Ettusennittiosex dagar har idag passerat sedan jag drabbades av plötslig dövhet i mitt högra öra. Den 26 juni 2010, på midsommardagen för tre år sedan, försvann hörseln helt oväntat och oförklarligt. På ungefär åtta timmar hade jag gått från fullt hörande till halvt döv.
Det var en hemsk upplevelse. Och fullständigt obegriplig.
Ingen förvarning, ingenting.
Jag vaknade tidigt på morgonen efter ett lugnt midsommaraftonsfirande hemma i TV-fåtöljen. Allt var som vanligt, men eftersom jag vaknat så tidigt att inte ens tuppen hunnit kuckelikuat så bestämde jag mig för att sussa en stund till. När jag vaknade igen så hörde jag ett konstigt ljud i högerörat. Först trodde jag att det kom utifrån, men efter att jag stigit upp så märkte jag att ljudet följde mig när jag rörde mig mellan rummen. Ljudet satt i mitt öra.
Först tänkte jag inte så mycket på det, men allteftersom dagen gick så lade jag märke till att hörseln försämrades. Först försvann bastonerna, sedan mellanregistret och sist alla diskanttoner. Örat var heldött.
.jpg)
Om allt detta har jag skrivit förut under etiketterna Örat och Sjukt och friskt.
Från början hörde jag inte ens 100 dB (decibel), numera hör jag vissa höga ljud, men jag är svårt hörselskadad på det örat. Hörseln är så gott som helt borta. Ett trist faktum som gör tillvaron extra krånglig ibland.
Men det värsta är ljudkänsligheten.
Och att det inte fungerar med hörselskydd. De gör bara eländet ännu eländigare.
Men det värsta är ljudkänsligheten.
Och att det inte fungerar med hörselskydd. De gör bara eländet ännu eländigare.
Visst, det här låter väldigt motsägelsefullt:
Hörseln är urusel, men ljudkänsligheten är enorm.
Hörseln är urusel, men ljudkänsligheten är enorm.
Hur kan det komma sig?
Ja, först och främst för att alla ljud jag kan uppfatta med det skadade hörselorganet ligger precis på min "obehagsnivå". Och den ligger lika på båda öronen. Men i det friska örat finns ett stort spann mellan det hörbara och det plågsamma. I det sjuka örat finns ingenting att spela på. Där blir allt genast plågsamt. Dessutom är alla ljud förvrängda till oigenkännlighet. Allt låter som när man skakar en plåthink fylld med grus. Hugaligen!
Och så har jag ju en ständig tinnitus - som blir värre när jag utsätts för mer ljud. Ett evigt påslaget "fläktsystem" som susar och brusar. Även i vänsterörat har jag tinnitus - jag hör hela tiden mina pulsslag. (I och för sig är det förstås fasligt trevligt att hjärtat slår, men det behöver väl inte höras.)
För någon vecka sedan var jag på väg hem från affären med en matkasse i vardera handen. När jag var nästan hemma så passerade en motorcyklist, en ung kille, och bara någon meter från mig varvade han upp sin vrålande maskin, gasen i botten. Den nästan stegrade sig.
Jag brukar försöka undvika MC-folk, speciellt de unga eftersom de gärna vill dra på extra mycket, men denna gång kunde jag inte komma undan.
.jpg)
Jag trodde jag skulle svimma av ljudchocken. Den gjorde fysiskt ont. Och i 6-7 dagar efteråt var min tinnitus extra hög och jobbig.
Det är inte ofta jag svär, men jag erkänner att jag vände mig om efter MC-killen och ropade:
"Jävla dumskalle!"
Tyvärr hörde han inte mitt utbrott. Jag hade önskat att han gjort det. Och jag hade velat påpeka det olämpliga med att gasa på just när folk är i närheten.
---
---
Tänk, när jag var fullt hörande kunde jag HÖRA tystnaden. Det var TYST!
Nu när jag är halvt döv är det aldrig tyst.
Tala om motsägelsefullt!
Det här var mitt återkommande gnäll (sedan tre år) på detta datum.
Förlåt.
Ha en bra onsdag!
Be inte om ursäkt, Annica! Jag tycker du håller din "gnällnivå" väldigt rimlig med tanke på hur jobbigt det måste vara. Jag lider med dig och hoppas och önskar att de kommer på något sätt att åtgärda ditt problem. Bra onsdag önskar jag dig också!
SvaraRaderaMira: Tack för dina vänliga ord! Jag vill inte gnälla, men detta datum står i eldskrift. Egentligen är det ett datum jag bara vill glömma, men det går inte.
SvaraRaderaTyvärr verkar det inte finnas någon lösning på ljudkänlighetsproblemet. Det är som det är - bara att acceptera. Som med så mycket annat här i livet. Och det finns värre saker att drabbas av. Men även bättre...
;-)
Jag säger som Mira. Be inte om ursäkt för en besvärlig hörselskada. Det är de som åstadkommer sådana ljud som motorcykelföraren som ska be om ursäkt.
