söndag 8 januari 2017

FLIMMER ... IGEN!

Jaha, så var det åter dags för hjärtat att flimra till.
Det är ganska precis ett år sedan sist (senast var 18 januari 2016).
I mitt tycke är det alldeles för ofta.
Skrev tidigare om min yrsel med då och då åtföljande nystagmus (okontrollerade ögonrörelser) och tyvärr har jag inte blivit av med vare sig det ena eller det andra.
Den senaste tiden har jag dessutom haft lite tungt att andas och ofta fått dra djupa andetag för att få ordentligt med luft. Jag har även svällt lite om vader och lår. Trots stödstrumpor. 

Och så då i fredagskväll vid 23-tiden blev det plötsligt otakt på hjärtslagen. Igen.
Eftersom det var medicintid så tog jag mina betablockerare. (Tar dem 2 ggr/dagligen.) Och så masserade jag området där man kan känna pulsslagen på halsen (den s.k. karotispulsen). Någonstans har jag nämligen läst att massage där eventuellt (!?) kan få tillbaka hjärtat i normal sinusrytm. Låter aningen märkligt men vad gör man inte för att slippa fara till sjukhuset.
Och speciellt nu i influensatider. Trots vaccin kan man ju få en släng av den. Och jag vill absolut inte drabbas av den. Också. Jag läste i tidningen att man t.o.m. tvingats dra ner på vårdplatser p.g.a. att många av sjukhusets anställda också däckats av flunsan. Alltså, man ska helst hålla sig så långt ifrån sjukliga väntrum som man bara kan.
Inte vet jag vad det var, kanske var det hjärtat självt som bestämde sig för att snabbt skärpa sig, men lika plötsligt som flimret började så slutade det.
Dock var pulsen fortfarande snabb. Jag kollade blodtrycket: 207/103, puls 96.
Det var ju inte så bra. Jag väntade en knapp timme. Kollade igen: 172/85, puls 87.
Betydligt bättre men ännu inget läge för guldstjärneutdelning precis.
Jag ringde 1177, sjukvårdsupplysningen.
Den trevliga sköterskan tyckte inte att det var nödvändigt att fara till lasarettet så länge flimret höll sig borta och blodtrycket inte steg igen.
— Men om flimret återkommer så ringer du genast 112 och far med ambulans till akuten.
Jag äter en banan, borstar tänderna och går till sängs.
Efter ca två timmars sömn, tidigt på lördagens morgon, 04:00, vaknar jag av att hjärtat fått fnatt igen.
Bråkdelen av en sekund tänker jag:
"Nu är jag less på det här; jag struntar i att åka till lasarettet. Jag går och lägger mig igen så får naturen ha sin gång. Jag är ju ändå redan så snurrig i skallen, vinglig och allmänt vissen att jag snart inte orkar göra något längre. Jag är ju inte till glädje för någon."
(Ja, jag vet, självmedömkan av värsta slag.)

Men så kommer jag på att "naturens gång" kanske inte alls skulle betyda DÖDEN utan överlevnad med ännu fler eländes eländes krassligheter. Denna insikt får mig att bums ringa 112.

Den kvinnliga operatören på SOS Alarm ställer många frågor; om jag har smärtor, om jag har svårt att andas, o.s.v. och de flesta frågorna kan jag lyckligtvis besvara med nej.
Jag säger:
— Porten är låst och jag bor tre trappor upp och har ingen hiss men jag tror att jag kan gå ner till ambulansen om jag tar det lugnt. Och DET kommer jag att göra! betonar jag.
Operatören låter lite tveksam till att jag ska vimsa omkring i trappor med ett vimsigt hjärta, men säger till slut att jag måste ha mobilen på och vid minsta lilla trassel så ska jag omedelbart höra av mig igen. Hon antecknar mitt mobilnummer.
— Ja, lovar jag. Och jag ringer på hos någon granne om det riktigt krisar till sig.
Jag vinglar iväg nerför tre trappor (uppför tre trappor hade jag inte orkat) och sätter mig att invänta ambulansen som snabbt är på plats. Under färden till sjukhuset blir jag väldigt ompysslad.
Jag får kanyl i armen (vården börjar ju redan i ambulansen), EKG tas som visar att hjärtat tramsar omkring och inte alls sköter sig vidare snyggt. Alla värden skickas till sjukhusets akutmottagning.

