger precis på min "obehagsnivå". Och den ligger lika på båda öronen. Men i det friska örat finns ett stort spann mellan det hörbara och det plågsamma. I det sjuka örat finns ingenting att spela på. Där blir allt genast plågsamt. Dessutom är alla ljud förvrängda till oigenkännlighet. Allt låter som när man skakar en plåthink fylld med grus. Hugaligen!
Och så har jag ju en ständig tinnitus - som blir värre när jag utsätts för mer ljud. Ett evigt påslaget "fläktsystem" som susar och brusar. Även i vänsterörat har jag tinnitus - jag hör hela tiden mina pulsslag. (I och för sig är det förstås fasligt trevligt att hjärtat slår, men det behöver väl inte höras.)
För någon vecka sedan var jag på väg hem från affären med en matkasse i vardera handen. När jag var nästan hemma så passerade en motorcyklist, en ung kille, och bara någon meter från mig varvade han upp sin vrålande maskin, gasen i botten. Den nästan stegrade sig.
Jag brukar försöka undvika MC-folk, speciellt de unga eftersom de gärna vill dra på extra mycket, men denna gång kunde jag inte komma undan.
.jpg)
Jag trodde jag skulle svimma av ljudchocken. Den gjorde fysiskt ont. Och i 6-7 dagar efteråt var min tinnitus extra hög och jobbig.
Det är inte ofta jag svär, men jag erkänner att jag vände mig om efter MC-killen och ropade:
"Jävla dumskalle!"
Tyvärr hörde han inte mitt utbrott. Jag hade önskat att han gjort det. Och jag hade velat påpeka det olämpliga med att gasa på just när folk är i närheten.
---
---
Tänk, när jag var fullt hörande kunde jag HÖRA tystnaden. Det var TYST!
Nu när jag är halvt döv är det aldrig tyst.
Tala om motsägelsefullt!
Det här var mitt återkommande gnäll (sedan tre år) på detta datum.
Förlåt.
Ha en bra onsdag!
.jpg)