SvaraRaderaGunnel: Det är gnället jag ber om ursäkt för. Jag ser att etiketten Örat har 26 inlägg. Alla mer eller mindre gnälliga...
SvaraRaderaJag skulle mer än gärna vridit om ÖRAT på MC-föraren. Hårt! Det hade varit ett sant nöje. ;-)
Jag tror inte att man kan förstå hur eländigt det måste vara för dig. Jag själv tycker inte om höga ljud och oväsen, men jag blir ju bara irriterad, är varken hörselskadad eller får ont. jag önskar att det fanns ett botemedel.I dagen samhälle tycker jag att det är ganska mycket oväsen överallt, hela tiden. Ska det vara tyst får man sitta uppe och uggla när alla andra har gått och lagt sig...
SvaraRaderaHelena: Numera är tystnad rena lyxvaran. Men vi nattugglor vet hur man ska få uppleva den... :-)
SvaraRaderaHej Annica! Har läst lite här hos dig gällande din hörselskada. Jag känner verkligen med dig i det du beskriver! Råkade själv ut för en hörselskada på höger öra för 4 år sedan, då 21 år gammal, som liknar väldigt mycket din. Vaknade på morgonen, alla ljud lät underliga. Kommer ihåg att det stod en lastbil utanför och brummade och ljudet var fruktansvärt förvrängt och det stack som nålar in i örat. Märkte efterhand under dagen att jag tappade hörseln.
SvaraRaderaAlla ljud lät hemska och jag kunde inte vistas i normal samtalston utan öronpropp eftersom jag var så ljudkänslig och obehag av att personens röst lät så fel.
Gick till fyra öronläkare och fick ingen hjälp. "Det finns ingenting att göra tyvärr mer än att lära sig att leva med detta". Jag vägrade dock att ha det på detta viset så efter ett par månader satte jag mig på akuten. Då gick allt undan.
Fick träffa en helt fantastisk öronkirurg i Lund som tog mig på allvar och ett par dagar senare låg jag på operationsbordet. Jag hade flygit hem från Grekland ca 1 vecka tidigare och skadan skedde nog då. Men eftersom det var så många dagar efter flygningen som symptomen kom så kopplade jag inte det.
Kirurgen öppnade och hittade skador på mitt inneröra. Han reparerade detta och 4 veckor senare var bandagen av och min hörsel var räddad.
Med detta ville jag bara tipsa dig om denna kirurg. Han heter Sven Lindberg och arbetar som öronspec./kirurg/forskare vid Lunds Universitetssjukhus.
Kanske du skulle kunna få komma till hos honom och prata om din skada.
Håller tummarna för ditt öra!
Hej Inez! Tack för sin kommentar! Mycket intressant att läsa din historia. Jag vet att man efter en flygresa kan få besvär med hörseln, men så härligt att ditt öra kunde opereras. Vilken lycka! Jag är så glad för sin skull.
SvaraRaderaMin skada kom bara helt plötsligt, utan att jag gjort något speciellt, inte flugit, inte varit utsatt för höga ljud eller dylikt.
Det kan ha varit en cirkulationsrubbning, men man vet inte säkert. Magnetröntgen kunde inte ge några svar. För ungefär 85% av alla som drabbas av plötslig dövhet finns inga svar att få; det är omöjligt att säga vad som orsakade hörselskadan.
I mitt fall har man kunnat konstatera att skadan sitter i cochlea (snäckan) och är bestående. Prognosen vid plötslig dövhet när man, som jag, helt förlorar hörseln (jag uppfattade ju inte ens 100 dB, hörseln var inte mätbar), är tyvärr inte god. Prognosen är bättre om det finns hörselrester kvar, alltså att inte örat varit/är helt dött.
Skulle det så småningom bli så att mitt vänstra öra också lägger av så finns kanske möjligheten att göra ett s.k. cochleaimplantat i det örat. Men som det verkar nu så har jag nog bara att (o)-gilla läget. Jag har börjat vänja mig vid - och acceptera - att bara höra på ett öra. Det värsta är nog ljudkänsligheten. Den är verkligen ett handikapp. Och det är ett elände att jag inte alls kan använda hörselskydd av något slag. Det blir "rundgång" i huvudet och skräller så det går inte att beskriva. Det är rena tortyren.
Jag hoppas verkligen att båda dina öron nu ska fortsätta att fungera bra. Vi behöver ju minsann dessa ljudupptagare!
Bästa hälsningar!
Hej Annica.. vill börja med att berömma din blogg, Det är väldigt trevligt att hitta din fantastiska sida och du är verkligen en inspirationskälla :-)
SvaraRaderaJag hittade hit när jag sökte på plötslig dövhet och kunde då läsa att du är en av de få som drabbats av detta.
För drygt en vecka sedan så fick jag samma symptom och går just nu omkring i en total chock... nedan följer min historia.
Fredagen den 21 Januari satt jag och tittade på tv när jag kände att det slog lock för vänster öra, jag gick och la mig för att sova och tänkte att det är över i morgon.
Nästa dag så var locket kvar och jag hörde fortfarande ingenting.