Väl framme får jag får en vanlig, smal "akut-slaf" att ligga på. (På akuten är det minsann inga Dux-sängar som erbjuds.) Sedan startar samma procedur som alltid; sköterskor kopplar mig till apparater för EKG, puls, blodtryck, syresättning.
Apparaturen tycker tydligen att hjärtat slår alldeles för snabbt och oregelbundet så det piper och plingar hela tiden. Dessa ljud är väldigt irriterande så de kopplas ur, personalen har full koll på mig ändå. Både genom glasrutan och på sina skärmar.
Flera rör fylls av "blodsugarna" och sedan är det bara att invänta provsvar.
Läkaren kommer och sätter sig på en stol bredvid mig och säger att jag (som vanligt) ska få en spruta med Seloken, betablockerare.
— Vi måste få ner pulsen så vi börjar med det. Sedan får vi se. Vi sätter också in dropp, du får inte äta något OM vi eventuellt måste elkonvertera (elchocka) hjärtat.
Seloken sprutas in.
Det går några minuter.
Ojsan, ser man på!
Plötsligt är pulsen 85 istället för 120-130! Och hjärtat är tillbaka i normal sinusrytm!
HURRA!

Jag blev väldigt glad. Nästan euforisk. Jag kände inte alls för att bli sövd och elchockad.

— Alla prover var bra utom ett som har lite förhöjt värde, säger läkaren när han tittar till mig lite senare. Provet kallas BNP och kan visa på hjärtsvikt. Det är minimalt förhöjt och det visar inte nödvändigtvis på hjärtsvikt, det kan finnas andra orsaker till förhöjt värde. T.ex. att hjärtat har haft det jobbigt ett tag. Och så är det ju just nu. Men det finns anledning att göra ett nytt ultraljud av ditt hjärta så jag skriver en remiss för det. Det gjordes ju för ett par år sedan och visade då att hjärtat arbetade normalt. Men vi bör kolla upp det igen. Och så skriver jag ett recept på vätskedrivande piller som du kan ta vid behov.

Klockan 11:00 på lördagen var jag hemma igen. Men hela dagen kände jag mig som någonting katten släpat in och var så ruggigt trött att jag somnade över tidningen på köksbordet. Idag har jag mått lite bättre men det känns att kroppen är i olag på något sätt. Det här är inte kul!

Nu är det bara att vänta på kallelse till ultraljudet av hjärtat. Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge. Och jag hoppas att BNP-provets förhöjda värde var en tillfällighet.
(BNP, haha! Det handlar INTE om bruttonationalprodukten.)

Slutar denna klagovisa med en liten tanke:
Den absolut enda gång jag önskar att jag var "lite kunglig" är när jag hamnar på akuten.
Tänk att få ett eget privat och tyst rum, gärna med en skööön säng.
Och det skulle sitta bra med en egen livmedikus.
Jo, det vore nå´t, det!
Men jag unnar de kungliga det där. Jag skulle inte alls vilja byta med dem.

Nu börjar de vanliga veckorna. Förhoppningsvis blir de bra.

13 kommentarer:

  1. Jag hade på känn att något hänt och fick ju bekräftelse när jag läste det här.
    Oj så jobbigt med detta flimmer och blodtryck.
    Bra att hjärtat blev mer normalt igen och att du fick komma hem.
    Usch vad rädd jag skulle vara att bo själv om något sådant hände mig. Antar att du (tyvärr) kanske vant dig till viss del.
    Håller tummarna att prover, tester osv inte skall visa något ännu mera allvarligt.
    Sköt om dig Annica och stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förlåt att mina svar på era kommentarer dröjt men eftersom jag inte mår så bra så ligger många aktiviteter nere just nu. Igår hade jag inte ens datorn på. Den är f.n. inte prio ett. Fortfarande har jag tidvis lite tungt att andas och det gör mig mer trött och orkeslös. Och sömnen blir lidande p.g.a. de envisa vibrationerna som blir värre när jag lägger mig.
      Jag hoppas verkligen att jag snabbt får kallelse till nytt ultraljud av hjärtat.
      Tack för kram och uppmuntran! Kram tillbaka!

