TUMMEN NER!

För tillfället känner jag mig ungefär så här.

(Målning av G. Beauchamp.)

I mitten på juli hade jag mitt - hittills - allvarligaste anfall av förmaksflimmer. Efter det ökades dosen av betablockerare och sedan har det varit ganska skapligt. Men för en dryg vecka sedan började jag må sämre igen, inget flimmer (oregelbunden och snabb puls) men däremot fladder som suttit i mer eller mindre dygnet runt.

Fladder kan jag beskriva som vibrationer i bröstkorgen, som att hjärtat slår så kraftigt att det darrar i överkroppen. Det är väldigt obehagligt och jag blir så trött. Ork, lust och vilja är på noll och allt känns ganska trist.

I lördagskväll satt jag framför TVn och kände plötsligt att något hände i huvudet. En slags konstig yrsel som kanske varade i 5-10 sekunder. Jag hann bli aningen rädd, trots att jag har upplevt ungefär samma sak en gång förut. Men den här gången började jag må betydligt sämre, pulsen rusade upp över 100, jag fick frossa, hackade tänder, var vinglig och med ben som kokt spaghetti. Vid dessa tillfällen händer också något i kroppen som gör att man är jätteglad över att... hm... vara nära en toalett.

Jag började må så pass dåligt att jag ringde sjukvårdsrådgivningen. Som rådde mig att fara till sjukhuset - med ambulans. Igen. Det är nu fjärde gången jag fått använda mig av detta färdsätt. Det börjar onekligen kännas lite tjatigt. Klockan var ca 23:45 när jag kom in på akuten. Det blev omedelbart EKG och provtagningar.

Pulsen var jämn, men väldigt snabb. Och blodtrycket bort-i-tok, d.v.s. alldeles för högt för att vara hälsosamt. Men efter ett par timmar började det ta sitt förnuft till fånga och lugna ner sig.

Läkaren sa att jag antagligen (förutom fladdret) även haft ett kraftigt blodtrycksfall (som gav viss syrebrist - därav yrseln) och att kroppen reagerade med ökad aktivitet:

"Nähä, det här går inte, tanten måste ha snabbare puls och blodtryck. Rappa på nu!"

Vid halv fyra-tiden på natten var jag hemma igen. Mycket trött och något tilltufsad men glad över att få sova i egna sängen. Gårdagen gick jag omkring som en zombie - tröttheten var total. Då är det skönt att få lägga sig och sussa när man känner för det.

Idag mår jag bättre - men inte bra. Jag är fortfarande trött och fladdret kommer och går.

I och med det här hjärtflimret och -fladdret så har min livssituation förändrats på ett mycket negativt sätt. Jag kan inte planera dagarna som jag skulle vilja och som jag är van vid. Rätt vad det är så blir jag (i bästa fall) "bara" lite mosig eller också (i värsta fall) riktigt dålig och måste till sjukhus.

Nu tänker jag ta till starka ord:

JAG HATAR DETTA!

Ibland använder vi ordet `hata´ lite slarvigt i alla möjliga sammanhang,

men i sådana här fall så är det okej.

Man måste få hata sina sjukdomar.

Så de´ så! 

Och nu över till något helt annat!

Halv fem i morse visade min digitala utetermometer 2,8 minusgrader. Och i nordligaste delen av landet, bl.a. i Kiruna, har snön dekorerat naturen vit. Hallå, det är ju bara september än.
-- Hörru, kung Bore, nu tycker jag du är alldeles för ivrig att komma igång, vi får ju ändå dras med dig till långt in i april. Låt oss få ha höst och barmark ett bra tag till. Vill du vara en populär årstid så måste du sluta med dessa dumma påhitt... påhopp! Skärp dig!

Numera verkar årstiderna gå så här fort.

Åldersrelaterad känsla?

Ha en god vecka!