torsdag 6 mars 2014

FLIMMER OCH FLADDER - EN HJÄRTLIG HISTORIA

Idag får jag börja med att varna eventuella läsare - det här blir ett sjukt - och lååångt - inlägg. Men ibland är det bra att "skriva av sig".
För mig blev onsdagen den 5 mars en spännande dag. Men alldeles på fel sätt.
Oroande är ett bättre ord.

Igår morse vaknade jag med en obehaglig känsla i kroppen. Det kändes som jag var full av fladdrande fjärilar. Och eftersom jag konstant hör mina pulsslag i vänster öra  - inbyggt EKG! - så märkte jag att pulsen var mycket snabb. Och dessutom mycket oregelbunden.
"Ånej, inte ännu en gång!", tänkte jag.

En kväll i slutet av november förra året hade jag ungefär samma känsla. Efter tre timmar med oregelbunden puls på över 140 uppsökte jag jourcentralen på inrådan av joursköterska på rådgivningsnumret 1177.
Snabbt fick jag komma in och ett EKG togs. Men då hade pulsen sjunkit till 109 och var regelbunden igen. Dock var blodtrycket fortfarande lite för högt. Läkaren frågade:
- Har du haft hjärtflimmer förr? Har du några smärtor? Känns det tungt att andas?
Mitt svar blev nej på de tre frågorna.

Läkaren sa att om hjärtflimret skulle återkomma så var det bäst att ett EKG kunde tas medan flimret pågick. Då skulle man lättare kunna se vad som händer och vad som eventuellt är galet.
Under de tre månader som gått har jag ofta haft ett konstigt fladder i kroppen, men ingen oregelbunden eller speciellt snabb puls. I mitten av januari fick jag tid hos min vårdcentral. Läkaren där sa att hjärtflimmer/fladder ofta kan bero på att magsyra tränger upp mot halsen och att det kan reta hjärtat. Jag fick tabletter för att minska magsyran. Fladdret blev bättre, men inte helt bra.

Så kom då gårdagens morgon. Jag insåg omedelbart att nu var det bara att bums fara till vårdcentralen. Där blev det bråttom att ta ett EKG. Hjärtat slog väldigt oregelbundet och pulsen var 160. Inte heller denna gång hade jag smärtor eller var andfådd. Alltid något att vara tacksam för... Läkaren, en annan än den i januari, sa:
- Du måste genast till sjukhuset med ambulans. Det går inte att helt utesluta en hjärtinfarkt för det är alltid lite lurigt med kvinnor och hjärtinfarkter.
Efter att man satt en kanyl i min arm så blev det ambulansfärd med övervakning av puls, blodtryck och EKG.
Väl på sjukhuset blev det nytt EKG. Fortfarande var pulsen alarmerande hög och oregelbunden. Hjärtslagen pendlade mellan 160 och 170 per minut. Det pep från apparaturen och jag frågade dumt varför.
- Den tycker ditt hjärta har lite för bråttom, sa sköterskan.

Konstigt nog mådde jag inte speciellt dåligt, förutom det mycket obehagliga fladdret i kroppen och det snabba, väsande och hoppande pulsljudet i vänsterörat. Man tog en massa prover, satte in dropp och förbjöd mig att äta och dricka.
(Var jag nu skulle fått mat och dryck ifrån där jag låg uppkopplad till en hel hop apparater...)
När EKG och prover analyserats så sa läkaren, att vad man kunde se så tydde det än så länge inte på en hjärtinfarkt, men att man måste göra någonting åt det allvarliga fladdret.
- Det är ju en väldig påfrestning för hjärtat. Du ska få några sprutor, bl.a. betablockerare, så får vi se hur du svarar på dem.

Flimret hade nu varat i nästan fem timmar. Men... redan efter den första sprutan - långsamt och försiktigt insprutad i kanylen av sjuksköterskan - kunde jag höra i mitt lilla privata EKG (örat) att pulsen började lugna ner sig en aning. Och efter den andra injektionen ännu mer. Och, jaaa! - den blev även jämnare! Efter ytterligare två sprutor någon halvtimme senare var pulsen nere i mer normala 85 - och den var alldeles jämn!
Jag hade ingen aaaning om att man kan bli så glad och tacksam över betablockerare!
Hurra för rätta, hjälpande läkemedel! (Jag hurrar inte alltid över dem, ska ni veta!)
Efter en stund kom läkaren igen och tittade till mig och mina tre apparatuppkopplade medpatienter. Där, skilda åt av vikskärmar, låg vi och funderade över livets kringelkrokar. Och hur fort en vanlig mars-onsdag kan förändras.

Den unge doktorn stannade vid min plats och sa de underbara orden:
- Du har svarat så bra på sprutorna att jag tror vi kan skicka hem dig. Men jag säger som jag nyss sa till din granne här bredvid, det blir nog till att börja äta Waran.
(Vid förmaksflimmer ökar risken för blodproppar och Waran är blodförtunnande.)
Läkaren fortsatte:
- Du och din vårdcentral får tala igenom detta och så följer man upp dig där. Och vi finns ju alltid här om det riktigt krisar till sig igen.
En sjuktaxi beställdes för min hemresa. Men ungefär 20 minuter innan den skulle komma så märkte jag - och hörde i örat - att pulsen var snabbare igen. Jag kollade klockans sekundvisare - 25 pulsslag på 15 sekunder. Alltså 100 igen. Bedrövad gick jag tillbaka och berättade det. Återigen en klämma på fingret - jodå, 99-100 slag/minuten. Nytt EKG, som en överläkare fick titta på. Men hjärtrytmen var helt normal, dock förstås i snabbaste laget. Men efter ett tag blev det hemfärd ändå! Med några goda råd i bagaget.