      Radera
  2. Usch, vad det låter otäckt! Vilken tur att det ändå var trevliga och omtänksamma personer du pratade med när du ringde. Det är beundransvärt att du fortfarande kan hålla kvar din humor, men humor lättar helt klart upp det mesta. Hoppas ditt hjärta håller sig i schack nu. Skickar många krya-på-dig-kramar från mig i söder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kramar! Så välkomna och behövliga för tillfället! :) Jag hoppas jag aldrig ska glömma att skratta när det känns motigt. Ingenting blir ju bättre av att deppa ihop, men nog finns det stunder när jag helst bara skulle vilja lägga mig ner och dra nå´t gammalt över mig. Tro mig, jag är minsann INTE skrattlysten jämt. ;)
      Många kramar från norr! Ha det gott!

      Radera
  3. Vilket hjärta du har som vill flimsa och flamsa med dig - när du inte vill.
    Jag förstår att det inte känns kul att få åka iväg till sjukhuset, men ibland är det nöd och tvunget. De är duktiga på att pyssla om sina patienter och det är skönt att få allt bekräftat att lilla hjärtat är 'på gång' igen. Hur duktiga och snälla de än är vill man dock hem till sin egna lilla vrå.
    jag hoppas på de bästa proverna framöver, sköt om dig och tänk positivt, om det går.
    Krya på kram/ Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sjukhus är inga ställen man längtar till, men man är glad att de finns när man är krasslig. En trygg plats när hjärtat får för sig att "flims-flamsa". ;) Sedan vill man fort hem igen. Hemmet är bäst!
      Tack snälla för krya-på-kramen!

      Radera
  4. Intressant bild på hur det går till när man sprutar in seloken. Vilken pricksäker läkare. För övrigt hoppas jag att 2017 blir ett gott år för dig, utan flera akutbesök. Det räcker nu! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det nya året hade gärna fått börja på att annat sätt, men det bestämmer man ju inte. Det är bara att finna sig i vad som händer.
      Haha, den pricksäkra läkaren såg jag inte till ... det var en sköterska som gav Seloken via kanylen i armvecket. Det är jag mycket tacksam för. :)

      Radera
  5. Usch att du ska behöva ha det sådär, att hjärtat inte är som det ska. Hoppas att det bättrar sig! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kram! Jag håller både tummar och tår att hjärtat skärper sig. Att uppföra sig så där flimsigt är inte snällt.
      Kram till dig också!

      Radera
  6. Men Annica! Nu får de ta och gå till botten med dina hjärtproblem. Du ska inte behöva ha det såhär. De skulle inte skicka hem dig innan de tagit reda på precis allt och gett dig medicin så du slipper mer flams. Kräv! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även med medicin så flamsar det emellanåt. Sedan snart tre år tar jag betablockerare 2ggr/dag och för det mesta så håller de hjärtrytmen normal men rätt vad det är så får den fnatt. Så är det nog för de flesta med förmaksflimmer.
      Hjälper sprutorna man får på akuten så skickas man hem efter ett tag. Det finns egentligen ingen anledning att vara kvar när hjärtat är tillbaka i sinusrytm.
      Men jag hoppas verkligen att jag snabbt får komma till ultraljudsundersökningen av hjärtat. Skulle det vara hjärtsvikt så är det bra att den upptäcks så snart som möjligt och, om inte, så känns det ju lugnare. Min pappa dog alldeles för tidigt i hjärtsvikt med åtföljande lungödem så visst är jag lite orolig.
      Tack för kramen! Den lättar upp både orostider och pågående snöoväder. Med en norrbottnisk kram önskar jag dig en fin helg!

      Radera
  7. Hoppas att denna helgen blir bättre än förra. Jag mailar när jag kommit hem från resan. Var rädd om dig.

    SvaraRadera