SÅ MÅNGA TÅRAR

Det nya årets första inlägg blir mörkt och sorgset.

Så här kring ett nytt år har jag tänkt extra mycket på alla sörjande människor som nyligen förlorat någon som stått dem nära. Någon när och kär som ryckts bort p.g.a. ålder, sjukdom, olycka eller kanske genom en naturkatastrof.

Eller då det absolut värsta av allt — fallit offer för våld, terror.

Dessa fruktansvärda, meningslösa vansinnesdåd utförda av kallblodiga fanatiker.

Att mista någon man älskar gör att livet plötsligt stannar upp. Hela tillvaron övergår i kaos och ingenting blir som vanligt igen. Allt måste startas om, på ett nytt sätt, med helt annorlunda förutsättningar. Allt det gamla trygga och invanda är borta för alltid.

Det är så oerhört många som sörjer någon. Alltid. Döden tar aldrig ledigt. Den kommer vardag som helgdag.

Och lämnar alltid tårar och förtvivlan bakom sig.

Men den "vanliga" döden kan vi "förstå" och sakligt förhålla oss till.

Det är våldet och terrorn som vi inte greppar. Vårt sunda förnuft har så svårt att ta in galenskap.

Och det är ju så det ska vara. Terror ska aldrig bli förstådd, aldrig bli accepterad. 

Världen just nu verkar full av våld och ond bråd död. Ingenstans går människor säkra.

Vanliga, vänliga, hederliga män och kvinnor lever sina liv så bra de kan.

Tills någon galen presumtiv martyr får för sig att kapa en lastbil och hänsynslöst meja ner massor av oskyldiga, utlösa en bomb mitt i en folksamling eller var som helst börja skjuta vilt omkring sig.

Jag har skrivit det förr men jag skriver det igen.

VÄRLDEN ÄR GALEN.

Hur ska detta sluta?

Jag börjar tro att det måste hända något fullständigt fasansfullt, världskrig, total miljökatastrof eller okontrollerad farsot för att dårarna ska besinna sig. Ett slags syndafall, ett reningsbad.

Ja, jag vet att jag låter som en riktig pessimist och domedagspredikant men i dessa dagar ser jag inte ljust på framtiden. Det mesta ter sig otryggt, skrämmande och hemskt.

Och så har vi dessutom snart Trump i Vita Huset. Han ensam ger mig skrämselhicka.

Hans kompis i öst har samma effekt.

Kanske är det min ålder som gör att jag numera allt oftare tänker på döden och även känner extra mycket för alla som sörjer.

Jag sänder en tanke till alla som väntat eller oväntat förlorat någon som de älskade.

Och, som sagt, det räcker med de liv som släcks av ålder, sjukdom, olyckor och naturkatastrofer.

Snälla, kan vi inte få lite lugn och ro på jorden?