Antagligen blev jag så lycklig över att få fara hem att hjärtat slog lite extra fort.

Väl hemkommen var jag enormt trött. Det blev en tidig kväll och det är länge sedan jag sovit så gott som i natt. Det finns ingenting så ljuvligt som att sova i sin egen säng. Och att få vara i sitt eget hem. Nu håller jag tummar och tår för att hjärtat lugnar ner sig.
Det finns ju ingen anledning att ha så där fladdrigt bråttom...

Var rädda om era hjärtepumpar och ha en fin torsdagskväll. Och fredag.

8 kommentarer:

  1. Åh Annica så skönt att du fick komma hem och att det hela gick bra - trots allt.
    Jag hör också ofta mina hjärtslag i vänster öra. Har inte alltid gjort det men det kom för ett antal år sedan.
    Det där med hjärtat kan verkligen vara otäckt. Din puls var ju absolut inget att leka med när den var så snabb.
    Jag har mycket nära exempel på hjärtproblem - min pappa som hade en hjärtinfarkt och fick äta medicin tills han gick bort. Dock inte av en hjärtinfarkt. Alldeles för ung var han - bara 70 år.
    Och så min man Michael som gick bort 2007 pga en obehandlad hjärtinfarkt. Han trodde inte att det var en infarkt och ville inte åka till sjukhus. Jag var med om hans dödskamp under ca 1 vecka och det var nog bland det jobbigaste jag varit med om.
    Skickar dig en stor krya-på-dig kram!

    SvaraRadera
  2. Usch vilken otäck upplevelse. Bra dock att du bor nära ett sjukhus som väl tog hand om dig. Jag hoppas verkligen att du slipper uppleva det igen.

    För cirka 20 år sedan fick jag ont i hjärttrakten, blev skrajsen och gick på vårdcentralen där man tog EKG och inte fann några fel. Bara en ryggmuskel som spökade. Men jag minns rädslan.

    SvaraRadera
  3. Anne-Marie: Pulsljud i öronen är jobbigt, i alla fall när hjärtat rusar och är ur rytm. :( --- Min pappa hade också besvär med hjärtat. Han dog av hjärtsvikt och lungödem när han var 71 år. Sista året åkte han in och ut på sjukhuset flera gånger och varje gång protesterade han och sa att det inte var nödvändigt att fara dit. Ändå kunde han knappt andas för vätskan i lungorna, det bara bubblade. Det var hemskt.
    Jag tror att många män (och några kvinnor) väntar i det längsta med att uppsöka läkare/sjukhus. Min pappa var nästan arg på mamma och mig när vi ringde efter ambulans.
    Så tragiskt med din man, han kanske hade klarat sig om han sökt hjälp med en gång. Men vad ska man göra om den sjuka inte vill till sjukhus? Det är svårt att tvinga någon till vård.

    Mitt fladder har delvis fortsatt idag, pulsen har pendlat mellan 80 och drygt 100, men varit jämn. Så fort den blir oregelbunden blir jag extra uppmärksam för det är lite oroande. Visste man att det var helt ofarligt så skulle man utan knot stå ut med själva obehaget.
    Tack för kramen! Önskar dig en lugn och skön helg!

    Gunnel: Smärtor i hjärttrakten bör alltid kollas upp. Heller en gång för mycket än en gång för lite. Och så skönt det känns när man kan utesluta allvarliga fel. Ovisshet tär på kroppen.
    För min egen del så kunde den här fredagen varit bättre. Men även sämre, förstås... Jag hoppas att jag slipper fladder i morgon. Och ALLA dagar framöver! Hoppas kan man ju alltid... :/

    SvaraRadera
  4. usch! Det låter inget vidare alls! Håller tummarna att det lugnar sig

    SvaraRadera
  5. Som du skrev på min blogg hade vi kunnat åka samma ambulans..Nej, inte riktigt.Du åkte dit onsdag och jag torsdag.Jag fick stanna över natten.Gjorde inte du det?
    Nu var det nog "bara"kärlkramp i mitt fall,men jag hade ont och var flåsig.Lycka till!Hoppas du slipper detta igen!

    SvaraRadera
  6. Helena: Jo, jag har definitivt upplevt trevligare onsdagar, det måste jag säga. Tack snälla, för hållna tummar! :)

    Yvonne: Kärlkramp är inte så bara. Det kan vara både besvärligt och smärtsamt. Jag har ju inte haft ont, trots väldigt hög och oregelbunden puls. Men risken för stroke ökar vid förmaksflimmer och -fladder och det känns ju inte bra. Tyvärr känner jag av fladdret varje dag, till och från.
    Jag fick åka hem på onsdagseftermiddagen, behövde alltså inte stanna över natten. Både skönt... och lite oroligt.
    Hoppas vi kryar på oss!

    SvaraRadera
  7. Hu, vilket äventyr!
    Var rädd om lilla hjärtat nu <3

    SvaraRadera
  8. Skaffaren: Ja, och sådana äventyr kan man ju vara utan. Tyvärr har det blivit två läkarbesök till, dock inte med ambulans - tack och lov! - men fr.o.m. idag knaprar jag betablockerare som ska försöka få lite ordning i "pumpstationen". :/

    SvaraRadera