Då detta var en lördag så vände jag mig till närakuten och denna läkare konstaterar att jag hade en infektion i örat och jag får en kraftig penecilinkur samt kortisonsalva som varar i 5 dagar.
5 dagen känns det fortfarande som lock för örat. Jag återvänder till närakuten, träffar en ny läkare som också konstaterar att jag har en utbucktning av trumhinnan och vill att jag fortsätter med en ny penecilinkur samt kortison nässpray.
Jag berättar att jag har en USA resa inbokad under nästa vecka och undrar hurvida jag ska/kan flyga med detta örat? Läkaren vill att jag förbereder väl med nässpray så ska det inte vara några problem! Jag återvänder hem med 2 läkare som konstaterat att jag har en infektion i örat.
2 dagar senare, en vecka efter det inträffade så åker jag spontant in till öron-näsa-hals mottagningen i Kungsbacka. De har stängt mottagningen för dagen men sitter kvar med administra arbeten. Sköterskan lyssnar på min historia och ber mig sitta ned en stund, jag får strax efter träffa en mycket trevlig läkare som vill titta mig i öronen.
Jag drar hela historien om närakuten, penicilin osv. Du kan sluta äta den för du har ingen infektion i örat!! Hon frågar en massa saker om bölder, slapphet i ansiktet, borelia osv. Sedan säger hon att jag har drabbats av plötslig dövhet…… Jag känner hur svetten tränger fram i pannan!
Hon berättar en massa men bara hälften fastnade… jag blir chockad av detta besked!
Isället för en penicilinkur så får jag nu en hästekur av kortison.. 10 x 5mg i 5 dagar och sedan nedtrappning, de vill också göra ett borelia prov samt ett hörselprov. Tyvärr så är ju avdelningen stängd och det finns ingen kvar, men de undrar om jag kan komma tillbaka nästa vecka?
Jag är ju i USA då… så vi bokar en tid efter hemkomsten. Har nu ätit kortison i 2 dagar och känner mig som ett nervvrak! Skakar, svettas och fryser, hör inget (förrutom knaster på vänster öra) och massor av tinnitus! Detta varvat med känslan av att höger öra försöker kompensera vänster bortfall gör mig riktigt ljudkänslig. Mår med andra ord inte så bra….
Jag har nu bokat av min resa…. känner att det blev förmycket och att jag inte skulle få ut någonting trevligt utan den ligger på framtiden!
Vill gärna ha vidare kontakt med dig och jag hoppas att vi kan ”höras” snart….
Med Vänliga Hälsningar
Peder
Hej Peder! Tack för din kommentar! Och för de vänliga orden om min blogg!
SvaraRaderaJag förstår verkligen vad du går igenom just nu. När jag drabbades så kände jag mig oerhört chockad av - och vilsen i - den nya situationen. Du har kanske läst mina tidigare inlägg här på bloggen under etiketterna "Örat" och "Sjukt och friskt" och i så fall vet du att min plötsliga dövhet slog till på midsommardagen 2010. Sökte jourläkare på kvällen och han konstaterade genast plötslig dövhet, PD.
Jag var både bedrövad och tilltufsad och kände ett stort behov av att tala med någon som visste något om detta. Jag ringde runt men p.g.a. att semestertiden just hade börjat så det var svårt att få tag i de rätta personerna.
När jag på måndagen efter midsommarhelgen kom till ÖNH-mottagningen fick jag genast kortisonbehandling i fem dagar, inte i tablettform utan direkt insprutat i örat. Detta medförde svår yrsel och balansproblem och jag var väldigt trött, ledsen och eländig. Som "ny-drabbad" får man dels kämpa med hörselförlust, tinnitus, ljudkaos och tuff behandling och dels försöka fatta vad som hänt och bearbeta sorgen över detta plötsliga handikapp som (i värsta fall) för alltid förändrar ens liv. Det är både en fysisk och psykisk påfrestning. Och det tar på krafterna.
Jag tror du var klok som avbokade din USA-resa. Det hade blivit alltför svårt och otryggt för dig att njuta av resan just nu. Du har det tillräckligt jobbigt som det är. Jag vet hur förvirrat allt känns så där i början. USA ligger kvar på andra sidan pölen och väntar på dig när läget lugnat sig. :)
Jag hör ju tyvärr bara plågsamma ljud i mitt högeröra numera och efter snart fyra år så är chansen obefintlig att min hörsel ska bli bättre. Jag önskar och hoppas innerligt att du har bättre tur med ditt öra. Många får ju tillbaka hörseln helt eller delvis. Jag ska hålla tummarna för att du hör till en av dem.
Känner du för att ta kontakt med mig så når du mig på anta.snaque@telia.com (E-postadressen hittar du även i högerspalten här på bloggen.)
Jag vill gärna veta hur det blir med dig och din PD. Och jag vet att det kan vara bra att utbyta tankar med någon som varit/är i samma situation.
Försök att ta det lugnt, vila mycket och vänta med jobb och annat som kräver mycket uppmärksamhet. Du är i chock, din kropp behöver tid på sig att smälta detta. Jag vet.
Bästa hälsningar!