Varje gång jag wokar grönsaker så tänker jag extra mycket på min äldste bror S som, för drygt 20 år sedan och alldeles för ung, dog av en massiv och totalt oväntad hjärnblödning.
Han och hans fru bodde i ett radhus bara ett par kvarter från mitt hem.
S älskade wokade grönsaker och när jag brukade ringa och fråga om de ville komma och äta middag hos mig så sa han alltid glatt och med förväntan i rösten:
— Jaaa, tack! Blir det wokat?
I onsdags wokade jag grönsaker till middag och helt plötsligt blev min längtan och saknad efter S så intensiv att jag kände hur tårarna började bränna innanför ögonlocken.
Tänk vad en storebror kan betyda för en lillasyster.
Det är så mycket jag hade velat fråga honom eftersom han var mycket äldre än jag.
Han blev mammas och pappas första barn och det långt innan min andra storebror och jag ens var påtänkta.
Nybliven storebror till en lillebror.
Och det skulle gå ännu några år innan lillasyster anlände.
Det hade varit så roligt och intressant att få veta mer. Hur var det att efter flera år som enda barnet bli storebror till två jobbiga (hm ...) småsyskon som kom och pockade på tid och uppmärksamhet från mamma och pappa.
Jag önskar också att jag frågat mer om mor- och farföräldrar; S hann lära känna farmor i tio år innan hon dog. Jag föddes året efter hennes bortgång. Även min andra bror fick träffa henne men bara i fem år. Och mormor, morfar och farfar var ju betydligt friskare och piggare än när jag kom till världen.
Min mormor minns jag bara sjuk och sängliggandes, också efter en hjärnblödning.
Jag var bara sju år när hon avled.
S i fjortonårsåldern. Då fanns (äntligen) jag också! Syskonskaran var fulltalig.
Åh, storebror, vad jag önskar att vi fortfarande kunde träffas och äta tillsammans.
Det vore alldeles fantastiskt.
Detta "saknadens blogginlägg" avslutar jag med ett par råd:
Var rädda om era nära och kära anhöriga, uppskatta dem medan de finns i er närhet.
Ställ massor av frågor till dem medan ni kan fråga och de kan svara.
En dag är det för sent.
Då står ni där med alla era undringar. Och era wokade grönsaker. Och tårarna som bränner.
Var har du "Fint skrivet"-knappen?
SvaraRaderaPå vissa datormodeller behövs ingen sådan. Tack för att du tror att min har en! :)
RaderaÖnskar dig en fin helg.
Du har så rätt. Vi tar alldeles ofta saker och ting för givet. Inte förrän det är för sent kommer vi på vad vi missat. Du skriver så fint om din bror. Kram
SvaraRaderaDet går inte en dag utan att jag tänker på och saknar min bror men just i onsdags kändes det extra mycket. Jag kan inte förklara varför. Men det är nog så med sorg och saknad, hur lång tid som än passerat så blir känslorna akuta emellanåt. T.ex. kan speciella minnen väcka dem.
RaderaTrevlig helg! Och kram tillbaka!
Så sorgligt att han inte fick leva längre. Han fick inte ens bli pensionär. Saknaden och sorgen efter en närstående finns nog alltid kvar hos de efterlevande.
SvaraRaderaVi tar nog ofta för givet att våra nära och kära alltid ska finnas i vår närhet. Men plötsligt är de bara borta och vi fattar ingenting. Sorg och saknad är beviset på att man tyckt om någon.
RaderaFörstår dig så väl vännen i din sorg och saknad, vackra minnen har du kvar ändå.
SvaraRaderaGläds ändå åt den tid ni fick tillsammans, många har inte ens det.
Sen har var och en sin egna sorg, stor eller liten så blir den personlig hos den som sörjer och saknar.
Min syster dog bara 52 år gammal - skulle fylla 53 samma månad. Man och tre söner i den ålder som man behöver sin mor. Den äldste sonen hade precis blivit en pappa och min syster en lycklig farmor, en månad efter dog hon också i en stroke. Fortfarande efter 13 år tar jag telefonen för att ringa och prata med henne. Det sker numera på ett annat vis, hon är med mig när jag tänker på henne. Sen skulle vi göra så mycket kul tillsammans när vi blev pensionärer . . . .
Så är livet men vi har alla våra kära i vårt minne och hjärta, jag tänker på de mina med glädje och berättar trevliga roliga saker man gjorde i barndomen - ungdomen m.m.
Det är jag skyldig hennes barn, för det vill de höra nu som vuxna med egna familjer.
När man är ung tänker man inte i de banorna att man ska fråga ut så mycket som möjligt innan livet tar slut, i varje fall inte när personen är ung. Det där känner jag själv igen
Livet går vidare och vi med den.
Sköt om dig och må väl/ Eva
Tack för din fina kommentar, Eva. Din syster dog ju också alldeles för ung. Mitt i livet med man, barn och ett nyfött barnbarn. Livet är verkligen inte rättvist - på något sätt. Din syster borde ha fått njuta av sin familj och sitt barnbarn och så småningom även pensionärslivet med dig.
RaderaDet är tur att vi har fina minnen av våra nära och kära att ta fram när saknaden känns som svårast. För trots att detta med sjukdom, smärta, död, sorg och saknad hör livet till så förtränger vi ofta det. Men en dag så drabbas vi och måste ta itu med allt. Tyvärr kommer den dagen alldeles för tidigt för många. Och sedan blir inget sig riktigt likt igen.
Ha det gott - nästa måndag är det vårdagjämning! Ljuset tar över! :)