tisdag 3 januari 2017

SÅ MÅNGA TÅRAR

Det nya årets första inlägg blir mörkt och sorgset.
Så här kring ett nytt år har jag tänkt extra mycket på alla sörjande människor som nyligen förlorat någon som stått dem nära. Någon när och kär som ryckts bort p.g.a. ålder, sjukdom, olycka eller kanske genom en naturkatastrof.
Eller då det absolut värsta av allt — fallit offer för våld, terror.
Dessa fruktansvärda, meningslösa vansinnesdåd utförda av kallblodiga fanatiker.
Att mista någon man älskar gör att livet plötsligt stannar upp. Hela tillvaron övergår i kaos och ingenting blir som vanligt igen. Allt måste startas om, på ett nytt sätt, med helt annorlunda förutsättningar. Allt det gamla trygga och invanda är borta för alltid.
Det är så oerhört många som sörjer någon. Alltid. Döden tar aldrig ledigt. Den kommer vardag som helgdag.
Och lämnar alltid tårar och förtvivlan bakom sig.
Men den "vanliga" döden kan vi "förstå" och sakligt förhålla oss till.
Det är våldet och terrorn som vi inte greppar. Vårt sunda förnuft har så svårt att ta in galenskap.
Och det är ju så det ska vara. Terror ska aldrig bli förstådd, aldrig bli accepterad. 

Världen just nu verkar full av våld och ond bråd död. Ingenstans går människor säkra.
Vanliga, vänliga, hederliga män och kvinnor lever sina liv så bra de kan.
Tills någon galen presumtiv martyr får för sig att kapa en lastbil och hänsynslöst meja ner massor av oskyldiga, utlösa en bomb mitt i en folksamling eller var som helst börja skjuta vilt omkring sig.
Jag har skrivit det förr men jag skriver det igen.
VÄRLDEN ÄR GALEN.
Hur ska detta sluta?
Jag börjar tro att det måste hända något fullständigt fasansfullt, världskrig, total miljökatastrof eller okontrollerad farsot för att dårarna ska besinna sig. Ett slags syndafall, ett reningsbad.
Ja, jag vet att jag låter som en riktig pessimist och domedagspredikant men i dessa dagar ser jag inte ljust på framtiden. Det mesta ter sig otryggt, skrämmande och hemskt.
Och så har vi dessutom snart Trump i Vita Huset. Han ensam ger mig skrämselhicka.
Hans kompis i öst har samma effekt.

Kanske är det min ålder som gör att jag numera allt oftare tänker på döden och även känner extra mycket för alla som sörjer.
Jag sänder en tanke till alla som väntat eller oväntat förlorat någon som de älskade.
Och, som sagt, det räcker med de liv som släcks av ålder, sjukdom, olyckor och naturkatastrofer.
Snälla, kan vi inte få lite lugn och ro på jorden?

9 kommentarer:

  1. Du sätter ord på det säkerligen de flesta av oss tänker. Vi lever i en grym och orolig värld. Medmänsklighet är ett okänt ord för många. Även om det är hårt att mista någon p.g.a. ålder, sjukdom eller olycka, så går det ändå att förstå så småningom. Men våldet får aldrig förstås eller bli naturligt. Det måste bekämpas. Jag hoppas det nya året blir ett bra år för dig och oss alla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tankarna på alla i sorg har verkligen följt mig den senaste tiden. Vilka jul- och nyårshelger de drabbade haft. Varje år framöver kommer just dessa helger att vara extra förknippade med sorg och förlust. Det är så hemskt att glädjens, gemenskapens och framåtblickandets tid istället blir sorgens och de mörka minnenas. Så blev det även för anhöriga till de fyra offren i bilolyckan i Gällivare. Jag blir tårögd vid tanken.
      Olyckor och sjukdomar kommer alltid att finnas och vi tvingas, tyvärr, att acceptera dem. Terrorattacker däremot - ALDRIG!!!

      Radera
  2. Lugn och ro på jorden är någonting att bedja om. Men vem ska man be? Han däruppe, om han finns, verkar ju inte kunna göra någonting åt de katastrofer som drabbar mänskligheten. Den pessimism man känner beror nog delvis på ålder, delvis på hur vi dränks i information av all världens dj.....het.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog upp till all världens folk att få slut på våld och terror. Vi måste stå enade om att det här kan bara inte få fortsätta. Kampen mot det onda måste vi vinna. Han däruppe hinner inte ta itu med all dj.....het. Men han borde fylla vilsegångna hjärtan med kärlek istället för glödande hat.

      Radera
  3. Det verkar bli värre och värre. Människorna blir onda i sin iver att utöva makt! Man måste ändå någonstans tro att det goda segrar till sist i alla fall!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just nu känns det som det onda triumferar. Antagligen för att vi mest får höra om elände. Det sker ju, trots allt, mer gott än ont men det goda försvinner i nyhetsflödet.
      God fortsättning!

      Radera
  4. Ja, det är en konstig värld vi lever i. Inte alls som den värld jag växte upp i på 60-talet. Man känner sig onekligen litet utlämnad ibland.
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om världen tycks konstigare för varje dag. I mycket ÄR vi utlämnade. Maktmänniskorna ser och lyssnar väldigt sällan på vanligt folk. Istället kryssar de på i sina egna välpreparerade spår och kollar in vilka fördelar och bonusar de kan få efter vägen till målet/makten. Det är få makthavare som tänker på andra.
      Varm kram från kallt norr, just nu -27. Burr!

      Radera
  5. För att man ska kunna gå vidare i livet med lite glädje i sinnet måste man rikta blicken på ljuspunkterna, precis som jag skrev i mitt inlägg och citat jag gett dig.
    Håller med dig om att världen blivit galen, ja den har nog varit det innan också, fast ju äldre man blir desto mer tänker man 'på livet' och dess fasor.
    Dessa politiker har bara makten och härligheten i skallen och pengar ger tyvärr inte den lyckan man vill ha.
    Det goda måste ändå segra.
    Må väl/ Eva

    SvaraRadera